2019-03-15 03:05 #0 av: Renokd

Jag kämpade för dig i över 3 års tid, tog dina ord för att vara sanna och lät mig själv tro att det vi hade var kärlek. Det tog slut för ett halvår sedan, men jag gick inte vidare. Jag gick och hoppades att det på
någotvis skulle bli vi igen. Jag trodde stundvis det. Du fortsatte höra av dig, vi talades vid dagligen, i timmar, kollade film mm. Svarade jag dig inte så fick du spel. Du sa att du saknade mig, att jag var väldigt fin osv på nya bilder.. Du lät mig komma till dig, du skulle komma ner och hälsa på mig osv. Nu vet jag att medan jag hölls kvar i förhoppningar och trodde att vi kanske på något vis skulle ordna allt så valde du att samtidigt gå andra hållet, för du lyckades få mig att tror på mer. Du hade mig precis där du ville för att samtidigt gå vidare från mig och inte behöva oroa dig. För mindre än två månader sen skrev du till mig att du saknar mig och vill komma ner och hälsa på, du saknade mig. För mindre än en månad sedan ringde du mig och grät förtvivlat över att din pappa åkt in på sjukhus. Min första tanke och reaktion var att sätta mig i bilen och köra till dig, 50 min enkel resa. Inga problem, jag hade gjort det för dig!
Jag hade börjat märka sedan en liten tid tillbaka att du blivit något disträ i våra konversationer, vilket jag ifrågasatte dagen efter du ringt ang din pappa. Då fick du spel på mig och tyckte jag var helt otrolig som ifrågasatte när han låg på sjukhus, att det är sjukt att jag tog upp saken. Men jag väntade hela dagen på att du skulle höra av dig och tala om hur han mådde. Det gjorde du inte, jag fick ringa och skriva och fråga, men du var hela tiden online. Konstigt om jag undrar varför du inte skriver till mig?!
Efter detta bröt vi kontakten, för du inte pallar med mig och mina ”misstankar”... WTF liksom!
Det är 3 veckor sedan din pappa låg inlag och du ringde mig. Nu bloggar du om hur du kysser någon annan och inte kan få nog. Själar som möts och bla bla bla. Jag har velat bli kysst av dig under hela vårt 3åriga förhållande. Jag kan räkna antalet kyssar du gett mig på en hand. Dessutom att du skriver ut det på detta viset, DET GÖR SÅ JÄVLA ONT! Och hur du låtit mig tro att det varit för ditt dåliga mående... Nu när du äntligen börjar må bra, då är jag som bortblåst från dina tankar. Jag har kämpat och försökt hitta vägar för att du ska må bättre, komma framåt och längtat efter framtiden med dig. Samtidigt har jag så många gånger känt mig så osäker på din kärlek! Jag har varit så blint kär och naiv att jag trott på dig. Att du har svårt med närhet pga ditt mående. Gud vad jag har försökt, accepterat och väntat på dig. Men min magkänsla hade rätt hela tiden, du var aldrig kär i mig.
Jag är ledsen, känner mig nedbruten och liten. Förd bakom något slags ljus och lagt 3 av mina år i en relation som var vad...?
Inte fylld av kärlek iaf. Allt var ju en lögn. Vad skulle du egentligen med mig till?!
Varför J, varför skulle du hålla mig kvar så här länge?? Varför lät du mig inte gå för länge sen?? Och varför skulle du hålla mig kvar de senaste månaderna när du ändå redan var på väg bort??
Ångesten i mig är total, 3 år, 3 år av manipulation och falsk kärlek. Bra jobbat.
Behövde skriva av mig på något vis. Detta var det enda sättet. Lycka till, jag önskar dig allt gott.
Må väl.
/S