Jag vill mest egentligen skriva av mig, få lufta tankarna då jag inte har någon att prata med direkt.  Mitt "problem" är egentligen löst Eller är på väg att lösas. Ja, vad ska jag börja?

Jag har varit tillsammans med en jättetrevlig och härlig kvinna i et drygt år nu. Vi har en del gemensamt, men jag kände tyvärr redan rätt tidigt att hon höll på att kväva mig genom att hon var(och är) väldigt intensiv. När vi träffades så hade vi båda rätt prekära levnadssituationer vilket gjorde att vi umgicks nästan dagligen. Hon höll på att flytta ifrån sitt ex och fick tag i ett hem, och jag höll på att flytta ifrån ett boende som inte var positivt för mig och jag bodde nästan hos henne. Vi har umgåtts extremt mycket.

Efter ett par månader fick jag gag i mitt egna hem och då flyttade flickvännen hem till hem för att hennes tidigare hem efter det hon delade med sitt ex var temporärt. Hon bodde hos mig i drygt en månad och sedan fick hon tag i nytt hem. Skönt, tänkte jag. Nu får jag egentid. Men icke, livet ville annorlunda. Jag fick erbjudande om ett arbete(då jag var arbetssökande) i orten där flickvännen skulle flytta. Så i och med att det var bekvämare att sova hos henne då det var närmare det nya jobbet så bestämde vi att jag skulle flytta in hos henne. 

Jag kan tillägga att hon att fyra barn från tidigare förhållanden. Ett barn bor hemma på heltid och tre barn bor där varannan vecka. De varierar i åldrarna 4-14. Det kan bli riktigt livligt emellanåt. Jag är inte van vid barn sedan tidigare. Ja ni kanske börjar förstå vad som anas vid horisonten?

Jag slutade på mitt nya jobb inom två månader då personalen betedde sig riktigt illa. Och fick ganska snabbt ett nytt jobb som jag insåg redan efter en vecka att jag inte skulle klara av. Efter det andra jobbet fick jag ett tredje jobb där jag trodde jag skulle få jobba deltid, problemet var bara att arbetstimmarna var spridda lite hur som helst över dygnet vilket gjorde det jobbet till ett helvete. Jag fick sedermera sparken och blev även sjukskriven pga utbrändhet. 

Under denna period som pågick i ca fem månader så bodde jag med flickvännen och hennes fyra barn i en 3-4 rum och kök.  Det har inte fungerat särskilt bra. I skrivande stund så väntar jag på att få flytta till ett nytt boende, ensam. Vilket jag ser fram emot. Jag tog steget till detta. Vi har inte gjort slut. Än. 

Det jag vill skriva av mig om är att jag står inte ut med hennes barn. Hur hemskt det än låter så klarar jag inte av dem. Jag är inte van vid barn för det första. De gnället för minsta lilla, all mat är äcklig, de skriker, de tjuter, de bråkar och jävlas. Och självklart så får jag inte säga till dem då jag inte är deras pappa. Vilket jag även fått höra från ett av barnen. Flickvännen säger att jag bör hålla mig passiv, men det är svårt då jag oxo bor med barnen och vill kunna be dem att lugna ner sig. Jag kan även tillägga att jag inte har någonstans att "ta vägen", jag kan inte stänga en dörr omkring mig. 

Men jag ska flytta. Det ska blir fruktansvärt skönt att bli av med barnen. Det ska bli fruktansvärt skönt att få egentid och kunna styra mitt liv så som jag vill ha det. Jag var inte beredd på vad det skulle innebära att bo med barn. Nu vet jag. 

Sen får vi se hur det blir med flickvännen. hon har aldrig haft ett distansförhållande innan. Vi kommer visserligen bara bo ca 3-4 mil från varandra, men det skrämmer henne. Hon är van vid att man ska ha hela paketet, förhållande - sambo - giftermål - barn osv. Jag är van vid att vara ensam mycket. 

Hon är inte nöjd med att jag flyttar, men hon accepterar det. Hon måste, för annars kommer jag bli galen. En annan sak jag märkte när jag flyttade in hos flickvännen var hennes totala brist på respekt för mina prylar och möbler. När jag släpat hem möbler så har jag fått höra att de är fula och inte passar in. När jag lagt fram någon prydnadssak så har jag senare upptäckt att de legat i en låda vid nattduksbordet. Alarmklockorna har rungat ett tag.  Jag har länge känt att jag inte lever upp till hennes förväntningar av hur en pojkvän bör vara, eller iaf hennes pojkvän. 

Jag har inga problem med att chilla på soffan hela dagen med en bok i näven, eller kanske spela tv-spel. Inte att jag är en lat soffpotatis, jag gör saker och får en hel del gjort, men jag gör dem i min takt. Flickvännen är mer på det sättet att hon bestämt måste vara aktiv jämt, har alltid något för sig, pillar och fixar och flyger runt.  Jag har insett att vi är väldigt olika på många plan. Vilket händer efter ett tag i ett förhållande. Det slits ut. 

Jag har bestämt att jag ska ge oss en chans ett tag när jag flyttat, för att se hur det går. Jag är rädd för att jag fortfarande kommer känna mig låst framöver och jag är rädd för att jag inte komma uppskatta att träffa hennes barn framöver heller. Det ironiska är att detta är det stabilaste förhållande jag haft.  Men inget varar för evigt och då jag fortfarande har ett par år kvar till fyrtio så funderar jag allvarligt över hur och med vem jag vill spendera min framtid.  Det blir som det blir.

Tack till dig som orkade läsa det här. Inga stora problem, men tillräckligt för att behovet av att få skriva av sig skulle infinna sig.