Annons:
Etikettförhållande
Läst 1890 ggr
Lamina
2/16/19, 5:52 PM

Orkar inte med min svartsjuka och osäkerhet

Jag vet inte riktigt om dethär hör hemma i detta forum. Men kunde inte komma på något bättre. Jag har varit ihop med min sambo i 2 1/2 år. Det har inte varit problemfritt, men vi har båda kommit till en punkt där vi känner oss sedda och respekterade och kan prata om allt. Men det finns en sak som är till väldigt stort bekymmer, för mig. Jag blir så otroligt jävla svartsjuk ibland. Inte bara på tjejer han umgås med, utan även hans killkompisar. Jag vill ju såklart att han ska umgås med sina vänner. Jag uppmuntrar (oftast) det. Men ibland kan jag må så sjukt dåligt av att han ska gå ut och hänga med någon vän. Ibland blir jag irriterad över hur mycket han pratar med någon av dom på Messenger. Ibland kan jag få en fullständigt orimlig reaktion på att han säger något i still med "Hon är så snäll, jag måste köpa något till henne som tack" om en kollega som hjälpt honom mycket. Samtidigt kan jag ibland få för mig saker om att han inte längre älskar mig. Att han bara är med mig för bekvämlighet skull och jadda, jadda. Oftast under perioder när han är väldigt upptagen med något viktigt som gör att han inte riktigt har tid. Dethär är såklart helt jäkla orimligt. Det fattar ju t.o.m jag. Det har tagit mig tid att ta mig dit. Och ja, vi har haft bråk som bottnar i detta. Och det har hänt att jag uttryckt mig negativt om någon jag "stör" mig på. (Särskilt en vän har jag väldigt svårt för, men det är av flera andra orsaker också.) Men jag har verkligen jobbat på detta. Jag har jobbat på att inte bli sur/irriterad när han vill gå ut med vänner. Jag låtsas inte om något när jag reagerar på något han säger. För jag tycker helt ärligt att han inte ska behöva ta den skiten. Och jag har blivit bättre på det. Men känslorna försvinner inte för det. Och jag vet seriöst inte vad jag ska göra? Han har egentligen aldrig gjort något "fel". Han skulle ALDRIG vara otrogen. (Det är något jag kan vara 100% säker på.) Han prioriterar inte sina vänner före mig. Det är ingenting sånt, utan allt handlar bara om min osäkerhet. Och jag vet inte hur jag ska få bukt med den?

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

Annons:
OlgaMaria
2/17/19, 12:25 PM
#1

Det kanske kan hjälpa dig att tänka att det inte är HELA världen att du har dessa känslor. Det är nästintill omöjligt att bara ändra hur man är och känner från en dag till en annan. Jag läste något om hur hjärnan anpassar sig till att leva i en relation och att vara singel. Det tar 10 år för hjärnan att gå från att utgå från sig själv till en vi-identitet. Efter 10 år har man typ vuxit ihop med sin partner mentalt. Men grejen är att det tar lång tid att mentalt vänja sig vid att man är ett vi. Det tar också lång tid att vänja sig vid att vara ett jag ifall man separerar eller förlorar en partner man haft länge. Det jag menar är att 2,5 år inte är så lång tid för hjärnan. Din hjärna har inte vant sig helt ännu med att leva i en relation. Du är inte helt trygg än och det är inte helt konstigt. Tror du att du skulle må bättre av att bara vara mer chill med dig själv och de känslor du har? Inte klandra dig själv, men samtidigt inte släppa loss dem. Låt dem bara existera, och påminn dig själv om att din sambo alltid varit trogen mot dig osv. Om ni fortsätter vara tillsammans och fortsätter vara trogna mot varann kommer dina känslor bli bättre och lättare med tiden. Ofta förändras känslor till det bättre när vi tillåter oss själva att känna dem, accepterar dem. Det betyder inte att man ska agera på dem, men man kan tillåta sig själv att ha dessa känslor. Sen hade jag nog också tyckt det var jobbigt om min man ville köpa en present till en kvinnlig kollega. Om inte annat kan det ju sända fel signaler. Ibland är det ok att säga ifrån!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

-Aida-
2/17/19, 3:18 PM
#2

Förstår vad du menar TS, har själv varit där, det tar lång tid att komma över sådana känslor. Du skulle behöva gå och prata med någon, en kurator till exempel. Det är inte onormalt att känna som du gör, det är jätte vanligt och en kurator kan hjälpa dig att ta tänka annorlunda.

Lamina
2/22/19, 9:30 AM
#3

#1 Det hade jag faktiskt ingen aning om. Mycket bra tips och råd faktiskt. Tack. <3 #2 Jag kanske skulle göra det. Men jag har liten tilltro till vården och får sällan någon hjälp med nånting, oavsett vad det handlar om. Så bet inte om det är värt att försöka. :/

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

AlvaU
3/3/19, 12:34 PM
#4

Det brukar hjälpa att prata med någon om sina känslor, att bara få ur sig allt. Att prata med tex en kurator som nämndes ovan kan vara till stor hjälp. Då får du utlopp för dina känslor och tankar och kan sedan acceptera dem bättre/förminska dem. Att mala dem om och om igen i huvudet gör att kroppen till slut mår dåligt, och att du kanske "exploderar" när något litet blir stort för att du lagt allt på hög och bägaren till slut rinner över. Det kan vara en vän också, eller någon på internet.

AnnaMariaK
3/4/19, 8:40 PM
#5

Kära TS, jag undrar om det är bara din sambo som har ett rikt socialt liv medan du träffar dina kontakter i mindre utsträckning? Om man känner sig ensam är det lätt att bli svartsjuk och osäker. Har man mycket att stå i blir den andras göranden inte så dominerande i vårt känsloliv. Men det händer också att vår osäkerhet bottnar i föraningar, om t ex vår partners inställning till oss förändras. Du behöver kanske bena ut vad det är som din svartsjuka bottnar i.

cissi_1993
3/8/19, 3:58 AM
#6

Jag hade det jobbigt när min man bytte jobb och helt plötsligt hade han kvinnliga kollegor som han umgicks med privat men också såna han bara for ut och åt lunch med på tu man hand. Jag fick ta mig i kragen och acceptera det då han ju självklart måste få ha kvinnliga vänner men svartsjukan gick inte över fören jag fick träffa och lära känna den kvinna han umgås mest med förutom mig. Jag har aldrig varit avundsjuk på hans manliga vänner men som #5 skriver kanske det är mer svartsjukan på att han har någon att umgås med? den svartsjukan kan jag tänka mig är svår.

Annons:
Upp till toppen
Annons: