Jag behöver lite tips och vägledning i denna, för mig, väldigt speciella situation och hoppas att jag kan få någon form av hjälp från er på forumet!
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i lite över 2,5 år nu. Vi bor inte tillsammans men vi träffas och sover med varandra flera gånger i veckan och enligt mig har vi ett väldigt seriöst förhållande. Trots bråk och sånt hittar vi alltid tillbaka och vi älskar varandra väldigt mycket.
Nu är det så att han och en av hans vänner har blivit erbjudna ett väldigt bra jobb i Norge och de flyttar inom närmsta månaderna. Det är här jag behöver hjälp...
Jag är ju självklart genuint glad för honom och hans chans inom branchen och tycker verkligen han ska åka, men jag tycker att det är så himla jobbigt samtidigt. Innan han hade fått erbjudandet pratade vi lite om att flytta ihop och sånt, men han kastade allt det åt sidan när han fick veta om jobbet. Det är kanske förståeligt, men det känns som att han helt har glömt bort mig och oss, och tror i all sin lycka över det här att jag är lika glad som honom över hans flytt. Han är inte alls ledsen över att behöva lämna mig här, men jag har jättemycket ångest och gråter nästan varje kväll över att han ska åka bort. Det är säkert väldigt egoistiskt av mig att tänka såhär, men jag vet också att han inte kommer komma hem ofta alls, kanske en helg i månaden max (han sa att han kanske skulle försöka komma hem över min födelsedag men han visste inte eftersom det är en 12h resa..). När han väl är där kommer han inte ha tid att prata och det har han hintat lite om själv, då de har väldigt långa arbetsdagar och data- och tvspelandet tar upp mycket av hans tid och han pratar om vilket skönt "ungkarlsliv" de ska leva i sin lägenhet.
När jag är med honom är jag positivt inställd och försöker vara så glad jag kan över att han ska åka, för vill inte visa att jag är besviken och göra honom ledsen.. Men när jag försiktigt försöker ta upp mina känslor över det här med honom, som att jag vill ses lite mer nu innan han åker, eller att jag är lite ledsen över att han ska åka viftar han bort det och säger något i stil med "men jag är ju inte borta för alltid och vi är ju fortfarande tillsammans". Han har ju rätt, men han säger samtidigt att han kanske vill stanna där och flytta dit om han trivs... och i höst ska jag till en annan ort och studera så då kan vi ses ännu mindre.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med den här texten, men jag skulle behöva tips om hur jag ska prata med honom om mina känslor, och tips på hur jag kanske borde agera i den här situationen och kunna gå vidare.
För att fylla i ännu mer så är jag inte alls orolig över att han ska hitta någon annan eller så för det vet jag att han inte kommer försöka göra, men jag är väldigt rädd att han ska glömma mig och inte vill känna sig bunden till något när han är på sitt livs äventyr...