jag har dejtat en med Borderline i nästan 4år…det var väldigt jobbigt att försöka få honom att göra någonting tyvärr, vi bråkade nästan aldrig men tillslut så blev det alldeles för mycket så vi gjorde slut

#1 Okej.. men var inte riktigt det jag frågade efter. Frågade om någon här har EIPS och hur dom klarar av att hanterar situationer och konflikter med nära och kära då jag själv är dålig på den biten.

Jag har Borderline, jag har ingen relation för stunden vilket är väldigt skönt. Men har du funderat på att gå DBT eller något liknande?
Det mesta handlar om att du måste acceptera känslor, inte förminska vad du känner, förklara det på ett moget vis, helt enkelt uttrycka dig rätt. Det är okej att känna ilska över att du känner dig övergiven även om situationen i sig inte är verklig, Det är okej för dig att vara ledsen eller känna sorg för saker som andra anser "inte borde känna så mycket för det lilla" och liknande. Det är DINA känslor DU känner dom. Det är däremot inte okej att agera på dina känslor, t.ex istället för att förklara och berätta vad du känner och varför, istället ta till med våld eller bli otroligt arg och omöjlig.
Jag har haft flertal relationer och helt ärligt ibland har jag inte vetat om ifall "jag har mina Borderline känslor" eller ifall det personen gör faktiskt inte är helt rätt. Tacka gudarna för att jag har mina bästa vän som har samma diagnos och som alltid finns där, samt andra människor som också kan försöka se det hela ifrån "andra ögon". T.ex min senaste relation, det var en kille som gärna var ute och festade till klockan 4-5på morgonen något jag inte tyckte var okej när man var i en relation och därför blev det konflikt runt det. Jag bad han kompromissa och han sa "jag vill bara ha kul, du kan kompromissa och låta mig ha kul". Alla sa till mig att det var inget fel att jag kände som jag gjorde (även om jag kände extremt mycket känslor just då, lite för mycket). Däremot insåg inte han att han gjorde fel förns relationen tagit slut, Det var alltså inte mina "borderline känslor" som tog över som man ibland kan inbilla sig. Han är en god vän till mig idag.
Man utvecklas hela tiden och lär sig mer och mer att leva med sin Borderline. När jag var yngre var jag värre  och jag skäms över hur jag betedde mig.

#3 Jag har gått DBT, men började må så fruktansvärt dåligt så jag klarade inte av att fortsätta behandlingen. Jag har ingen runtomkring som förstår och som jag riktigt kan prata med. Att en liten grej för någon annan, kan kännas som hela världen för mig.. Min partner har svårt att förstå vilket leder till frustration och ännu mer känslor för min del, jag vill bara att han förstår hur jag känner, när jag säger att det här är vad jag känner osv. Men jag tror det alltid kommer vara svårt att kunna sätta sig in i en person med borderlines tankesätt om du själv inte haft dom problemen, och det klandrar jag inte folk för, men ibland önskar man bara att någon kunde förstå. Jag får också den känslan av att jag vet inte om det är mina Borderline känslor, eller om personen inte agerar helt rätt. Det är så svårt å säga och ibland vågar jag inte säga något när jag är osäker på om det bara mina Borderline känslor eller om det faktiskt är fel. Jag har också fått höra av folk förut att "Detta är inte du" när det har blivit för mycket och jag har blivit omöjlig. Jag skäms också över hur jag har betett mig förut, och även hur jag kan agera än idag.. jag har väldigt svårt att acceptera och se en ljusare framtid när det kommer till min diagnos, pga jag inte klarade av behandlingen. Det ger mig hopplöshetskänslor, liksom - jag klarar inte ens av att gå behandlingen som ska hjälpa mig i det långa loppet? Som ska hjälpa mig med att kunna acceptera vad jag känner, och att det bara är en känsla. Jag vill kunna hitta långsiktiga lösningar på mina känslor och mina ageranden istället för dom kortsiktiga utloppen, självskadande osv.. Fick mycket suicid tankar av detta i början och hade extremt svårt å se en mening i livet. Men nu har det blivit bättre på den biten.

Du KOMMER klara behandlingen när det är rätt tid ❤️
Men man måste vara öppen för den, precis som för så mycket annat i livet, och ibland är det inte rätt tid, jag vet jag har försökt t.ex ta mig ut i arbetslivet hela mitt vuxna liv (jag är 26) men det är inte förns kanske 1,5år tillbaks jag varit riktigt öppen för det. 

Jag vet att jag bara är en främling här på nätet, Men om du behöver ha någon att bolla och prata med så kan jag göra det och försöka förklara och hjälpa. Jag har själv aldrig gått DBT då det inte finns möjlighet till det i min stad tydligen. Men min vän gick klart DBT och hon har lärt mig mycket under tiden hon gick det och även efter, Och sen är man inte perfekt och alltid kan följa det varken hon eller jag, Men man blir mer självmedveten, försöker tänka annorlunda och försöker uttrycka sig annorlunda.

DBT har hjälpt mig något enormt och räddat min relation. Hoppas du kan gå den terapin när det är rätt läge i livet för dig❤️

Man kan gå tiöl en psykolog och få verktyg att ta till när det är på gång. Man kan lära sig hantera känslorna. Man lär sig identifiera vilken känsla man känner och får lättare att hantera det. När man förstår vad man känner och varför, blir det enklare att hantera det. Det är just att inte veta vad man känner som gör det omöjligt att jobba på det. Mitt råd är att gå i en affektgrupp för att börja lära dig. Att tex agera förbannad mot nära och kära när man egentligen är ledsen får alla att må dåligt. Och ddt pga att man inte fått hjälp med känslor, fått lära sig att det är ok stt känna vid rätt tillfälle och saknar kunskapen om hur man känner utan att få utbrott. Det går att lära sig. Även ålder hjälper till att man blir lugnare.