Annons:
Etikettförhållande
Läst 3471 ggr
Jenny246
2018-04-12 10:58

Vad ska jag göra?!

Jag har varit tillsammans med min sambo i 1,5 år. För två månader sedan flyttade jag till honom ca 11 mil från mina hemtrakter. 

Jag har i både detta, och mitt tidigare förhållandet, upplevt att jag har ett osunt kontrollbehov. Jag litar inte alls på min partner vilket gör att jag direkt eller indirekt anklagar personen för otrohet (i förra förhållandet fanns det dock anledning till detta, men inte i mitt nuvarande). Jag skapar scenarion i huvudet att min nuvarande sambo har nån slags dold agenda med saker och ting som inte ska gynna mig osv. Detta grundar sig såklart i osäkerhet. Jag är mkt dålig på att fokusera på mig själv och veta vad jag vill. Och det går ut över förhållandet då jag upplever att min sambo är egoistisk för jag tänker på honom mer än mig själv men han gör tvärtom. 

Jag pratat med min sambo om att eventuellt kolla upp om han kanske har ngn diagnos då han har vissa svårigheter, vissa extraordinära egenskaper och vissa tecken eller drag som jag känner igen från tidigare erfarenheter. Han läste då på om asperger och kände att han fick facit till hela sitt liv. Han har tidigare uttryckt att hans hjärna är så speciell och att ingen förstår honom, ingen annan människa, inga psykologer och läkare, ingen. Men nu känner han att han "hittat hem". Han har levt ett ganska rörigt liv med mycket alkohol, spelberoende och cannabis. Han har enorma sömnproblem för vilka han upplever att alkohol och cannabis hjälper bättre än sömntabletter. Han brukar inte alls alkohol längre som han gjorde när vi träffades, men brukar desto mer cannabis (lite då och då från morgon till kväll varje dag). Han säger att han aldrig brukat cannabis så regelbundet nånsin tidigare och det började nånstans i den vevan jag flyttade hit eller strax innan. 

De första dagarna när han insåg att han hade asperger var han otroligt euforisk men detta byttes sedan till en enorm förtvivlan, självförakt och en riktig identitetskris som slutade i att han lade in sig på akutpsyk, hamnade på missbrukarenheten och var där i 5 dagar vilket han hatade. Han fick flera mediciner som han mådde dåligt av och det var säkert en del abstinens också. När han kom hem var han otroligt nedbruten tills han nån dag senare kände bara "fuck it!" och så rökte han på igen och nu är det som innan. Han har en otrolig avsky för samhället och människor och hur saker och ting fungerar och känner efter sin vistelse på sjukhuset att han fått detta bekräftat då han skulle få en kallelse och psykologhjälp men två veckor senare har vi fortfarande inte hört något. Detta trots att de skulle återkomma två dagar efter han åkt hem och han har ringt ett par ggr för att kolla vad som händer men inte fått nåt svar. Han är villig att sluta med cannabis OM sjukvården kan erbjuda ngt annat som han mår lika bra av men han tänker fortsätta röka på tills han fått det och "sjukvården får gilla läget". Det ska liksom ske på hans villkor för han vill inte må dåligt med självmordstankar vilket han gör utan substans i kroppen. 

I den här "fuck it!" känslan så har han bestämt sig för att göra det HAN mår bra av vilket gör att vi inte kommer kunna köpa hus innan vintern som var tanken när jag flyttade hit. Jag flyttade till honom för att han ville inte bo hos mig och nu sker det återigen en stor grej på hans villkor som sätter mina behov åt sidan. Vi bor inte särskilt bra nu och jag har två minigrisar så kan inte bara bosätta mig i lägenhet. Jag studerar dessutom så min ekonomi är ingen höjdare och han har bestämt sig för att starta ett café vilket inte lär bringa in några pengar inom närmsta året/n. 

De senaste dagarna har jag nog gjort slut minst en gång per dag och det har varit konstanta bråk. Jag är i valet och kvalet att lämna, en del av mig känner att det är nödvändigt för att han inte kommer ändra sig och en del av mig vill inte. Känner mig mest av allt enormt vilsen och vet inte alls vad jag vill. Vet bara att jag inte vill att han ska fortsätta bruka cannabis, men jag vill heller inte flytta hem och behöva leva på någon familjemedlem tills vidare vilket alternativen verkar vara just nu.

Annons:
Jenny246
2018-04-12 10:59
#1

Han använder dessutom det här med aspergern som ursäkt/förklaring till allt hans beteende. Men han har inte ens fått klartecken för utredning.

-Aida-
2018-04-12 12:08
#2

Tycker detta låter väldigt ohälsosamt för er båda. Denna snubbe måste först hitta sig själv innan han kan börja må bra. Den processen kan ta lång tid, att använda en diagnos som ursäkt/förklaring på vissa beteenden är osunt tänkande, man är inte sin diagnos oavsett vad man har i bakgrunden, han måste acceptera sig själv så som han är.
Att fortsätta röka cannabis tills vården gör nåt är osunt tänkande, tyvärr de är så vården ser ut just nu, saker tar för lång tid, dom pluppar ut mediciner och hoppas på de bästa. Vården styrs genom politiken och de är en lång process.

Du är klok i orden och förstår allt som händer, du förstår ditt osunda kontrollbehov riktigt bra. Du behöver jobba på din osäkerhet innan du kan ha en sund relation om du uttrycker ditt kontrollbehov på ett sätt som påverkar din relation negativt.

Att behöva flytta hem känns som ett stort steg tillbaka, men ibland behöver man falla tillbaka för man gör val som inte var de rätta i längden.
Jag råder dig iallafall att flytta ut.

Sindri
2018-04-12 13:05
#3

CBD-olja är nu förbjudet av Läkemedelsverket, men det finns fortfarande att köpa. Har läst om en man som slutade med alla mediciner när han fick prova cannabis som läkemedel.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/william-blev-hjalpt-av-cannabisolja

Gurky
2018-04-18 07:09
#4

En uppenbart destruktiv relation. Du behöver fråga dig om du tror att en person som vägrar att ta något som helst ansvar för sina handlingar, med en egocentrisk världsbild är något att satsa på. Personligen hade jag inte haft en sån person ens som vän i mitt liv. Må låta hemskt, men man lever bara en gång och tiden är det dyrbaraste vi har. Den finns en sån oerhörd mängd olika människor att man alltid kan hitta någon som har en positiv inverkan på en och ger en energi istället för tvärtom.

Honestyisdead
2018-04-21 08:50
#5

#3 Är det? Det har väl inte beslutats.

Sindri
2018-04-21 12:00
#6

Jo, helt nyligen. De som har kvar lager säljer ut så fort de kan.

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2018/04/04/lakemedelsverket-forbjuder-cbd-olja/

Annons:
Honestyisdead
2018-04-21 14:52
#7

Så dumt!

Jenny246
2018-04-21 20:42
#8

Tack alla!

Sarah
2018-04-22 14:20
#9

Är det med en sådan person du vill bygga ett liv, eller vill du ha mer stabilitet? Vill du ha ett mer stabilt liv, lämna och ge dig själv chansen att träffa ngn som kange det.

Gaara
2018-04-26 19:54
#10

Nöj dig aldrig med mindre än du önskar av ett förhållande och livet. Det har jag lärt mig efter ett förhållande på straxt över 5 år där jag fick lägga alla mina framtidsdrömmar åt sidan för en kille som inte ville söka jobb pga diverse ångest han kände för en massa saker. Detta gjorde ju att min stora dröm om att köpa hus gick helt i kras, likaså drömmen om att resa. Inte ville han gifta sig heller, vilket jag ville. Jag såg det inte själv men jag gick runt som ett tomt skal en lång tid. Sista året var jag väldigt destruktiv för att vara jag. Mycket fylla med minnesluckor t.ex. Men så träffade jag min nuvarande fästman, just precis när jag behövde det som mest. Han öppnade ögonen för mig, fick mig att inse exakt vad jag kunde få ut av livet om jag valde rätt partner. Att göra slut med mitt ex är det bästa beslut jag tagit. Kan tillägga att den killen alltid var snäll mot mig men att han var så sjukt olik mig gällande det mesta så det fungerade helt enkelt inte.

anonymis
2018-04-30 13:11
#11

Det är svårt att lämna någon när man vet att man egentligen borde göra det, men inte vill. Jag har varit i en liknande situation, då jag lämnade min sambo för några månader sen. Han hade inga ambitioner och gjorde inget hemma. Det var inga drogproblem med i bilden. Till slut insåg jag att jag bara var någon som betalade halva hans hyra och lagade mat och städade.

En anledning till att jag stod ut så länge är för att jag hade ingen annanstans att ta vägen, mer än att återvända till min lilla hemort som är i en annan del av landet. Jag blev väldigt mobbad i grundskolan och att flytta dit, om än tillfälligt kändes inte som ett lockande alternativ.

Jag bor nu där och bor hemma hos min mamma. Det är ett steg tillbaka i livet och det känns inte alltid så kul. Men ibland måste man göra det för att kunna ta två nya steg framåt.

Upp till toppen
Annons: