Annons:
Etikettförhållande
Läst 2937 ggr
[Dvdspelare]
2018-02-05 22:03

Tror ni på kärleken?

Alla förhållanden man har genom livet (är oftast fler än ett för de flesta) är bara något man upplever på vägen, jag tror att allt har sin tid. Det är inte meningen att man ska leva med en person resten av livet. Jag tror att som sagt man har sin tid med var person, man lever helt enkelt med en person ett antal år och får ut mycket av varandra, och efter 1 eller kanske 10 år så är man "klara" med varandras del i den andres liv.

Jag har inte alltid haft denna syn, jag har alltid trott att den stora kärleken finns och att man kommer vara med den personen resten av livet och all den där romantiska biten att man alltid håller ihop. Men efter att jag senast blev singel började jag tänka allt mer och kom fram till att jag inte alls tror att det är logiskt att det är så.

Hur ser era tankar ut?

Annons:
Halvdansken
2018-02-05 22:14
#1

I samma sekund som jag mötte min man november 1998 visse jag att vi skulle gifta oss.  Som om det var arrangerat, nästan.  Vilket det inte var eftersom det var en jobbintervju  :-D

Men vi gifte oss 2001. Då var vi tätt på 40 år, och hade haft längre o kortare förhållanden båda två.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

tiger tok
2018-02-05 22:23
#2

Jo, jag tror på kärleken, och att den kan hålla under en stor del/hela av ens livstid. Om man har hittat den kärleken tror jag att den är stark nog att lösa nästan alla problem som kan uppkomma.

oh-la
2018-02-05 22:42
#3

Jag tror på livslång kärlek. Min farmor träffade farfar på en dans när hon var i 20-årsåldern. Dom levde ihop tills han dog vid 65. Farmor levde ensam tills hon gick bort, 30 år senare. Hon älskade honom till slutet. Min mormor och morfar träffades när dom bara var 15 år. Dom levde tillsammans i 60 år tills mormor gick bort. Morfar levde 10 år ensam och pratade alltid om mormor. Mamma och pappa firar 30 år som gifta i år. Jag och min man träffades på gymnasiet när vi var 18. Nu är vi över 30. Jag älskar min man innerligt och att leva utan honom känns helt otänkbart.

fruktgumman
2018-02-05 22:50
#4

Ja det är klart att jag tror på livslång kärlek när jag ännu lever i mitt första förhållande som i nästa vecka varat i 20 år.

Katti
2018-02-05 23:07
#5

Visst gör jag det! Fast det kan ju hända att man har sån tur att man bli kär flera gånger i livet 🙂. I de fallen är jag övertygad om att de tidigare förhållanden man har haft är till nytta. Och det även om de inte har varit speciellt bra!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

vendelay
2018-02-05 23:43
#6

Jag är visserligen bara 23 men jag tror absolut på kärleken. Dock tror jag inte att en kan VETA vilken ens stora kärlek var förrän i slutet - många förhållanden tar ju slut. Jag trodde mitt första förhållande skulle vara livslångt men det höll inte ens ett år. Min nuvarande partner och jag har varit ett par i ca sju år nu och jag tror att det kommer vara för evigt - annars skulle jag inte stanna. Kärlek är meningen med livet enligt mig.

Var snäll mot alla - bli vegan ❤

Annons:
Lia
2018-02-05 23:52
#7

Jag träffade mitt livs kärlek när jag var 16, nu är jag 24. Han är min själsfrände, och ett liv utan honom är ett otroligt fattigt liv. Att jag får vara med honom gör mig till den lyckligaste på jorden. Jag är övertygad om att vi kommer hålla livet ut.

Scorpio97
2018-02-06 00:13
#8

Jag tror att kärlek är en väldigt stark kraft och att man kan ta sig igenom det mesta om man älskar varandra. Men jag tror inte det finns en själsfrände eller livslång kärlek, åtminstone inte för alla. Det finns människor som hittar en livslång kärlek och människor som hittar flera kärlekar, och jag tycker inte något är finare eller bättre än det andra :)


//Jessie

setfree
2018-02-06 07:32
#9

Jag är tacksam för att mina tidigare förhållanden tog slut. De var inte rätt för mig.

Jag är gift sedan mer än 20 år och vi är helt olika. Vi känner varandra och har inte mycket nytt att utforska. Jag ser inget som helst behov att bryta upp eller börja om igen. Jag är bara tacksam om vi kommer att leva med varandra resten av våra liv.

Att leva i ett förhållande utan värme och tillgivenhet är sämre än att vara ensam. Då är det bättre att bryta upp.

[Devya]
2018-02-06 09:48
#10

Nej, absolut inte. Jag tror att det är mest påhittad trams. Folk tittar för mycket på romantiska filmer. Det handlar inte om kärlek, det handlar mer om att kämpa för något och inte ge upp alltför lätt. Vi har ju dem som är tillsammans livet ut, men efter vad jag har fått veta så är det många snedsteg som har skett i många av de förhållanden så vad säger man om det? Det är väl inte särskilt romantiskt att stanna kvar i ett förhållande där ena partnern har varit otrogen? Det hände väldigt ofta förr i tiden, bara att man var kanske lite mer diskret då. Folk pratade inte om saken om det hade hänt just dem i ett förhållande.

Nej, jag är nog lite mer realistisk lagd. Jag tycker att man ska kämpa för ett förhållande och inte ge upp i första taget. Folk ger upp alltför lätt idag och vill gärna byta om det inte går riktigt som de hade tänkt sig. Jag tror att det är svårt att hitta någon som man passar bra tillsammans med och ska vara glad om man hittar någon man kan ha trevligt tillsammans med. Det handlar inte nödvändigtvis om kärlek.

Det är nu min åsikt och kanske har jag fel  men det här är vad jag tror på. Jag brukade tro på evig kärlek men då den eviga kärleken tog slut så började jag fundera.

[Hayabusa]
2018-02-06 10:02
#11

#10 Ligger en hel del i det.

Greta G
2018-02-06 14:10
#12

Jag tror inte heller på livslång kärlek, det kanske är några få som faktiskt har det men många som levt ihop länge är innerligt trötta på varandra och inte särskilt lyckliga, av de par jag känner så vet jag nog bara ett par som är genuint lyckliga. Klart man har upp och nedgångar men tror inte på att man stå ut för länge bara för att man inte vill ge upp eller rädd för att vara ensam. Har flera vänner som bara är tillsammans med sin partner för att de är rädda att vara ensamma. Så sorgligt faktiskt. Jag tror att , ialla fall jag behöver få bli kär flera gånger i livet och lära mig saker i varje förhållande och så efter en viss tid har man fått ut allt man kan av varandra och går då vidare för att förhoppningsvis bli kär igen. Att vara riktigt kär är ju den bästa känslan i världen så vill gärna uppleva den flera ggr och tror det är svårare  när man har en och samma partner. Men som sagt så utesluter jag inte att det finns undantag, jag både är lite avis och samtidigt inte för jag tror inte det är för mig att vara med samma person, tror att jag jag behöver olika personer olika faser i livet. Det är min bild i alla fall. :)

[Dvdspelare]
2018-02-06 20:49
#13

#12 Kunde inte sagt det bättre själv hur jag tänker. Jag känner många par som jag också vet är tillsammans bara för att nu för tiden ska man kämpa och hålla ihop fast man vet inners inne att det aldrig någonsin kommer bli bra eller fungera igen. Då känns det för mig helt bortkastat med år (till och med bara ett) av mitt liv på att försöka lappa ihop något. 

Då är det mycket bättre att ge upp och gå vidare. Även anledningen att vara rädd för att vara ensam, där tror jag är den största problematiken varför så många par försöker, försöker och försöker.

Annons:
[Dvdspelare]
2018-02-06 20:51
#14

Det är ofta man hör att man måste försöka och klara av att kämpa och vara stark och inte ge upp något så lätt. Jag tror det är lika viktigt att faktiskt ibland kunna ge upp, acceptera och inte traggla vidare i år för att kanske försöka laga något.

[Devya]
2018-02-07 09:13
#15

#14 Tja, idag så ger nog folk upp alltför lätt och för de mest konstiga orsaker. Folk tycks söka efter perfektion, något som inte existerar då ingen är perfekt.

Jag håller med att man inte ska kämpa i all evighet men man ska inte ge upp direkt man stöter på svårigheter.

Katti
2018-02-07 10:38
#16

Håller med Devya här. Ser inte alls som ett samhällsfenomen att man ska kämpa in absurdum som #13 skriver… Det visar ju också statistiken klart och tydligt. Många har en tro att allt bara ska vara guld och gröna skogar, och vid minsta motstånd ser man sig om efter någon annan, som man hoppas är helt perfekt i alla avseenden! Sen finns det så klart folk som stannat alldeles för länge. Det är nog ofrånkomligt. Men det är mer ett problem på individnivå som jag ser det.

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

[jenny-]1
2018-02-07 11:34
#17

Jag tycker att det är rätt tråkigt om man skulle träffa nån med inställningen att "Tja, vi kanske är kära ett år eller två" just för att det hindrar ju en själv från att satsa. Det känns ju som att den människan går och ser sig om efter något bättre och är beredd att lämna om allt inte är så gott som perfektion. Varför ska man köpa hus, skaffa barn och upptäcka världen med någon som ändå tror att det i bästa fall håller 10 år men att den kommer komma i en annan fas som den vill dela med en annan människa? De människorna som tänker att man har varandra i olika faser lurar sig in i att det är avslappnat och en trygghet, tror jag. Och då tror jag att de letar tecken på att fasen är förbi. Däremot så tycker jag att det är superviktigt att man vågar lämna när man känner att känslorna inte finns. Och den tryggheten ska man ge varandra. Känns som att många väljer att lämna sin partner just i svåra stunder i livet för att de bara vill ha räkmackan. De vill bara vara med så länge partnern är en idealbild av sig själv (som någon skrev så klokt i en annan tråd). Så länge problemen kommer från något annat än förhållandet så är det ju under en period och då stöttar man den man älskar (även om man inte ska ta skit). Kommer problemen från förhållandet (t ex för olika liv, någon vill ha barn och den andre inte, stör sig på varandras sätt och rutiner) då är ju relationen dålig. Blev själv dumpad efter ett sjukt tufft år, han var inte stark nog att bara hålla om och älska. Han är en sån som tycker att allt har sina faser och var väldigt noga med att påtala det. Han kunde inte säga att han ville leva med mig för alltid - för han visste ju inte… Jag vill ju bara att man säger hur det känns i nuet. Så fort jag nådde framsteg så drog han upp saker jag gjort fel eller drog exempel om tjejer på tv som skulle passa honom bättre istället för att säga att han inte ville vara kvar. Jag borde dumpat honom inser jag ju lite försent tyvärr. Han är ju en sån som går vidare med en ny redan nu - trots att han fortfarande älskar mig (eller så har de känslorna försvunnit på tre veckor/han har ljugit om sina känslor). Så taskigt mot den nya att bli ett verktyg för att komma över någon. Jag vill möta någon som vågar tro på att jag kan vara för livet. Som vill dela upp- och nedgångar. Som faktiskt är öppen och kärleksfull snarare än överlogisk och kritisk. Tar kärleken slut så gör den det och inget man ska lägga massa tid att reflektera över innan det ens skett..

[Hayabusa]
2018-02-07 14:51
#18

Absolut inget vara för evigt, det kan vara bra att komma ihåg :)

Greta G
2018-02-07 16:28
#19

#17, Jenny, jättetråkigt att du har blivit dumpad,  men du verkar ändå insett att han inte var något för dig för då hade han stannat. Jag menar såklart inte att man går in med den inställningen, när jag är kär tror jag ju att det är för alltid men så hinner tiden ikapp och man inser att så var inte fallet. Såklart ska man ju satsa och tro på det man känner men väldigt många förhållanden spricker ju efter en tid. Personligen vill jag varken ha barn eller en sambo, tror att kärleken kan hålla i sig väldigt länge då jag slipper det vardagliga, jag behöver för mkt egentid för att det ska vara rättvist att bo med någon och är hellre särbo än att börja störa mig på någons vanor eller ovanor. Det är såklart inte lika lätt att tro detta om man väljer att skaffa barn men om jag mot förmodan skulle göra det skulle jag ju inledningsvis tror att detta kommer ju vara för alltid men har med åren insett att saker och ting oftast inte blir som man planerat.

[jenny-]1
2018-02-07 17:21
#20

#19 Jo men precis, då tror du ju ändå att något skulle kunna vara för resten av livet. Jag tror inte heller på det där naiva att alla har en enda soulmate och med den är allt buslätt och som i en film. Jag har haft fyra förhållanden. De tre första (varav ett var riktigt hemskt) kände jag liksom på mig att vi inte skulle bli gamla ihop - trots att jag var jättekär. Jag tror att vissa förhållanden bara är för en period - typ såna man går in i med fel förväntningar. Men att man har någon man skulle kunna leva resten av livet med (oavsett om det är som särbo eller sambo) - alla träffar inte sin bara. Sen är det ju jättebra att du vet att du vill ha ett visst typ av förhållande! :) Det gör ju att du inte lurar någon som vill ha mer av det vardagliga ihop!

Annons:
Greta G
2018-02-07 21:35
#21

#20. Ja absolut, när jag blir kär så tror jag ju det och utesluter inte att det skulle kunna hända men som singel är jag lite mer "realistisk" och inser att känslor ändras över tid men det är ju lite som är charmen med det också, att verkligen tro på det. Är trots min cynism en obotlig romantiker :) 

Nej så kan det absolut vara, jag har då inte träffat min i alla fall, det hade jag märkt då! :D

flocken
2018-02-08 06:20
#22

Hittar man rätt vet man. Jag hade en del förhållanden innan jag träffade min man. En utav dom var en av mina största kärlekar. Men var fel tid & fel liv. I ett annat liv kanske det funkar. Träffade min man 21 år ung. Han var 23. I år blir vi 35 & 37. Han är hela mitt liv. Älskar honom mer & mer för varje år. Så visst finns den riktiga kärleken. Sen kanske inte alla hittar den.

…………………………………..
Sajtvärd sällskapskaniner och häst och ridsport(Rexkanin inaktiv)Medarbetare fibromyalgi och diabetes

Driver Djurflockens hunddagis och Djurflockens kaninomplacering

Gia91an
2018-02-08 06:44
#23

Jag vet inte om jag tror på livslång kärlek per se. Men jag vet att jag hittat min! Jag och min man träffades när jag var 19. Vi gick in i förhållandet med att det bara var tillfälligt då han skulle till Afrika i sex månader. (Efter två månader). Tanken var att det skulle ta slut där men det gick liksom inte. Nu är jag snart 27 och vi har varit gifta i två år. Är väldigt övertygad om att vi kommer leva ihop…

PastaR
2018-02-08 10:04
#24

#17 Delar dina åsikter. Livet är upp och nergångar, då måste man ju kunna lita på att man kämpar tillsammans. Isynnerhet om man skaffar barn tillsammans, måste man kunna lita på att man har varandra. Jag tycker det är viktigt att man står på egna ben också, så man kan klara sig om man blir övergiven. Kanske man ska vara lite försiktig med att bli sambo allt för lättvindigt. Det orsakar så mycket lidande och smärta om man agerar utan ansvar. Man ska inte leka med elden. Det finns människor som flirtar och testar sin dragningskraft för att man har dåligt självförtroende och inte förstår att man ställer till det. Jag har varit gift i över 50 år och är tacksam för att vi har varandra. Allt har inte varit enkelt, men det är fantastiskt att få åldras tillsammans.

Ödmjuk

[jenny-]1
2018-02-08 16:04
#25

#24 Det måste vara en fantastisk upplevelse att få åldras med den man älskar! Min dröm är att just få dela resten livet med en enda - men drömmar är inte alltid verklighet och jag är självklart öppen för att det ibland är bäst att gå skilda vägar. Men tänk att få sitta där efter 60 år efter ev barn och barnbarn, resor, sorg, glädje och otroliga upplevelser säga "vi gjorde det! och vi gjorde det tillsammans!"

Maria
2018-02-09 07:09
#26

Jag tror absolut på den stora kärleken då jag är gift med min.❤️

Vi träffades 1980 och har varit ett par sedan första kvällen så det är 38 år sedan nu. Jag älskar honom gränslöst och vi har så roligt tillsammans.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Herveaux
2018-02-09 10:04
#27

Jag går inte in i ett förhållande varken med tänket att "det här kommer vara för evigt" eller att relationen har ett "bäst-före-datum". 
Det håller så länge det håller. Kanske 6 månader, kanske en livstid. 
Jag vill vårda och kämpa för min relation, men inte bara för principen att "vi ska banne mig hålla ihop, kosta vad det kosta vill".

I skrivande stund så har jag och maken varit tillsammans i 13år. 
Vi träffades när jag skulle fylla 18 och han 34.
Som vi känner nu så är vi lååångt ifrån trötta på varandra. ❤️
Om en av oss (eller båda) börjar känna annorlunda, får vi ta det därifrån.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Annons:
Kalli
2018-02-09 10:25
#28

Jag tror på kärlek.

Jag tror inte att kärleken övervinner allt, jag tror inte på den enda rätta eller att man automatiskt känner när man träffat rätt. Men visst tror jag att två personer kan mötas, bli kära, älska varandra, vilja spendera sina liv tillsammans och sedan göra det.

Jag tycker att det ofta kämpas in i absurdum för man ska göra det. Som att relationen i sig har ett värde oavsett hur den fungerar för en. Jag kan inte se in i framtiden så jag tror inte på att bestämma sig för att detta ska vara för evigt utan vill man så kan det hända.

[jenny-]1
2018-02-10 03:08
#29

#28 jag tror inte alls på att det kämpas in i absurdum. Dels finns det en väldigt hög procent skiljmässoprocent och sen tänker jag på alla som har haft fler än ett förhållande. Jag tror snarare att ofta när ett problem uppstår så kämpar den ena väldigt mycket mer och den andra blir passiv och avståndstagande. Så har det vart i mina förhållanden (jag har vart båda delar) och vad jag sett utifrån andras. Det är väldigt sällan det måste kämpas mycket om båda parter drar stocken åt samma håll. Och visst - har man en gång blivit kär och fallit för någon så är det väl klart man vill försöka fortsätta tillsammans om man stöter på patrull. Men där tror jag att "fas-männiksorna" är väldigt benägna att se problemen och att de kan få det där goa nyförälskelsefasen (då allt bara är guld och gröna skogar) hos någon annan, intalar sig att allt med denna människan är sagt, tar sitt pick och pack och lämnar. Men det är bara vad jag kommit fram till.

Lizelda
2018-02-10 06:28
#30

Ja, jag tror på kärleken. Nej, jag är inte säker på att jag och min sambo kommer vara tillsammans i resten av livet för hur skulle jag kunna vara det? Det vet jag ju inte förens vi kommit dit. Vad som helst kan hända. Men han var min första crush och i tolv år så gick jag och ville ha honom, fast jag största delen av tiden inte tänkte på det men när jag tänker tillbaka på det så kommer jag ju ihåg att det var honom jag jämförde alla eventuella killar med och när jag tänkte på hur den perfekta partner skulle vara så beskrev jag honom men av olika anledningar så fanns det inte på kartan att det skulle bli han.

För ett och ett halvt år sedan blev han min och hade det inte känts som att jag skulle ha en framtid med honom så hade jag aldrig blivit tillsammans med honom. Just nu så känner vi båda att vi vill tillbringa resten av livet med varandra och hoppas innerligt att det kommer hålla men det finns ju inga garantier.

"Be proud of your scars, they're proof of a fight you never lost."

HundarBortskänkes, Ridsport, AkvariefiskFurry Paws

Bloggar om min assistanshund på Tassa Bredvid

Kalli
2018-02-10 18:35
#31

#29: Jag ser inte en relation som ett självändamål, att vara i en relation bara för att. Jag tycker att den ska fungera, den ska göra en lycklig, det ska vara betydligt mer bra än det är dåligt inte bara jämt skägg. Antar att det är därför jag har svårt att se hur någon kan ge upp för tidigt. Om man inte vill vara i relationen så är det väl precis rätt tillfälle att avsluta den.

[jenny-]1
2018-02-12 08:40
#32

#31 Javisst - har känslorna tagit slut eller man inte VILL vara i relationen så ska relationen avslutas. Jag tror det är svårt att få fram exakt hur jag menar. Men lite som att ibland vill man äta glass men orkar inte gå till affären. Jag vill vara i relation med människan men orkar inte lyssna på min partner som sörjer ett dödsfall. Dåligt exempel. Men vissa tror ju att saker löser sig även om man är helt passiv. Jag vill iaf vara med en som vet att man stöter på motgångar och inte drar så fort livet inte är en fri motorväg framåt. Och som jag skrivit innan: det är skillnad i vart problemen ligger. Ligger de utanför relationen men påverkar individen (som kanske behöver stöttning under en period) eller ligger problemen i relationen (man stör sig på varandras personlighet). Jag stöttar gärna mina vänner/min partner om de har en svår tid - även om det kan ta på mina krafter. För att jag vet att det inte är för evigt och för att jag älskar dom. Det kanske är där det ligger. Att folk intygar sin partner att de älskar hen trots att de bara har varma känslor. Att man inte vet skillnaden i att älska någon och att tycka om? Hur som helst vill jag ändå tro på livslång kärlek. Jag tycker det är en fin tanke. Så länge man inte inbillar sig att alla (ens en själv) kommer att hitta den och därmed stannar i ett förhållande med någon som får en att må dåligt så ser jag inte problemet. Det är bra att det finns "fas-människor". Ni har nog ändå lättare att komma över någon med den inställningen och komma med kloka ord till de som upplever sig hjärtekrossade :)

ks172
2018-02-14 21:46
#33

Jag själv hade inga förhoppningar om kärleken pga mitt livssituation och aldrig vetat vad kärleken var. Efter att ha haft depression i 16 år så hade jag inga förhoppningar alls. Jag har tidigare bara haft oseriösa förhållande men en dag så förändrades, en person bara förändrade mig helt och botade mig från depression utan tabletter och någonting annat. För första gången kände jag vad kärlek var. Vi firar snart att vi har varit tillsammans i två år och jag lever i nuet och tänker att det här kommer hålla. Vi har gått igenom en hel del i början av förhållandet och jag har aldrig varit så säker på någon. Det hände helt plötsligt för mig och jag är kär i honom och han är kär i mig. Kärleken tror jag på.


Gaara
2018-03-08 11:34
#34

Jag tror på äkta kärlek. :) Har haft två seriösa förhållanden innan som inte varit rätt för mig. Blev som en käft smäll när jag började umgås med min fästman. Vi blev bästa vänner först och sedan ett par. Och det var liksom då jag insåg att "Jaha, det är så här det ska kännas". Kände mig sjukt korkad som inte fattat det innan. Men ja, man kan ha hur många relationer som helst men när man träffar den rätte, då inser man nåt man aldrig fattat förut. Så tror i alla fall jag. :) Mina föräldrar har för övrigt varit tillsammans sedan morsan var 16 och farsan 18. De fyller i år 62 respektive 64 år.  Jag kan ju dock inte tala för att de är tillsammans för att de är varandras livs kärlek eller för att de bara nöjt sig och står ut med varandra. ;) Min fästmans mormor och morfar är fortfarande ett par de med. Och likaså min fästmans föräldrar. Hans föräldrar har varit tillsammans i 31 år och fyller 48 år i år. :) Och där ser man i alla fall att de älskar varandra väldigt mycket fortfarande. Lika så på min moster och hennes man som varit tillsammans sedan tonåren.

Jag tror det är lättare att hitta fel relationer nu för tiden när många "lär känna" varandra via nätet. Vissa hittar rätt då med men många hoppar in i förhållanden för fort utan att ha lärt känna personen på riktigt. Så tror jag i alla fall. :)

Annons:
[IdaSoren]
2018-03-08 14:59
#35

Nej, kan inte direkt säga att jag tror på kärleken, i alla fall inte som ett fenomen som alla ska söka och bara de lyckliga hittar. Tycker det låter jättetrist att säga att kärleken är något som vissa "hittar", och vissa inte, och att man inte skulle kunna veta något om kärlek förrän man har "hittat" den livslånga.

Jag är själv i ett förhållande som jag hoppas få stanna i så länge som möjligt, livet ut om det vill sig så, men jag vill inte tillskriva "kärleken" att vi fortfarande är tillsammans, jag tror att det är ett val man gör. Min uppfattning är att man väljer att fortsätta vara tillsammans, man väljer att försöka ta sig igenom svårigheter, man väljer att inte lämna vid minsta motgång. Det behöver inte alls ha något att göra med huruvida det är den sanna kärleken eller ens själsfrände, utan bara hur hängiven man är till sitt förhållande, och det kan ju variera beroende på massa olika saker.

Katti
2018-03-08 16:25
#36

#35 Håller med dig om att man väljer - absolut! Men gör man inte det valet, igen och igen, just av kärlek?

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Maria
2018-03-08 16:27
#37

#36 Jag håller med dig. Utan kärlek så hade man gjort annat val så kärleken är ändå där i grund och botten.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[IdaSoren]
2018-03-08 17:57
#38

#36 Jo, precis, har ju inte sagt att jag inte känner kärlek till min kille, det är ju en förutsättning för att man ska vilja göra det valet. Vad jag menar är att jag inte tror på kärlek som någon osynlig magisk kraft som, "när man har hittat den", får allt att bara falla på plats och lösa sig livet ut.

Upp till toppen
Annons: