Förhållande

Hur vet man när det är dags att lämna?

2018-04-09 11:27 #0 av: Deluxess

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i ungefär ett år snart. Förra året träffades vi typ bara på helgerna då vi jobbade olika skift. För en tid sedan började vi jobba samma skift åtmsinstone varannan vecka, vilket ledde till att jag mer eller mindre flyttade in hos honom. Kan tillägga att han fortfarande bor hemma hos sin pappa i ett stort hus. Vi har haft våra upp och nergångar som alla par har. För ungefär en månad sen så gjorde hans bästa tjej och killkompis slut, de hade varit tillsammans i fem år och var förlovade. De bodde i ett hus i samma lilla by. Tjejen som vi kan kalla för A, går i skola ungefär 4 mil bort, men kommer egentligen från Malmö trakterna. A frågade då min pojkvän om hon fick bo hos honom tills hon gått klart skolan, vilket jag förstår då man inte vill avsluta det när man bara har tre månader kvar. Så hon flyttade också in hos oss. Nu till problemet. Jag tycker om A, hon är trevlig och snäll. Men jag tycker inte om hur min pojkvän blir när han är runt A. När vi bott där "själva" har han varit jätte gullig och kärleksfull, men när han är runt A så är han mer "hypad" och lixom glömmer typ bort att jag existerar. Jag kräver inte att han är på mej hela tiden, men nu får man inte ens en puss eller något. För han känner inte att man behöver vara på sin partner när man är med sina vänner. Vilket han nu är 24/7. Den senaste veckan jobbade vi olika skift. Jag började då märka att han var lite off, ringde inte som han brukar. Svarade inte när jag skrev att jag älskade honom osv. I lördags frågade jag vad som var fel. Han sa då att han kände sej instängd, och att han aldrig gjorde något själv. Jag frågade varför han inte sagt något tidigare. Då jag inte kan läsa hans tankar och märka att oj, nu vill han nog åka och festa med sina vänner själv, eller ok, nu ull han att jag följer med. Han sa att han varit för feg för att säga något. Och han ville då att jag skulle bo hemma hos mina föräldrar denna veckan. Men inte ett ljud om A. Förra året blev han också sån här. Men eftersom jag då redan bodde hemma så blev det aldrig så allvarligt. Enligt honom själv så blir han i perioder låg, ingenting är roligt och han har i princip inga känslor. Även då för mej. Han sa att detta absolut inte är slutet, att han älskar mej men att han vill vara själv ett tag. Nu till frågan efter detta röriga inlägget. Jag börjar fråga mej själv om jag verkligen vill vara med någon som man inte kan lita på. När kommer han vilja "sparka" ut mej nästa gång? Tänk om vi flyttar ihop, sen en dag så säger han att han vill vara ifred? Jag vet att det egentligen bara är jag själv som kan svara på den frågan som står i rubrikerna, men hur hade ni tänkt och gjort? Jag älskar verkligen honom, och jag vet att han älskar mej. Men vill jag verkligen vara tillsammans med någon som inte öppnar käften om problemet tills det smäller? Det blir ju jag som får ta skiten och åka hem, fastän det egentligen är hans "fel" som inte sagt något tidigare. Jag har inga problem att vara ifrån han, att umgås med mina vänner om helgerna istället. Men jag har problem med att han ska vara tyst till den punkten att han mer eller mindre ber mig sticka hem :(
Detta vart nog med ett ventilations inlägg, men om någon har några tankar och åsikter så tar jag gärna emot dom :(

Anmäl
2018-04-09 11:54 #1 av: tlover

Kanske skulle ni försöka komma på sätt han kan få mer egentid i vardagen så att han inte behöver vara helt ensam en hel vecka?

Dessutom försöka att få till vana att prata om "allt" så att du kan få en förvarning tidigare så att det kanske räcker med en helg istället för en hel vecka tex

Glöm inte att rösta fram nästa månads tema inne på te ifokus
Vill du testa något nytt? testa provpåsar
Missa inte Te ifokus engelska lillasyster, Tea savvity

Anmäl
2018-04-09 13:15 #2 av: Hera

Så du som flickvän blir utkastad och kompisen fick stanna? Eller missuppfattar jag?

Jag hade inte kunnat stanna hos en person som slänger ut en när den har en dålig period. Och inte för fem öre trott att den älskade mig.

Anmäl
2018-04-09 13:24 #3 av: Åsa S

Det är vanligt att det är såhär först ses man bara på helgerna men sedan då man flyttar ihop så ser man verkligen vem det är man är ihop med. Det är inte lätt flytta ihop, är man van vara ensam kan det bli asjobbigt ha nån runt sig hela tiden. Jag hade varit singel i hela mitt liv tills jag träffade min man när jag var över 40 som tur är så jobbar jag oregelbundna tider så jag är hemma ibland ensam om dagarna och jobbar på kvällarna vilket jag tror hjälpte oss för då kunde jag lite mer sakta vänja mig  vid allt nytt eftersom jag hade en hel del egentid  och nu har vi varit gifta i snart 4år. Det låter dock som ni är rätt unga och då kan det faktiskt vara bra att vara särbo i början så båda får lära sig hur det är att bo skälv och ta hand om ett hushåll. +Det finns ju även de som varit gifta i väldigt många år men som bott i olika bostäder hela tiden så man måste ju inte bo ihop.

Anmäl
2018-04-09 14:02 #4 av: Sarah

Att umgås hela tiden kan göra en knäpp :P Antar att kompisen har en egen plats där hon hänger och att de inte umgås hela tiden även om de båda är hemma. Om du är där så är du väl med honom hela tiden? Sånt gör mig tokig. Jag måste få vara ifred hemma. Vi var särbo väldigt länge, men även när vi var hos varandra gjorde vi olika saker en del. Jag läste en bok och han spelade typ. Kan man inte umgås utan att sitta ihop så kan det lätt bli påfrestande. 

Anmäl
2018-04-09 20:27 #5 av: Deluxess

Nej du missuppfattar inte, hon är kvar där. Jag förstår att man känner sej mer kvävd av en partner eller av en vän.
Men det som gör mej mest upprörd är att han inte sagt något. Han är alltid på mej om att jag ska säga till om det är något, men detsamma gäller tydligen inte för han. Och som sagt, detta kom verkligen som en käftsmäll. Han har inte velat säga något för han ville inte starta "onödiga bråk". Med vad leder inte detta till då? Vet lixom inte om jag kan lita på honom nå mer :/

Anmäl
2018-04-11 15:51 #6 av: molbojse

Min sambo är exakt som du beskriver. Låg i perioder, har inga känslor (ens för mig), asocial och sitter i flera dagar och bara spelar, totalt okontaktbar och jag får göra 90% hemma. Han pratar aldrig om sina problem med mig om jag inte tjatar och verkligen drar det ur honom, osv. Svaret på det är depression. Han är heller inte den som tar upp saker som blir jobbiga för han gillar inte att prata om jobbiga saker och får inte till orden rätt, och sen exploderar vi istället. Jag försöker hjälpa honom genom att ställa ledande frågor, ja/nej-frågor så fort jag märker något, för annars stänger han bara in sig i sig själv och "låtsas" som att allt är bra och sen kollaps.
Jag accepterar att han är sån, jag försöker hjälpa honom så gott jag kan (har själv psykiska problem, bland annat depression) men jag har full förståelse för att han inte alltid är på topp och inte alltid orkar. Framförallt vinterhalvåret. Då sitter han bara och glor i sex månader och har i regel "inga känslor".
Jag härdar ut, för jag vet att det går över efter ett tag. Hans episoder kan hålla i sig i allt mellan några dagar till ett par veckor. Vi har hållit ihop i tre år nu :)

Har du frågat honom hur han verkligen mår på riktigt? Det kan helt klart ligga oupptäckt åsykisk ohälsa i grunden som "förstör" för er. Om så är fallet så kan du inte tänka "orkar jag med nån som inte gör nåt och beter sig för mig idiotiskt" för är han deprimerad så kan han inte hjälpa att han känner som han känner. Det är inte personligt mot dig, det har INGET med dig att göra att han beter sig som han gör. Att du frågar honom vad som är fel och försöker prata med honom är det bästa du kan göra. Att däremot dumpa någon som mår dåligt pga att de mår dåligt sätter enorma spår i den personen. Jag själv har suttit i den sitsen i ALLA mina förhållanden (och jag har haft ett par stycken) att jag blivit dumpad pga hur jag mått psykiskt. Jag är konstant livrädd för att min sambo ska lämna mig pga mitt mående, precis som alla andra.

Lyssna på honom, ställ enkla frågor och bit ihop för hans känslolösa perioder är just bara perioder. 

Anmäl
2018-04-11 16:34 #7 av: Sarah

#5 men det är jättesvårt att säga till en partner att man vill vara ifred. Man borde, men det är svårt. Min kille tog väldigt illa upp i början. Tog flera år innan jag var bekväm med att säga att jag behövde egentid. Nu kan han också säga det men förut ville han det aldrig.

Anmäl
2018-04-12 08:19 #8 av: Effie

Läste en bok om introverta nyligen; den gav mig en del aha-upplevelser om bl.a. olika behov (kontakt/ensamhet). Och då har jag ändå varit introvert I over sextio år.

Och när någon nämner depression, särskilt på vintern - har ni kollat upp något så enkelt som D-vitaminbrist?

___________________________________________________

Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Anmäl
2018-04-15 17:33 #9 av: Gia91an

Är du säker på att A bara är en vän då? För enligt mig låter det som att något hänt där...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.