Jag är sjukt rådvill just nu och skulle behöva lite råd. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. :(
Det hela började för ungefär 3 år sedan när jag fick en ny kollega på jobbet. Vi blev rätt bra vänner, hon och jag. Hon vart även vän med min syster som jag bodde ihop med då.
Men efter ett tag så fick hon sparken. Varför förstod jag inte. Men vi fortsatte vara väldigt goda vänner. Tills det en dag hände en del grejer som jag inte kunde acceptera. Hellre än att börja tjafsa med henne om hennes livsval (som hon ju får göra oavsett vad jag tycker om saken) så sade jag helt enkelt upp bekantskapen med henne. Jag sa aldrig varför. Man kan väl tycka vad man vill om den saken, att det kanske var fegt av mig. Men jag såg det som ett bättre alternativ än att "förstöra" för henne och skapa massa bråk. Hon har dock fortfarande sporadisk kontakt med min syster. Men mest bara för att fråga om mig, vilket hon inte får något svar på.
Nu till problemet. Jag jobbar fortfarande kvar på samma jobb. Jag sade upp mig en kortare period för ett tag sedan. Men då min brukare (jag jobbar som personlig assistent) saknade mig och jag ändå tyckte det var kul att jobba där, trots det enorma avståndet, så gick jag tillbaka som timvikarie. Jag jobbar just nu kanske 1-2 dygnslånga pass/månad.
Nu ska hon hon komma tillbaka till jobbet igen, på fulltid. Jag fick ångest när jag fick höra om detta. Jag vill INTE under några som helt omständigheter möta denna människa igen. Min första instinkt var att säga upp mig. Jag klarar mig utan dethär jobbet. Men det har varit till stor hjälp för att tjäna lite extra pengar om jag vill köpa något särskilt eller om det blivit lite väl få timmar på andra jobbet. Plus att jag tycker det är kul med omväxling. Men jag vet inte om det är värt.
Självklart fick ju min brukare nys om mina känslor inför detta. H*n vart arg, trots att jag sa att jag kan hålla isär jobb och privatliv. (Jag har seriöst blivit expert på det efter några år som PA med puckade kollegor 🙄) Men h*n sa att jag fick ge *** i att ta några pass med henne och att h*n inte ville ha bråk. Klart som *** att jag inte tänker bråka om saken. H*n har ju full rätt att anställa vem h*n vill. Men jag fick dåligt samvete över att h*n kanske kan komma i kläm över dethär, även fast jag inte tänker säga ett knyst om saken. Samtidigt vet jag att h*n verkligen vill ha mig kvar.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker om extrapengarna. Och jag trivs för det mesta på jobbet och vet att jag är omtyckt. Men jag vill inte skapa en massa problem. Och jag vill inte under några som helst omständigheter ha med denhär människan att göra. Kanske vore det bäst att helt enkelt säga upp mig och hitta något annat?