Barn

Vad är normalt hyfs för er?

2018-01-23 09:00 #0 av: [LarssonA]

Igår hade min 12-åring med sig 3 kompisar vi förr inte träffat.

EN av dem kom in till oss där vi satt i soffan och sa "Hej, jag heter XXX". De andra två tittade inte ens åt vårt håll. Den ena skulle hem strax efter och gick, de andra stannade kvar några timmar.  De tog mackor ur frysen och satt i köket och åt. Tösen som hälsat på oss kom och tackade för smörgåsarna. 

Jag lagade middag och båda barnen åt hos oss. Den "trevliga" var go o rar och svarade på tilltal, berättade lite om vad hon gillade, vad hon ville satsa på som vuxen osv. Den andra så bara surmulen ut, det enda som gick att få ur henne var "Mmmmmm" om man sa henne nåt. Jag gav upp efter ca 2 min. 

När vi ätit klart så reste hon sig bara o gick utan att säga tack, utan att göra minsta tecken på att ta sin tallrik. Den andra tog sitt, tackade för maten, sköljde av och satte i diskmaskinen. Min dotter fick säga till henne att ta med sin tallrik och utan att behöva så plockade dottern bort våra med + allt annat på bordet, stoppade ner i diskmaskinen, hällde det som blev kvar av maten i 2 matlådor och ställde i frysen. Den ena hjälpte till och grejade för fullt. Den andra stod hela tiden intill med båda händerna utmed sidan och tittade på, utan att lyfta ett finger och suckade och frågade om de snart var klara!

När den "ouppfostrade" gick hem sa hon inte ett ord till oss, vi existerade inte ens i hennes värld. När den andra däremot skulle hem så kom hon ut till oss och berättade att mamma kommer och hämtar henne nu. Så vi gick med ut i hallen, hon tackade, var glad och mysig och vi sa till henne att hon är välkommen när hon vill igen!

VAD kommer det sig att barn inte får lära sig säga hej" Och "tack", det behövs inte mer. Vi begär inte att de skall diska efter maten, men naturligtvis blir vi glada när de gör det! Vi tycker dock att de kan ta bort sin egen tallrik när man är tolv år! (Dotter har gjort det så länge hon kunnat balansera en tallrik)

Jag blir rent ut sagt förbannad när de totalignorerar oss så. Säg Hej för fasen!

Dottern skämdes över henne sa hon och tyckte det var skamligt att betedde sig så! Usch, jag blir så arg när jag tänker på det!

De föräldrar som tycker det är OK att barnen inte säger Hej osv gör ju bara barnen en stor otjänst. Det är BARNEN som förlorar på det i långa loppet!

Fy detta blev långt, men jag kände att jag bara blev argare och argare när jag skrev.

2018-01-23 09:18 #1 av: Maria

Jag håller med dig i vad du skriver men samtidigt så gör det ont i mitt "mammahjärta" för denna "ouppfostrade" tös var ju ganska utanför så att säga. Du gav upp efter två minuter t.ex

Jag tror att kommer hon hem till er fler gånger så kommer det ändras. Hon kanske har svårt för den sociala biten och kanske inte har fått med sig några större erfarenheter hemma och blir på det sättet ganska udda.

Det viktigast i sådana situationer är att ta det för vad det är. Att be henne ta bort sin tallrik. Säga vad hon ska göra. Att säga hej och hejdå utan att förvänta sig så mycket gensvar osv.

Att bli irriterad löser ingenting utan fundera snarare på varför det har blivit så.

Jag känner igen det där när sonen alltid hade en massa kompisar hemma. En del var hur öppna som helst medan andra var med inbundna men så småningom så hade de lärt sig våra rutiner.

Det viktigast är att behandla alla med lika stor respekt.

/Maria

 

Anmäl
2018-01-23 09:44 #2 av: angest

När jag var barn var jag väldigt blyg (är fortfarande blyg med nya människor) När jag följde med någon i klassen hem efter skolan så sa jag inte många ord till deras föräldrar eller syskon. Jag tittade mest ner i golvet och tyckte det var jobbigt om jag blev tilltalad så jag blev tvungen att prata med personer jag inte kände. Dock sa jag nog alltid tack om jag blev bjuden på något.

Jag kanske uppfattades som otrevlig som inte öppnade mig och spontant berättade saker men jag tror och hoppas att de flesta såg att jag var väldigt blyg.

Anmäl
2018-01-23 09:58 #3 av: tlover

Jag är nog också en såndär som uppfattades som ouppfostrad. Jag har nämligen ett funktionshinder som gör att jag inte vet per automatik att bara för att man gör på ett sätt hemma så ska man göra så hos andra också. Jag måste lära mig reglerna för varje situation för enligt mig är det två helt olika situationer att äta hemma och att äta hos andra.

Vad, när, hur högt osv som man ska tala vet jag inte heller per automatik utan jag måste lära mig varje situation för sig. (Och olika kompisarna är olika situationer, jag kan inte lära mig en hemma och en borta utan en för kompis x och en för kompis y)

Jag kan heller inte läsa av situationen och skulle inte ha kommit på att erbjuda mig att hjälpa utan att någon sa något och även om någon sa något så skulle situationen kanske vara så ny att jag ändå inte hade klarat av att hjälpa även om jag skulle vilja.

Jag har pga min diagnos kallats lat, ouppfostrad, dum och allt möjligt både snällare och värre än det du, utan att veta mer om kompisen kallar den "ouppfostrade" kompisen.

Det är inte alltid så enkelt som folk tror. Nu säger jag inte att denna person har denna diagnos utan kanske är hon bara blyg men hursomhelst så tycker jag faktiskt att man som vuxen inte ska vara så dömande över ett barn man knappt träffat för man vet aldrig

Mvh fröken ouppfostrad

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!


Anmäl
2018-01-23 10:05 #4 av: Zira

Jag känner spontant att jag tycker synd om denna inbundna flicka. Hennes uppförande tyder inte på spontanitet eller inneboende glädje. Hon är nog sådan som blir stående vid sidan om när de andra umgås. Kanske så rädd att göra fel att ingenting blir gjort. Genom att försiktigt lirka in henne i umgänget och dess sociala regler så kan det nog ändras. Kanske finns en jättefin tjej där under den karga ytan.

Anmäl
2018-01-23 10:08 #5 av: [LarssonA]

Jag vet själv att man kan vara blyg. Jag har själv varit det, men jag har ALLTID sagt hej och tack! Jag kräver inte mer än så!

Anmäl
2018-01-23 10:15 #6 av: Maria

#5 Du kan ju inte räkna med att alla andra är som du.

 Har du ingen som helst känsla för denna tösen mer än irritation?

/Maria

 

Anmäl
2018-01-23 10:19 #7 av: Katti

Det skulle kunna vara mina tre barn du beskriver. De är uppfostrade likadant, men två är lättsamma och utåtriktade och den tredje blyg och inbunden. Han är vekligen en jättego kille, men det märks inte i sociala sammanhang. Och eftersom han är blyg och försiktig har han mycket liten erfarenhet av att t ex vara hemma hos folk han inte känner, vilket så klart gör osäkerheten än större de gånger det händer.

Jag tycker att du är oerhört dömande, och vad förmedlar du till din dotter när hon, bara 12 år gammal, skäms över sin vän? Jag antar att efter det som hände kommer inte det här barnnet hem till er igen, och därmed blir den här upplevelsen (ytterligare?) ett misslyckande för detta barn, som förstärker hennes egen bild att hon inte klarar av och bör undvika liknande situationer...

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Kennel Min Bästa Vän & Skullebo kaningård

Anmäl
2018-01-23 10:36 #8 av: tlover

#5 du kanske men jag gör inte alltid det. Inte för att jag är ohyffsad utan för att jag inte alltid vet när det passar eller inte pga mitt funktionshinder som jag inte har bett om att få.

Du frågar vad som är ohyffsat enligt oss, enligt mig är det väldigt ohyffsat att dra upp något som ett barn gör på öppen forum på internet som ouppfostrat utan att knappt ens ha träffat barnet i fråga

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!


Anmäl
2018-01-23 10:40 #9 av: [LarssonA]

#7 Där har du fel, hon kommer redan idag och i helgen ska hon sova över. 

Jag är inte irriterad på henne, jag är irriterad över hennes föräldrar. Jag har på inget sätt varit otrevlig mot henne och jag kommer heller inte vara det. Jag förstår mycket väl att hon kan vara blyg, men jag tycker ändå att föräldrarna ska se till att man säger tack och hej!

jag har alltid varit öppen och hos oss är alla barn välkomna, det enda barn jag "stoppat" är en stal pengar av oss. Jag valde igår att låta henne vara, jag sade inget utan tyckte att hon skulle komma och säga hej då tex. När hon inte sa det gjorde heller inte jag det. Men jag hoppas att det kommer bli ändring!

Anmäl
2018-01-23 10:45 #10 av: [LarssonA]

Detta som hände igår är ett exempel. Jag märker detta dagligen, även bland vuxna på jobbet! Jag tycker heller inte att jag hänger ut någon.

Jag säger verkligen inte att jag har väldens mest väluppfostrade barn eller att hon är nån ängel, får så är det verkligen inte!

Men jag håller ändå hårt på Tack och Hej!

Anmäl
2018-01-23 10:50 #11 av: tlover

#10 du skriver på ett öppet forum på internet och inte är du anonym heller. Iallafall inte för folk som känner igen dig och ditt namn. Tänk om barnet själv kommer in och läser vad du skriver om henne.

Har du läst ett ord av vad jag har skrivit? Ens ett ord. Det är inte lika lätt för alla som för dig, respektera det!

Ett tips läs mina inlägg så ser du att även tack och hej inte alltid är så lätt

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!


Anmäl
2018-01-23 21:24 #12 av: Maria

#10 Ser att du avslutat ditt konto. Kanske har du svårt för att folk inte är av samma åsikter??

Jag håller fortfarande med dig om att "tack" och "hej" är trevligt men det finns så många orsaker till att det uteblir.

Du har redan efter två minuter delat in din dotters kompisar i "den trevliga" och den"otrevliga" och det är väl snarare det som alla i tråden har synpunkter på.

/Maria

 

Anmäl
2018-01-23 22:53 #13 av: tlover

Faktiskt så hade jag inte innan idag hört talas om att man ska presentera sig för kompisars föräldrar på det vis som beskrivs som ett måste i #0, hälsa när andra hälsar visst, men inte presentationen som beskrivs i #0.

Jag vet inte om det beror på mitt funktionshinder, pga kulturskillnader (jag kommer ju från södra Lappland och vi har ju lite annan kultur än södra Sverige) eller vad det kan vara. Men om det är ett måste för att inte vara ouppfostrad så måste jag ha ansetts vara "ouppfostrad" hos varje kompis jag besökt. 

Grejen är den att jag uppfostrades inte dåligt, visst mamma gick kanske och hämtade glass då vi bad om det och liknande men liknande "fel" gör ju alla föräldrar.

Nu vet jag ju som sagt inte om det hör till "hyfs" härikring att presentera sig eller inte. Men som jag och andra skrivit tidigare så kan det finnas många anledningar, om det hör till "hyfs" här så gissar jag att det för min del handlar om just mitt funktionshinder. Men även om det inte är omöjligt att en av kompisarna har samma diagnos som jag så finns det även andra förklaringar, blyghet, dålig dag, dåliga sociala erfarenheter osv osv

Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta, kanske är det för att jag känner igen mig i den så kallade "ouppfostrade" ungen, tyvärr är det ofta det som vuxna säger eller gör som sätter djupast spår eftersom man som barn tror att det dom säger är sant. Jag har fortfarande lätt att falla tillbaka på att jag skulle vara lat, dum, ouppfostrad och allt annat som jag har kallats av vuxna när jag var barn och jag vill inte att andra barn ska behöva gå igenom samma sak.

För även om detta inte sas direkt till barnet så kommer det på ett eller annat sätt komma till det barnet, kanske att dottern till #0 behandlar barnet annorlunda, att barnet märkte vad #0 tycker eller att barnet läser den här tråden och min känsla, som kan vara fel, är att barnet är försvarslöst om man inte säger något i barnets försvar.

Det är ju ändå bara ett barn det handlar om

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!


Anmäl
2018-01-24 08:39 #14 av: setfree

Det är väldigt svårt att bedöma detta. Man hade nog behövt vara på plats för att förstå.

Vi har ett antal gånger påpekat för våra barn när de var yngre att man svarar när någon frågar. Det fanns tillfällen när jag nästan fick be om ursäkt för våra barn när de inte betedde sig som jag tycker ingår i vanligt hyfs. Nu kan jag konstatera att de är de mest underbara och sociala ungdomar som man kan önska sig. De växer upp och förändras och lär sig.

Att det finns barn med funktionshinder måste vi ha förståelse för och det tror jag de flesta av oss kan hantera. Min kusins barn har någon form av Asberger syndrom och betedde sig mer än konstigt som barn. Nu är han vuxen och lever i en relation och hälsar och pratar som vem som helst. Inte någon gång tyckte jag att det var min kusins fel att hon inte hade uppfostrat honom korrekt. Samma sak med min systers barn. Hon har haft sociala problem länge. Nu gissar jag att hon har fått någon medicin(jag vet inte) och hon är totalt förändrad. Hon deltar i samtal och är glad och utåtriktad. Inte heller har jag på något sätt tyckt att det är min systers fel. Någon har antytt det ibland men jag har alltid försvarat min syster. Vi kan inte styra eller kontrollera våra barn och de är olika.

Med detta sagt så har jag mycket stor förståelse för TS. Vanligt hyfs som att visa lite tacksamhet om man blir bjuden på något tycker jag inte är för mycket begärt av normala ungdomar. Många barn tar väldigt mycket för givet och har blivit lite för mycket uppassade. Även jag är skyldig till detta. Lite beror det på att jag själv tog mig väldigt stora friheter mot mina egna förändrar under min egen uppväxt. Nu skäms jag lite, och när min far hjälpte mig med att bygga altandäck så fick han 5000 kr plus att jag uttryckte mig väldigt tydligt att jag var väldigt tacksam för det han gjorde. Dessutom hjälpte jag honom att bygga en carport.

Intressant tråd som berör många av oss.Glad

Anmäl
2018-01-24 09:17 #15 av: Hayabusa

Att lära sig, samt att hantera, social koder har de allra flesta god nytta av i livet.

Anmäl
2018-01-24 10:03 #16 av: ellips

Jag kan väl delvis förstå ts. Även om barnet är väldigt blygt och tystlåtet så kan man tycka att ett "tack för maten" när hon blev bjuden på mat kunde hon ha sagt. Men inte att hon ska stöka runt i ert kök och hjälpa till med saker första gången hon ens är där.  Och absolut förstår jag att en osäker 12åring inte spontant söker upp sin kompisars föräldrar för att presentera sig. Det kan man ju inte räkna med.

Sen har jag ingen koll på vad diagnoser som finns. Om en möjlig diagnos kan göra att hon helt enkelt inte förstår att man säger tack när man blir bjuden på något.

Anmäl
2018-01-24 10:23 #17 av: tlover

#14 hur vet man om det är en"normal tonåring" då? Jag fick inte diagnos förrän jag var 20 och det är vanligt särskilt bland tjejer med asperger att få dianos sent.

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!


Anmäl
2018-01-24 10:45 #18 av: setfree

#17 Du har förstås helt rätt. Man kan aldrig veta hur det är.

Fel av mig att dela in människor i normal kontra ej normal. Men har jag fel när jag tror att man kan förstå att något är lite "konstigt"?

En person vi känner fick sin diagnos efter 50, men vi har vetat hela tiden att något är lite "konstigt" med honom. (jag vet inte hur jag ska formulera mig)

Han frågar aldrig hur det är med andra människor. Inte ens när någon är väldigt sjuk. Han utgår alltid ifrån sig själv. Dessutom är han väldigt snäv i vad han är intresserad av. Vi blev inte förvånade när han fick sin "diagnos".

Hur tror du omgivningen såg på dig som barn? Tror du inte att de kunde misstänka något?

Jag kan naturligtvis inget om detta, utan jag kan bara notera vad jag ser som utomstående och jag skulle aldrig sätta en stämpel på någon som godkänd/icke godkänd.

Anmäl
2018-01-24 10:56 #19 av: tlover

#18 visst många såg mig som lite annorlunda men i#0 så beskriver ju ts just den "ouppfostrade" som annorlunda. Jag var då inte mer olik andra än just den "ouppfostrade" var enligt beskrivningen.

Många tjejer med just asperger är ju duktig på att dölja sina problem, det kommer fram hemma istället

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!


Anmäl
2018-01-24 11:38 #20 av: imsuchadiva

Själv så anser jag att kommer det hem folk till en så går man fram och säger hej! Inte tusan sitter man kvar i soffan och glor....

Anmäl
2018-01-24 12:30 #21 av: tlover

#20 ja själv skulle jag tolka det med att dom inte vill bli störd

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!


Anmäl
2018-01-24 12:56 #22 av: ellips

Jag håller med om att det känns konstigt att sitta kvar i soffan när det kommer folk hem till en, och att sedan reagera på att alla besökare inte kommer fram och hälsar. Man kan ju gå ut i hallen och föregå med gott exempel genom att presentera sig själv.

Anmäl
2018-01-24 13:48 #23 av: oh-la

Nu pratar vi trots allt om 12-åriga barn. Precis som alla andra barn kan dessa glömma, få "scenskräck" och helt tappa konceptet. Dom är inte styrda av sociala normer på alls samma vis som oss vuxna! En ena dagen väldigt inbunden 12- åring kan nästa vara väldigt frammåt! Att man vid ett enskillt tillfälle inte visade sin mest exemplariska sida och sedan blir utdömd som ouppfostrad pch oartigt...? Känns rätt empatilöst om jag får vara lika hård åt de vuxnas håll. En 12-åring som vid ett enskilt tillfälle betett sig inbundet behlver vare sig ha diagnoser eller vara ouppfostrad. Dom är kort och gott 12 år och har tusen andra ting i huvudet. Kombinerat med exempelvis blyghet så kam det bli småtokigt helt enkelt.

Jag tycker det säger mer om vuxna som beter sig mot barn istället för att vara lite överseende och se om det inte blir bättre. Jag hade absolut inte öppnat munnen om jag blev klassad som ouppfostrad efter första besöket. Jag skulle krupit ihop ännu mer, mjuk och konflikträdd som jag var som liten, och inte våga göra ett skvatt. Jag har vare sig diagnoser eller är ouppfostrad.

Anmäl
2018-01-24 17:00 #24 av: Lonaa

Att vara BLYG och att ha en funktionsnedsättning av det slag tlover berättar om är två totalt olika saker!
En blyg person kan du mycket väl lära att man säger ”Hej”, ”Tack” och ”Hej då” och när man använder det.
Men en person med Asperger kan inte läsa av sociala situationer på det sättet. Jag känner igen mig väldigt väl i det tlover skriver; Ska jag alls säga ”Hej” eller stör jag då? Kan det tolkas fel om jag säger ”Tack för maten”? Säger man faktiskt ”Hej då” till just den här kompisens mamma?
Jag blir också totalt handlingsförlamad om jag förväntas hjälpa till - tänk om jag gör fel, tänk om någon blir arg, tänk om de tycker att jag är konstig (vilket kompisars föräldrar onekligen har tyckt, trots både ”hej”, ”hej då” och ”tack”), tänk om...?
För att göra en grov liknelse; hade ni förväntat er att en rullstolsburen men ej helt förlamad person hade rest sig och betett sig precis som ”väluppfostrade” barn, eller hade ni tyckt att personen var lat annars?!

PS; tlover, jag hoppas att du inte tycker att jag förminskade dig på något sätt, jag utgick mer från mig själv men du hade redan beskrivit det så bra!

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2018-01-25 08:37 #25 av: setfree

#24 Intressant att få läsa hur du och tlover upplever sociala situationer.

Jag fick besök av en person nyligen som har asbergerdiagnos. Jag blir irriterad över det jag tycker är "ohyfsat" beteende. Han är ju som sagt över 50 så situationen är inte helt lika som i detta fall. Jag brottas lite med hur jag ska agera mot honom. Jag hamnar lätt i en diskussion när jag tycker han saknar empati och har konstiga åsikter. Jag borde vara mer förstående, men det är lite svårt.

Nu är det ju trots allt så att de flesta barn saknar funktionsnedsättning och då handlar det mer om otacksamt beteende. Jag kan faktiskt förstå TS. Hennes inlägg är inte alls konstigt. Jag tolkar det inte som att hon uttryckte sig hårt mot barnen. Hon tyckte och tänkte och det är väl inte fel. Dessutom skämdes hennes egen dotter över beteendet, vilket sannolikt betyder att det fanns ett visst fog för hennes åsikt.

Vi har haft ganska många barn hos oss och vi är väldigt toleranta. De har suttit och spelat dataspel hela nätterna och fört en del oväsen. De sover ofta över hos varandra och de äter ofta mat etc. Det är klart man uppskattar att de i alla fall ställer undan tallrikar och säger tack, vilket inte alltid händer. Det är ofta man får gå runt i huset och torka bord och plocka bort godispapper. Ibland tänker man att de tar lite väl mycket för givet. Man får lite mer förståelse när man själv har liknande erfarenheter. (de flesta barn är helt underbara och beter sig utmärkt)

Lonaa, hur kan tack för maten tolkas fel? (jag är genuint nyfiken på hur du tänker)

Ursäkta en liten utvikning från ämnet men en mycket intressant bok som handlar om just funktionsnedsättning:

https://www.adlibris.com/se/e-bok/en-annorlunda-barndom-en-kvinnas-berattelse-om-sin-autistiska-uppvaxt-9789143501186

Anmäl
2018-01-25 08:47 #26 av: tlover

#25 alla barn har inte funktionshinder vissa är kanske bara blyga. Men att som vuxen döma ett barn efter 2 minuter är inte rätt.

Det är som sagt de vuxnas beteende som skadat mig mest och så är det nog även för blyga. Barnen tar sedan efter de vuxna (tex skäms för en kompis) som gör att det hela blir värre.

Respekt går åt båda hållen och man ska inte glömma att barn är barn

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!


Anmäl
2018-01-25 08:59 #27 av: Hayabusa

"Det tar bara sju sekunder. Vips! Så har du fällt elva intuitiva omdömen och bildat dig det första viktiga intrycket av en person, enligt psykologiska studier. 

Ickeverbal kommunikation gör att vi på ett omedvetet plan reptilsnabbt bestämmer oss för om människor vi möter är trovärdiga , sympatiska och kompetenta eller inte. Helt enkelt om de är vän eller fiende, enligt samma grundläggande princip som härskat på savannen sedan urminnes tider. 

Men som fortfarande styr oss och i stor utsträckning påverkar karriär, kärlek, affärsuppgörelser och andra viktiga beslut i livet."

saxat från www.va.se

Anmäl
2018-01-25 09:05 #28 av: setfree

#29 Du har förstås rätt. Jag tryckte faktiskt på bra inlägg. Glad

Det är ju trist att vuxna har skadat dig genom sitt beteende. Jag tror ändå att få vuxna blir irriterade på blyga barn Jag var själv väldigt försiktig som barn, så jag har förståelse för det. Jag är väldigt medveten om hur min irritation påverkar mina barns syn på andra. Man vill ju alltid ge sken av att man är tolerant mot oliktänkande, men det är man inte alltid.

Men hur är det med din egen erfarenhet av andras barn? Klarar du att vara tolerant och icke dömande?

Anmäl
2018-01-25 11:34 #29 av: Gronstedt

#25: "Lonaa, hur kan tack för maten tolkas fel? (jag är genuint nyfiken på hur du tänker)". Nu är inte jag Lonaa, men jag svarar ändå.

Det handlar inte om att hur man "tänker".  Det är lätt för så kallat normala människor att generalisera och därmed tyvärr att raljera över dem som inte kan det. Om man inte vet under  vilka omständigheter och till vilka personer "tack för maten" är korrekt, kan man naturligtvis inte vara säker på att det inte tolkas fel. 

Det finns vissa tillstånd som gör det svårt att generalisera och därmed tillämpa generella uppförandekoder på alla situationer. Oavsett diagnos lär sig de flesta med åren att "tack" för det mesta är lämpligt, men en del måste faktiskt lära sig det varje gång, för varje situation, för varje person eller kombination av personer som är berörda. Och ett barn har förstås haft mindre tid och färre erfarenheter att lära sig av.

Anmäl
2018-01-25 23:36 #30 av: Spöket

'Tack för maten ' har jag nog aldrig sagt. Jag har bara tagit för givet att folk fattar att jag är tacksam, jag säger att det var jättegott.
Jag tycker att det känns krystat att tacka i tid och otid.
Jag har inte hört någon klaga hittills på min otacksamhet ^^

Anmäl
2018-01-26 01:26 #31 av: 134643

Jag tycker faktiskt att det är barnsligt av ts att inte helt enkelt hjälpa barnet med hur man ska agera. Varför inte gå ut i hallen och säga hej? Fråga om maten var god? Gå och säga hejdå när barnet går? Antingen så vet det inte hur det ska agera, eller vågar inte, eller bryr sig inte, men i alla dessa situationer hjälper det om en vuxen visar vägen och bryr sig om en.

Jag hade blivit jätteledsen om någon kallat mig oförskämd för att jag var blyg när jag var liten. Jag hade aldrig vågat gå in i vardagsrummet och säga hej bara sådär! Nä, jag tycker faktiskt som vuxen att man kan ha lite överseende att inte alla barn är lika, och gå ut i hallen och säga hej. Att man förväntar sig att en 12-åring ska lägga ribban och bestämma hur relationen ska vara, första gången den är där, då är man fel ute enligt mig.

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringar och RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-01-26 06:46 #32 av: tlover

#28 de flesta andras barn jag träffar är 3 åringar eller vuxna men eftersom även vuxna ofta beter sig "värre" än det så kallade oförskämda barnet så går jag efter vuxna då.

Icke dömande vet jag inte, för som Hayabusa säger så är vi inprogramerade att döma. Men jag själv anser att bara för att vi är genetiskt programerade att tänka en viss sak så behöver vi inte agera på det. Annars så skulle det vara onödigt med vår stora hjärna, om vi inte använder den alltså.

Jag försöker alltid efter första tanken tänka att alla är olika och att det säkert inte att menat så att h*n vill en illa. Är jag arg försöker jag vänta med att prata eller skriva tills det gått över. Osv.

Så generellt sett är mina handlingar tolleranta och icke dömande. Men, undantag finns såklart, jag är bara människa och jag vet att det finns tillfällen då jag vill gott men det missuppfattas pga min diagnos

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!


Anmäl
2018-01-26 10:48 #33 av: Surpan

Jag har skummat igenom tråden och håller med det många säger. Jag själv är varken blyg, funktionshindrad eller uppfostrad men jag skulle aldrig gå runt i huset och leta efter föräldrar att säga hej till. Skulle jag råka gå förbi dom skulle jag såklart sätta upp handen och säga hej. Jag är ju där för att träffa min vän, inte föräldrarna. Jag kan inte komma ihåg att mina föräldrars vänner knackade på mitt rum för att säga hej heller?

Antagligen så hade jag bara följt med min vän och väntat på att hon sagt typ att vi går in i hennes rum eller går till köket och äter mackor. Aldrig att jag hade vandrat omkring själv i huset.

/Surpan
Medarbetare på Hår iFokus

Anmäl
2018-01-26 19:21 #34 av: PastaR

En intressant diskussion. Min känsla är att ts anser att hon har väldigt välfostrade barn, som alltid vet hur de ska uppträda i alla situationer. Bättre att vara tacksam för det än irriterad och dömande.
Jag tycker att barn ska behandlas med kärlek och värme och förståelse. De kan omöjligt veta vad som är rätt i alla situationer. Sen kan ju inte barnet rå för om de inte har blivit fostrade till alla uppförandekoder. På något sätt känner jag lite extra för barn som är lite osäkra och blyga. Hjälp dem lite på traven istället, så kanske de kan slappna av och få chans att passa in i fortsättningen.
Att barn är översittare och nedvärderande mot sina jämngamla är mycket mer irriterande.
Alla människor är olika både barn och vuxna. En del är mer sociala och utåtriktade och en del är mer försiktiga och inåtvända. Alla barn är värda att bli respekterade och älskade, så de hittar sin väg i livet.

Anmäl
2018-02-02 12:13 #35 av: Gurky

Nu har jag inte läst vad alla andra har skrivit, men det du berätter behöver inte nödvändigtvis vara pga ouppfostran. Barn är väldigt känsliga för sånt som händer i deras omgivning och dessutom finns en rad olika funktionsnedsättningar som kan påverka. Hon kommer knappast att bli mer mottaglig för hur du tycker att man ska uppföra sig om du ger upp, speciellt efter så kort tid. Som vuxen har man ett visst ansvar gentemot barn, tycker att man ska försöka att vara öppen och bjuda in till att inkludera istället för att döma.

Anmäl
2018-02-02 14:21 #36 av: Dee...

Jag håller faktiskt med ts. Vissa saker i det ts skriver tyder på att det inte alls är ett blygt och försiktigt barn. Är man så blyg så man inte vågar säga tack så vågar man definitivt inte heller "sucka och fråga om inte de andra var klara snart" så som ts beskriver att tösen gjorde medan hon såg på när de andra dukade av sitt porslin.

Anmäl
2018-02-02 14:49 #37 av: Greta G

Det jag reagerar på är att dottern skäms över sin vän. Borde inte dottern veta då oom kompisen är extremt blyg eller har svårt att förstå sociala koder. Det verkar inte så och då får jag för mig att kompisen kanske helt enkelt inte betedde sig så bra. Kan förstå ts frustration att inte få ett tack för maten eller att inte ta bort tallriken men att gå fram och hälsa gjorde inte jag heller som barn, det var nog ingen som gjorde mot varandras föräldrar. Hade varit intressant att veta hur övernattningen gick och om tjejen betedde sig annorlunda vid andra besöket. 

Anmäl
2018-02-02 18:49 #38 av: Ambrose

Rätt intressant ämne detta. Speciellt då jag var den "ouppfostrade" ungen som liten.
Jag var inte dum eller elak på något sätt, däremot var jag väldigt blyg och hade det inte helt lätt hemma. Middagar var inte något trevlig. Man åt så fort man kunde sedan gick man upp till sitt rum, för det dröjde inte länge innan bråket mellan föräldrarna bröt ut. Man blev aldrig heller tillfrågad på ett trevligt sätt om man kunde hjälpa till, utan man blev utskälld för att man t.ex. inte ställde undan disken utan att någonsin på ett positivt sätt fått lära sig att det var så man borde göra.

Den värsta tabben var när jag första gången besökte min första pojkvän. Jag var väldigt blyg etc med hans föräldrar, och när vi hade ätit klart så gick både jag och pojkvännen upp på hans rum.
Några dagar senare fick jag höra från honom att hans mamma hade blivit jättearg på mig för att jag var så ohyffsat, och tro mig, det var inte alls min mening.

Så det kanske ligger annat än bara "dålig uppfostran" bakom.

//Ambrose

Följ gärna bloggen om min Rottweiler valp på www.rottie.blogg.se

Anmäl
2018-02-02 19:05 #39 av: tlover

#37 barn kan reagera så pga sin förälders reaktion. Hon kanske märkte att ts ansåg att kompisen var ohyffsad och därför skämdes

Vad vill du läsa om nästa månad? Rösta!


Anmäl
2018-02-02 21:06 #40 av: Greta G

Det kan absolut finnas många förklaringar till varför det blev som det blev men en anledning kan faktiskt vara att flickan betedde sig lite ohysat. Det går i alla fall inte att helt utesluta. Det är ett curlande samhälle och därför vill jag inte utesluta det. 

Anmäl
2018-02-03 09:12 #41 av: 134643

#40 Men även om barnet gjorde det, tycke du ändå att det är rätt av ts att strunta i barnet sen? Eller skulle du föredra att ts visade barnet att man kan vara snäll mot ohyfsade människor också, som till exempel genom att resa sig ur soffan och säga hejdå när någon lämnar ens hus?

Alltså jag tycker att oavsett hur barnet uppförde sig så har man fortfarande ett ansvar som vuxen att vara ”den större personen” och vara snäll ändå, och till och med försöka lite extra just med de barnen.

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringar och RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2018-02-03 12:03 #42 av: Greta G

Det är väl inte så farligt att hon råkade sitta kvar i soffan? Visst det kanske inte var exemplariskt gjort men varför hacka på denna människa som att bara för att hon är vuxen är hon perfekt? Hon har rätt till att bli irriterad och visst det kanske inte är något hon blir stolt över vid ett senare skede men på vissa låter det nästan som en psykisk misshandel. Det är väl att gå lite långt. Jag undrar hur många som faktiskt skulle vara så pedagogiska irl , det är lätt att titta på situationen efteråt och säga att , jo sådär skulle jag gjort men tror ganska få är så "perfekta". Det är såklart bra att föregå med gott exempel men det är väl främst föräldrarnas uppgift att försöka få barnet att lära sig att säga tack för maten. Jag hade nog inte reagerat som ts gjorde men tycker det blev lite väl mkt häxjakt, inte det ordet jag ville använda men kommer inte på något mer passande. 

Anmäl
2018-02-03 14:42 #43 av: linn15år

Min erfarenhet är att när jag (både som yngre barn och även som tonåring) varit hemma hos kompisar så har många av deras föräldrar varit väldigt avståndstagande. Som att dom blivit besvärade av att det är nån "inkräktare" i huset och man har inte direkt känt sig välkommen. Inte att alla har varit så, vissa har varit jättetrevliga och pratat med en så man känt sig mer avslappnad men ganska många är man bara luft för.

Jag menar inte att ts varit så men vad jag ville säga är att det finns en hel del vuxna också som inte är så "väluppfostrade"

Anmäl
2018-02-04 10:30 #44 av: Greta G

#44 ja och det håller jag med om till fullo. Så var det ofta, ingen av föräldrarna hälsade och jag har inte fått men eller gått i terapi för det. Det är ingen big deal om inte någons föräldrar verkar jätteförtjusta i mig, de var nog trötta på att ha en hop med högljudda ungar hos sig och jag förstår dem och det är absolut inget jag har tagit skada av eller ens tänkt på fram tills denna tråd. Tror ingen av oss jämt är väluppfostrade, alla kan tappa humöret eller bete sig mindre exemplariskt då man haft en skitdag. Folk dömer lite för lätt tycker jag och det som var menat att söka råd och stöd för ts blev istället att hon avslutade sitt konto. Så ska det inte behöva vara. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.