Kriser

Orkar inte förstå

2019-02-04 13:42 #0 av: Xicilia

Jag har alltid varit en otroligt kärleksfull, omhändertagande, förstående och förlåtande människa. Det är något jag identifierat mig med och varit stolt över. Det har givetvis gett mig några smällar då jag varit för naiv ibland. Nu har jag visat mim sambo förståelse ganska länge med alla problem han haft men pga bristande självinsikt har han istället pekat på mig och barnen, som om vi vore problemet. Nu börjar han mer och mer förstå vad som faktiskt är hans problem och jag har bett honom söka hjälp för att det påverkar hur barnen mår. Han gör det, om än motvilligt men han har ändå gått med på att söka en samtalskontakt. Jag borde vara glad och stötta honom och vida att han gör ett bra jobb med sig själv, för det tycker jag. Men istället är jag arg så fort jag ska försöka möta upp och stötta och ge positiv feedback. Jag är så djävla bitter och arg på honom för hur saker har varit. Hur kommer man över det? Han är också arg över att måsta söka hjälp. Jag vet att han försökt ha överseende med min ilska och jag borde sluta men jag kan inte. Jag är arg över att alltid måste vara den förstående som vänder andra kinden till och bara få lögner och skit tillbaka. Han ser mig som nån typ av fiende, men jag tycker att när man är en vuxen människa får man ta ansvar för sin egen skit, speciellt när det påverkar barnen. Det har jag inte överseende med. Men han har hela vägen hävdat att han inte har påverkats av sitt förflutna utan att problemen finns hos barnen och i förhållandet. Han har bara sagt att vi måste sluta bråka men vi har ju bråkat för att jag inte accepterat att han lagt sin skit på mig och barnen utan ens ett erkännande att det beror på gamla spöken och erfarenheter. Jag borde släppa det nu när han sakta börjar fatta men jag är så arg! Hur fan slutar man vara arg? Hur blir man mjuk och förstående igen?

Anmäl
2019-02-04 13:52 #1 av: Gronstedt

Det gör man inte. Man accepterar att man har allt skäl att vara arg, att man inte behöver be om ursäkt för att man är arg och att man inte behöver sluta vara arg förrän man är färdig med det. Att en person "sakta börjar fatta" varför man är arg på hen är inte skäl att sluta vara arg. Att personen tar tag i situationen och visar bestående ändring kan vara skäl att börja sluta.

Man kan vara positiv till det som händer nu utan att sluta vara arg för det som varit. Man kan säga "Bra att du tar tag i detta. Vi får se om det leder till att vi får det bättre. För som det är nu så är jag skitförbannad på hela eländet som vi har haft." 

Och det är helt OK att känna så.

Anmäl
2019-02-04 14:02 #2 av: Xicilia

Det som gör mig mest arg är att han söker hjälp och jag tror att han fattat och jag ser små förändringar men han söker bara hjälp för att jag kräver det och tycker att jag hunsar honom. Det är han som sagt åt mig att våga säga ifrån till människor och inte vara så snäll och förstående mot alla och inte låta mig trampas på men han förväntar sig någon djävla specialbehandling jämt för egen del. Jag vet och jag förstår att han pga sin uppväxt inte lärt sig självreflektion. Och jag har haft sån förståelse för det men när han tycker att mitt motstånd mot hans skit gör mig till någon galen bitch och ger honom rätt att börja ljuga för mig om saker, då vill jag fan inte visa förståelse längre. Jag skiter i hans djävla problem och hur synd det är om honom sim haft det svårt. Men vem fan har inte haft det. När man har barn så måste man fan ta itu med sin skit. Känner mig typ helt scizo just nu för å ena sidan sitter det djupt i mig att förstå så stundvis vill jag hålla om honom och vägleda och tycka synd om och stötta, men å andra sidan tänket jag på vad jag och barnen fått ta och blir så arg då jag känner mig helt orättvist betraktad som någon galen bitch.

Anmäl
2019-02-04 14:27 #3 av: Gronstedt

#2: Kör på! 

Det är inte ovanligt bland män utan egen ryggrad att vänta sig att kvinnan i deras liv ska vara ryggrad åt dem, ta ansvar för deras fel, torka upp deras skit och dessutom acceptera att mannen själv klandrar henne för de fel HAN begår - inklusive för att han lassar sitt eget ansvar på henne. Varför de är sådana kan man undra, men de kommer aldrig att sluta vara sådana förrän de stöter på en kvinna som vägrar ta den rollen. Om då.

Och vilken normalt funtad kvinna vill ha den rollen? Fortsätt vägra är mitt råd. Det gör dig inte till en galen bitch, utan till en normal människa. Tyvärr finns det de som anser att en kvinna som insisterar på att bli behandlad som en normal människa måste vara en galen bitch, men sådana människors åsikt är inget att fästa vikt vid.

Det är svårt att vägra och tungt att bära grämelsen från den man vägrar bära. Men att bära vederbörande är ännu tyngre.

Anmäl
2019-02-04 14:43 #4 av: Ary

Det låter inte som om det "bara" är han, snarare som om ni skulle behöva äktenskapsrådgivning/parterapi också. Det där är ingenting som bara går över av sig själv en dag även om han skulle börja uppföra sig/tycka "rätt".

Anmäl
2019-02-04 15:05 #5 av: Xicilia

Nej man är alltid 2 om att bråka. Givetvis. Och min del nu är det där att jag inte kan släppa och gå vidare. Jag har hela tiden tagit ansvar för min del och funderat vad jag gjort fel och bearbetat mig själv och I slutändan kom det fram att det jag och barnen tagit på oss och fått skit för av honom berodde på något helt annat som han höll tyst om o flera månader. Nu är jag också rädd att jag ska fortsätta ta på mig sånt som inte är mitt så jag vill nästan inte själv ens reflektera över mitt eget. Det är en enda röra. Vi ska dock på familjerådgivning snart. Men det som är mest trängande är att jag slutar vara arg för det gör inte saker bättre heller. Jag vill ju att vi ska klara det här.

Anmäl
2019-02-04 15:16 #6 av: Gronstedt

Vrede, liksom sorg, måste få ha sin gång. Det är inte något man drabbas av och sedan lägger undan efter en stund när det är färdigt. Man vinner ingenting på att trycka undan varken sorg eller vrede, man kommer inte över det och man kan aldrig gå tillbaka till att vara den man var innan.

Man  kommer inte över det, men man kommer igenom det. Det tar tid och det går upp och ned och man är annorlunda när man kommer ut på andra sidan.

Redan när vreden (eller sorgen) är som färskast och/eller svårast kan man dock börja planera och agera för hur man vill att de ska bli på andra sidan. Man kan tänka på och ordna med praktiska saker. Man kan tänka "Om jag inte var allmänt mordgalet apförbannad, så skulle jag göra så här ...". och agera efter det. 

Anmäl
2019-02-04 15:19 #7 av: Ary

Det där var inte ett sätt att peka finger Xicilia, ber om ursäkt om du trodde det.

Hörde bara att du var arg, bitter och att du inte litar på honom. Den biten måste ju funka bättre om möjligt för att du ska kunna må bra. 

Det är inte meningen att du ska kompensera för hans skit för all framtid.

Familjerådgivning är ju på väg åt rätt håll. Glad

Anmäl
2019-02-04 20:56 #8 av: Xicilia

Tack för era svar. Ja om jag ser ilskan som en process likt sorg så kanske jag kan hantera det på ett annat sätt. För just nu försöker jag mota bort ilskan. Försöker låtsas som ingenting och skäms oerhört för att jag inte har kontroll över känslorna. Då blir det ju såklart inte bättre. Jag kanske ska acceptera känslan och tänka på det som en process.
Hur hanterar man att man känner sig sviken? Jag drar mig undan från honom och intalar mig att jag inte behöver honom bara för att jag är rädd för fler lögner och är rädd att bli sårad. Det är inte heller bra. Vi måste ju komma närmare varandra. Jag är så arg ibland att jag vill slå honom. Samtidigt saknar jag honom och närheten. Ibland är det nästan så att jag inte törs vara nära honom av rädsla att jag ska bli arg och göra illa honom. Jag minns inte när vi kysstes sist. Det var några veckor sedan vi hade sex senast och det var då utan kyssar.
Jag hatar lögner. Och det värsta i det är hur mycket han själv gått på om att jag måste vara ärlig om allt och han har undrat mycket vilka jag har kontakt med och är misstänksam. Och så ljuger han själv. Jag tål inte hyckleri och större hycklare får man leta. Svårt det här. Låter lite på det jag beskriver som om allt är dåligt men han matchar mig väldigt bra på så många andra plan och vi har egentligen ett bra liv. Men att ha någon uppi sig som vill förändra alla andra men inte sig själv som skyller ifrån sig och gör sig till ett offer tar liksom det roliga ur allt.

Anmäl
2019-02-05 12:23 #9 av: Ceciliaolucifer

Du är ju mitt uppe i en kris just nu och det är inte så konstigt att du kanske inte handlar så rationellt som du hade tänkt dig. Du har våndats av hans beteende och er eventuella hopplösa framtid och nu när han kanske motvilligt tar hjälp så är det inte konstigt att du brakar samman. Du har i din kamp nu ändå kommit ngnstanns även om han borde lyssnat för länge sedan. Det är orimliga krav du ställer på dig själv!

Hitta ett sätt att ventilera dina känslor, skriv av dig, måla, träna, hitta ngt som ger sig utlopp för alla tankar och känslor.

Din bitterhet är ju inte en ny egenskap du dragit på dig utan är snarare ett symtom på hur du mår i din relation.

Anmäl
2019-02-05 19:19 #10 av: Xicilia

Tack. Det som gör det så svårt är att precis när jag började känna att jag kunde börja ta mig ur ilskan och sträva mot mer samspel och jag på riktigt började försöka se det positiva med honom och oss, så ljög han för mig och trots att jag inte varit arg över det utan försökt prata om det på ett konstruktivt sätt och frågat för stt försöka förstå varför han gjort på det sättet så har han reagerat på allt jag sagt som om jag vore en långnaglad, mörkhyad "talk to The hand bitch" som stått framför honom och vevat och anklagat honom för att knulla runt typ. Allt jag säger får såna reaktioner. "Vad är det nu du vill lirka fram?" "Vad vill du egentligen ha sagt med det här?" "Vad fan är det nu du gräver efter?" "Vad har du tänkt göra då med det om du får veta?". Varje gång jag pratar med honom så har det krävts att jag tar sats, tänker positivt, lägger undan ilskan och försöker se honom och förstå honom. Men det spelar ingen roll hur jag än försöker. Han ser mig ändå som någon bitch som gör saker av illvilja. Det gör det helt omöjligt för mig. Snart skiter jag i det och blir den där bitchen han ser mig som. Det gör det också svårt med närhet. Eller att ens se honom i ögonen. Då han ser mig så. Hur kan han älska mig om han ser mig så?

Anmäl
2019-02-06 12:22 #11 av: Ary

" Då han ser mig så. Hur kan han älska mig om han ser mig så?"

Precis som du kan älska honom än.  Kom också ihåg att hans sätt att se på dig inte ändrar vem du är.

Sedan kan hans sätt att reagera på dig ändras när situationen har blivit avväpnad.

Om han sedan inte har varit otrogen är ju det positivt.

Anmäl
2019-02-09 16:19 #12 av: AnnaMariaK

TS, om den vi älskar far med osanning, är det inte sådant som framkallar besvikelse och sedan ilska??? Ett förhållande ska bygga på tillit. Om vi lever tillsammans med en vuxen som uppträder som ett barn (som måste skydda sig från straff med att ljuga) då är vi den enda vuxna i förhållandet! Undra inte på att detta ger upphov till svårhanterlig vrede. Tillitsbrott är något som är svårt att reparera. En sprucken vas är inte hel längre.

Anmäl
2019-02-10 12:24 #13 av: pyromanen

Håller med #4. Sök parterapi.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.