Längtan vs rädsla
Jag har varit singel sen 2014. Jag avslutade ett bra förhållande pga total panik ångest vid min student. Såg bara det dåliga inte de bra som jag älskade med honom. Nu skäms jag och har sen dess bara gått på en enda dejt trots att jag pratat med en massa killar. Jag är inte ute så mycket och träffar nya människor pga min asperger. Så alla jag pratat med är via hp.
Egentligen kunde jag mycket väl klara mig som singel. Vem behöver män? Jag har mina djur som är mitt allt.
Men sen är det något som inte vill försvinna. Längtan. Längtan efter nån som kramar om en och längtan efter familj. Den längtan blir värre när min mamma har pratat med min bror som är mycket äldre än jag och som har två döttrar. Hon är så stolt över att dom även om hon aldrig träffat dom pga bruten kontakt i flera år. Längtan blir också värre när hon visar sån glädje för sitt lilla låtsas barnbarn som hon då är "mormor" till då barnets morföräldrar dog strax innan hen föddes. Samtidigt som jag vill ha en man och familj så är jag rädd. Vad jag är rädd för vet jag inte men så fort en kille vill träffas så fylls jag med ångest. Läser att man inte ska leta efter kärleken, den kommer när man minst anar det. Men det är inte kul att sitta och gråta över att inte se någon i min framtid. Har inga direkta vänner heller så….
Vet precis hur du känner, även om jag själv inte varit i något speciellt seriöst förhållande. Längtan att ha någon där som lyssnar, kramar om en, är där när man vaknar och som man kan dela upplevelser och händelser med. Den kommer ibland och svårt till. Och blir, precis som du berättar, värre när man möter andra som har det jätte bra tillsammans eller på något sätt känner att man behöver skaffa någon. Min mamma skämtar alltid om att hon får hoppas på barnbarn från min syster, för att chansen att jag får några är så liten. Det får mig att vilja visa att det vist är en framtid jag skulle vilja ha och första steget mot det är att hitta någon. Har dock av egen erfarenhet upptäkt att det inte går att ”tvinga” fram kärlek. Har gått på flera dater med olika killar, men ingen av dem har lätt någonstans. Det är de som jag träffat av en ren slump som varit de man fastnat för. Så det ända jag kan säga är väll härda ut, någon dag kommer den där personen som kommer lysa upp ens dagar igen :)
Att jag viss rädsla för män hjälper inte. Är jobbigt att va hemma hos mamma ibland för mer och mer så ringer min bror samtidigt och så får jag höra den stolta mormor rösten och prat om hur det går för hans nya tjej. Vill egentligen bara gå hem.
Men man ska ju inte skaffa barn bara för att ens föräldrar vill att man ska ha det heller. Och som ni redan sagt, man kan inte tvinga fram kärlek. Är ingen idé att jaga kärlek för mycket heller för det blir sällan bra. När tiden är rätt så händer det så länge man faktiskt träffar nytt folk ibland.
Hejsan! Oddsen att det blir rätt med någon som man hittar online och går på dejt med är kanske inte jättestor, men jag tror det kan vara bra för dig att börja våga. För du har en längtan och det blir svårt att hitta någon om du inte aktivt söker kärleken. Jag hittade ju faktiskt min man online. Det var 13 år sen och vi är lyckligt gifta. Jag gick på ganska mycket dejter och de flesta ledde ju inte till något men jag tror jag behövde dem för att komma ur mitt skal och bli en modigare person. Hörde Shima Niavarani berätta om när hon först lyckades ta sig in i filmvärlden. Hon skickade ett mail och sa om det ”om jag ändå ska dö kan jag skicka ett mail”. Hehe… bra perspektiv kring det vi vill men inte vågar - vi ska ändå dö - varför ska vi hindra oss själva från att våga göra det vi vill?
/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus