Jag är som du i ett förhållande. Utan det mår jag inte alls bra.

Jag har större behov av att röra vid min sambo än vad han har att röra mig, men det är bara så att vi är olika, och det är inte så att han inte alls uppskattar beröring, utan vi är bara på olika nivå när det gäller det. 

Har ni pratat om varför han inte förstår problemet? Tänker att eftersom han inte själv verkar ha samma behov av kroppskontakt som du har, så är det säkert svårt för honom att sätta sig in i hur du känner. Finns det något du kan jämföra med, som han behöver men inte du? För vissa kanske det är lite lättare att ta in det då.

Jag blir knäpp på att min partner tar och drar och petar och klämmer hela tiden - det är outhärdligt. I verkligheten är det förstås långt ifrån "hela tiden", utan snarare "praktiskt taget varje dag", men det är outhärdligt ändå. Och självklart rör jag sällan vid hen utanför sexuella situationer eller situationer där den aktuella sysslan kräver fysisk kontakt - då är det inga problem att hen rör vid mig. Det kan bli ett litet pet från mig ibland och vi pussar alltid på varandra innan vi skiljs, även om det bara är för att den ena ska gå ut efter posten, men mer är jag definitivt inte bekväm med.

Detta har varit ett problem mellan oss och är ett område där vi aldrig kommer att ha samma syn, men det fungerar ändå. Vi vet ju båda hurdana förutsättningarna är.

Vi har mkt kontakt o beröring. En klapp, kram, bara en lätt beröring på rygg, arm osv. För oss är det en självklarhet. Även när vi är borta.

Det blir ju inte pussar till vardags heller. När jag pussar på honom ändå märker jag att det inte är helt uppskattat "Men vi ska ju inte ha sex NU!?" säger han ungefär. Han vill gärna kyssas men då som förspel eller under sexet. Jag kan pussas och kyssas när som helst. Kanske inte framför en massa åskådare men iaf hemma när vi är själva. Han tycker det är "onödigt"

Jag levde i 15 år i ett förhållande där vi sällan "vardagstog" i varandra. I alla fall inte efter den första förälskelsefasen. Jag minns inte att jag då satte ord på att jag saknade det. Kanske visste jag det inte själv? Det var inte förrän i samtalen hos en parterapeut före skilsmässan som det faktiskt diskuterades. Och då var det liksom redan kört… 

När jag så småningom gick in i ett nytt förhållande sa jag från början att "sluta aldrig ta i mig". Det har fungerat bra för oss; han får tänka lite på det bara! Oftast är man ju mycket nära fysiskt i förälskelsefasen, men sedan ebbar det lätt ut. Jag tror att det viktigaste är att kommunicera hur mycket det faktiskt betyder. Tycker den andra att det på riktigt är jobbigt har man ju ett svårlöst problem…

Jag har också en ny partner, vi har träffats ca 3 månader men umgåtts väldigt mycket och nästan varit som ett par redan från början. Jag är som du ungefär, och han med egentligen, lite i alla fall, men jag märker ändå att jag har ett större behov av närhet än honom. Vi har diskuterat det och han säger att det är för att han är van vid att vara ensam då han inte haft någon partner på jättelänge, och de få han haft har inte varat så länge. Jag är tvärtom, jag har haft flera långa förhållanden och är van vid närhet. Så han tror att det beror på det. Vissa gånger har jag precis som du tvivlat på hans känslor, men efter att vi har diskuterat det så har det blivit bättre. Jag förstår hur han känner och att vi helt enkelt är olika, så jag respekterar det och hoppas på att det jämnar ut sig. Tror att mitt behov kommer minska lite efterhand, har nog en hel del att göra med nyförälskelse för min del.

Jag är väldigt fysisk av mig, vill hålla hand, kramas osv. Jag hade inte klarat ett förhållande med någon som bara vill ta i en vid sex. Kan dock förstå att såna människor finns och att det inte är något fel med det. Men JAG hade aldrig kunnat vara i ett sånt förhållande.

Min förra pojkvän var mycket sån. Skulle alltid röra vid mig och spontankramas och hålla handen osv. Jag AVSKYDDE det och kände mig mycket obekväm med detta.

Jag har full förståelse för att många vill ha och kanske t.o.m behöver sånt, men det finns också de som inte gör det. Alla är olika. Kanske är just din pojkvän som mig.

Kanske ni inte är riktigt rätt för varandra om ni är så pass olika och du upplever det som ett problem?

Jag tycker inte riktigt om att kramas och pussas. Min man och jag kanske pussas någon gång i månaden om ens det. Vi pussas inte ens då vi ska ha sex. Jag gillar bara inte det. Jag är inte så mycket för beröring och dylikt. Det är inte min grej och ha aldrig varit det heller. Min man tycker lite mer om sådant men inte så pass mycket att han börjar klaga eller något sådant.

I början på mitt och sambons förhållande var jag jätteobekväm vid beröring, är uppvuxen i en familj där kärlek inte visades på några sätt alls, kramar förekom aldrig osv så jag har alltid ogillat beröring av främlingar. Detta släppte dock med sambon ju längre vi var ett par. Testa prata med honom om det? Kan ju finnas någon bakomliggande orsak :)