Det verkar som att du har blivit hans terapeut. Om det är okej för dig, så ska du ju fortsätta förhållandet, men du ska inte räkna med att du kan förändra honom. Sen så måste jag erkänna att det intryck som jag får av detta är att hans djupaste kärlek fortfarande tillhör exet.

Jag vet inte. Han har aldrig gett uttryck för att vilja ha henne tillbaka. Han kan ju knappast rå för vad han drömmer. Det är väl mer det att han inte kan släppa det hela, att allt hon utsatt honom för fortfarande jagar honom. Det gör ont att han inte litat på mig tillräckligt för att säga som det är.

Han var hos läkaren idag och fick antideprisiva utskrivet. Sen fick han prata med en kurator som typ sa att den enda lösningen är att han börjar göra saker. Det gjorde mig lite arg. Man kan ju *** inte säga till någon som mår dåligt att bara rycka upp sig och göra saker! Ska ta upp det med honom imorgon (är borta över natten) att han borde kräva att få prata med en psykolog.

Iaf så föreslog han att vi skulle gå ut på en middag tillsammans imorgon. Jag tycker inte om alla hjärtans dag. Och om sanningen ska fram så har jag ingen lust. Det känns som vi glidit ifrån varandra så mycket att en middag blir ett alldeles för stort första steg. Jag har alltid haft den skräcken för att umgås med folk jag "inte känner". Vad *** ska vi prata om? Pinsam tystnad är min värsta mardröm. Men jag kan ju inte säga nej när han faktiskt VILL göra nånting. :/

Man kan inte förändra någon annan än sig själv. Om han vill förändras så måste han själv vara motiverad att ta tag i sin situation och han bör söka en annan terapeut än dig. Ni ska ju ha ett jämlikt kärleksförhållande, inte terapeut-patent. Hans trassliga känslor för sin f d är inte heller något som du ska behöva reda upp. Han har tydligen inte lämnat erfarenheterna från tiden med henne bakom sig och detta måste han ta sig igenom själv, om ni två ska ha en chans att bli riktigt lyckliga tillsammans.

#3 Du har rätt. Och det är nog inte det jag undrar över heller. Han måste ju söka hjälp, igen, eftersom det han fick odag knappast var till någon större nytta. Han har fått antidepressiva, men dom tar ju inte bort minnena. Alltså han säger ju själv att han är ärrad för livet. T.ex. så här vi pratat om att flytta till större. Man kan inte bo så litet som vi gör nu, vi har inte ens en egen dusch. Han var positiv till det i början. Men sen rann det bara ut i sanden. När jag tagit upp det har svaret varit detsamma som för allt annat: "Oroa dig inte för det nu. När jag är klar med mina studier kommer vi att ha råd att göra allt vi vill." När jag ställde honom mot väggen och frågade varför inte min inkomst räknas, varför vi inte skulle ha råd att bo dyrare när jag också tjänar pengar så var svaret i princip att han inte har råd och då kommer han hamna på bar backe igen om jag lämnar honom. "Men när jag är klar med mina studier kommer vi kunna göra vad vi vill!" Jag förklarade att man inte kan leva så i ett förhållande, att det betyder att han inte litar på mig. Men det gick inte in. Och jag har ju knappast ökat hans förtroende för att jag inte kommer dumpa honom nu… :/ Jag frågade honom om jag sårat honom med det jag sagt. Han har varit skitledsen dom senaste dagarna. Jag låtsas inte om att jag märker att han försöker dölja att han gråter typ hela tiden. Men han sa att han är immun mot sådant. Han är redan så förstörd att det inte finns mer att ta av. Han var ledsen för att han sårat mig sa han. Det var liksom det värsta han kunde tänka sig. Jag vet *** inte hur jag ska tolka det. Bra eller dåligt. :/ Jag vet som sagt var inte vad för svar jag söker här. Jag begriper ju att jag inte kan hjälpa honom. Han behöver en psykolog. Det han har berättat om drömmar, flashbacks och ångestattacker… Det är inget man kan ta sig ur själv. Man kan inte medicinera bort sånt. Och nej, det är inte mitt ansvar utan hans. Och han har ju sökt hjälp. Den läkartiden idag var inbokad sen innan all denhär skiten. Men jag måste ju ändå stötta honom, vad för slags flickvän skulle jag annars vara? Jag vet bara inte vart jag står i allt dethär. När vi träffades hade han liksom all tid i världen för mig. Visst tog studierna upp tid, men han ansträngde sig ändå. Men han mådde inte dåligt på samma sätt då som han gör nu. Det säger han både själv och jag upplever det också så. Och jag vet inte om hans ointresse för mig är p.g.a detta eller om han helt enkelt inte tycker om mig längre… Jag vet inte om jag kommer få tillbaka dendär underbara killen som jag lärde känna. Jag vet inte om man ens kan hitta tillbaka eller om detta kommer jaga honom för evigt. Och när han själv säger att han har full förståelse för om jag går, för han bara sårar mig och förtjänar inte mig. Alltså, jag orkar inte. :'( Jag begriper att ingen här har dom svar jag söker. Vi måste reda ut detta själv. Men jag behöver ändå ventilera lite. Varje gång jag skriver här kommer jag på nya saker och får nya insikter. Jag kanske borde gå till en psykolog jag också…

Alltså det är svårt att förstå vad han har blivit utsatt för. Jag kan ju inte gå in på det, det vore så otroligt fel av mig. Men jag skulle seriöst också ha ett rejält trauma av allt detdär. :'(