Fluktare

Jag väntar barn om en månad med en man  som jag är lycklig med, vi har fått en fin familj med bonusbarn båda två och väntar nu som sagt vårt första gemensamma barn. Jag älskar vårt familjeliv och det vi har byggt tillsammans. Men han har problem att hantera sina känslor då han inte lärt sig det som barn och har varit väldigt ensam. Han har varit singel länge innan han träffade sin sons mamma innan mig och har hanterat allt med ilska och har ett stort kontrollbehov. Han har ingen självinsikt och  använder sig av många olika typer av sätt att försvara sig och slå saker ifrån sig. Han pekar på andra istället för på sig själv och hittar på ursäkter för sig själv för att få reagera på allt som andra människor gör men ingen annan får reagera på det han gör. Han ifrågasätter allt andra gör men ingen får ifrågasätta det han gör.  En ren hycklare vill jag påstå. Och jag har förstått mer och mer under vårt förhållande att han har med sig ett beteende sen sin tid som singel allra troligast. Han håller koll på diverse kvinnor på medierna och tittar mycket på deras foton. Han kommenterar ofta kvinnor vi ser typ "det där är en tränings-tjej", "Häftigt med en kvinna som kör lastbil", "en kvinna som jobbar på ett vägarbete",  "coolt med en kvinna som boxas" etc.  Hans personlighet där han följer varje impuls han får och aldrig är nöjd med det han har, gör att jag inte litar på honom. Jag vet att han i hemlighet skriver med kvinnor som han inte vill att jag ska veta om och han har en gång ljugit för mig då han tänkt fara och träffa en kvinna som jag inte vet vem det är.  Han har dessutom inte erkänt det för mig utan hittat på en historia om vad han skulle göra och varför han ljög och skyllt det på mig. Jag tror nog egentligen inte att han skulle vara otrogen men han behöver bekräftelsen av andra kvinnor och flörtar. Jag vill leva med honom och vi passar så bra ihop vad gäller de praktiska grejerna och barnen, men jag börjar inse att han har problem med lögner och det här att han tittar på kvinnor.
Jag har verkligen försökt lita på honom och har kämpat för vårt förhållande men när han ljög för mig så kände jag att jag ville veta vem det är jag lever med, därför har jag kollat hans telefon en gång. Jag har levt med en man som varit porrberoende och som ljög systematiskt och jag lovade mig själv att aldrig försöka förändra någon igen. Jag har haft en inställning att det jag inte vet mår jag inte dåligt av, men då vi väntar barn tillsammans så ville jag veta en gång för alla vem han är så jag kan ta ställning till om jag kan leva med det. Min magkänsla hade rätt och visade att han som sagt skriver flörtigt med kvinnor och ljugit och vem han skulle till den där gången han ljög för mig. Han har också något som heter "hemlig mapp" som dragit mest dataanvändning näst efter facebook på hans telefon.
Jag har vetat sen innan vi blev ihop att han har sexuella bilder på sin telefon i en hemlig mapp för han pratade till sig några bilder av mig när vi flörtade i början och de skulle han förvara i en sån där hemlig mapp sa han. Jag trodde att han släppt det men eftersom den mappen dragit näst mest data av alla appar så måste han ju använda den flitigt fortfarande?!
Med erfarenheterna jag har, att jag inte kan förändra någon, så måste jag fatta ett beslut om jag kan stå ut med det här eller inte. Jag kommer inte ifrågasätta beteendet och kräva en förändring. Utan han är som han är. Att jag valde att titta igenom hans telefon är som sagt något jag inte gjort förut och inte kommer göra igen. Det var bara så att jag behövde veta om mina misstankar stämmer eller inte. För jag kunde ju ha haft fel också.
Är det någon som haft det här problemet i ett förhållande?
Vad gjorde ni?
Jag vill leva med honom och vi har det bra, men jag mår dåligt och är frustrerad att han håller på som han gör. Mitt självförtroende får sig en törn och jag känner mig otillräcklig. Vi går i familjeterapi efter en hysterisk sommar tillsammans och har typ slutat ha sex. Visst, lite har det att göra med att jag är gravid men framförallt är problemet att jag inte vet var jag har honom, eftersom han tittar på andra som han gör. Jag drar mig undan från honom och blir obekväm med fysisk kontalt. Blir obekväm med att se honom i ögonen och när han sitter med telefonen så tänker jag för att skydda mig själv "Jag behöver inte honom. Jag klarar mig själv. Jag bryr mig inte. Det spelar ingen roll."
Jag känner att det positiva idag överväger det negativa, men det är ett direkt problem att jag drar mig undan som jag gör, Hur fasiken ska jag hantera det här?
Jag vill kunna blunda för det här och tro att han växer ifrån det här eftersom vi får det bättre. Jag tror att han älskar mig men är omogen och trasig av det han gått igenom i sitt liv. Jag tror att han inte menar något illa och jag ser att han anstränger sig med att lära sig hantera och prata om känslor m.m. Mycket kan jag kräva av honom att han ska jobba på, men det här rör jag inte. Det spelar ingen roll om jag säger något för om han vill så kommer han ändå fortsätta som nu. Vad hade ni gjort? Var går gränsen för er?

oj vilken jobbig situation du är i. 

Jag skulle inte acceptera detta. Du mår ju uppenbarligen inte bra av detta så jag tror att du kommer måsta gör något åt det. Kan man ta upp det i familjeterapin?? kanske föreslå att ni ska gå både ensamma och tillsammans så han kan få prata om dessa saker utan att vara rädd för att hans relation till dig blir förstörd och du kan prata om dina känslor kring vad han gör. Jag tror som sagt att du kommer måsta gör något och jag tänker att ta det i samband med terapin kan vara ett bra tillfälle då dom brukar vara duktiga på att stimulera en givande konversation som inte slutar med att man är arg på varandra och inte riktigt tagit in något ens partner har sagt. 

hoppas det löser sig på ett eller annat sätt men jag skulle inte acceptera detta beteende från min partner oavsett hur bra min vardag fungerade. 

Tänk på hur er relation har sett ut de senaste åren, och fundera på om du vill leva så i resten av ditt liv. Han kommer aldrig bättra sig eftersom han inte anser att han gör något fel. Det blir du som får kompromissa och ge upp chansen till en relation med ömsesidig kärlek och respekt. Är det värt det? 

Hur går det för er i parterapin. Kommer sådana här saker/frågor fram?

Tack för era svar. Ja lite blir det nog så att vi går som katten runt het gröt på familjeterapin. Eller snarare så att jag går som katten runt het gröt. Det finns en viktig grej som vi behöver prata om och det är ju det här med tilliten. Men det är så komplext och det finns delar i det här med tilliten som vi inte kan prata om på familjeterapin och som jag heller inte vill ta upp här då det är något väldigt känsligt som kunde bli att jag hänger ut sambon. 
Det som också gör det här komplicerat är det faktum att jag vet att det här beteendet som han har då han tittar på andra kvinnor etc bottnar i något som han själv säkert inte ens förstår. Jag har som sagt varit ihop med en man som var porrberoende och det bottnade i något som var så stort att han själv inte ens visste hur han skulle sluta. Som vilket beroende som helst. Och hela vårt förhållande blev en kamp mellan oss där han stundvis ljög och skyddade sig själv för att han ville fortsätta och stundvis bedyrade att han skulle sluta. Jag är lite rädd att hamna i den kampen med den här karln också. Jag förstår att det är något han gör p.g.a. att han säkert gjort det länge då han känt sig ensam och han försöker fylla ett hål inombords och han söker bekräftelse av något slag. Precis samma anledning till att han hela tiden köper nya bilar och grejer och aldrig kan vara still och stanna upp. Han jagar alltid något bättre. Och för att han ska kunna ta itu med det här så krävs av honom att han först och främst erkänner sitt problem men han är mästare på att ljuga för sig själv. Helt otroligt. Sen krävs att han går till botten med varför han gör så och jobbar aktivt med det. För det är inte bara ett val han ska göra utan det är ett enormt jobb. Och det finns ingenting som skrämmer honom mer än att möta sina känslor och liksom titta på sig själv och det som rörs inombords. Han vägrar se tillbaka på sitt förflutna och säger att ingenting av det han gått igenom påverkar honom idag. Han lever i sån förnekelse. Delvis börjar det släppa och han börjar släppa in mig. Det jag är rädd för är att han känner sig hotad och helt sluter sig och tycker att jag inte har med det där att göra och så har allt varit förgäves. Han börjar som sagt sakta släppa in mig. Och jag vet inte om jag ska använda "våld" i det här och ta upp det med honom eller om jag successivt istället borde låta honom komma närmare och liksom jobba i bakgrunden med det här med hans förflutna och hans mående idag. 

TS, tänk på att du ska dela livet med den man han är. Inte med den man du tycker att han borde kunna bli. Fundera över om du vill det.

#4 Ställ ett ultimatum. Antingen går han i egenterapi och tar tag i sitt problem eller så är det slut.
Inte en chans att du kommer stå ut med hans beteende i längden, däremot finns det en liten chans att han inser vidden av sitt problem och att du och barnet är för viktiga för honom för att vägra terapi.
Men ställ inte ultimatum om du inte menar det, då har du inte en chans.

Men hur tusan ställer man ett ultimatum så det får effekt hos en människa som är så bra på att skjuta saker ifrån sig och ljuga att han tror sig själv? Ingenting kommer åt honom. Ingenting går fram för han slår av sig allt genom att spela kränkt och vänder på allt. Hur jag än tar upp saker, oavsett om jag pratat om mina egan tillkortakommanden också eller inte, om jag förklarat att jag förstår honom och menar väl eller hur jag än gör det, så reagerar han alltid med att vända på saker så att det liksom verkar som att jag utfört något våld mot honom och är orättvis. Han är mästare på det, och den kampen vet jag inte om jag vill hamna i. För om jag kunde prata med honom och han skulle vara så ödmjuk att han kunde erkänna sitt fel och ta ansvar för det han själv gör, då skulle det här inte vara något problem alls. Men han har ingen självinsikt. Han har sånt otroligt försvar och alla försök jag har gjort att förstå honom och lösa saker har resulterat i att han på något sätt tycker att jag bara gräver och vill veta saker bara för att kunna använda det emot honom på något sätt. Jag vill inte vara boven nå mer. 
Jag vet att det är han som är omogen och skyddar sig själv genom att vända på saker och ting och jag förstår varför han gör så, men jag är så less på att vara så djävla förstående. Jag har det inte i mig längre att ta upp saker på ett sätt som känns bekvämt för honom utan jag blir så arg.  Jag är så arg och besviken över att han tagit den enkla vägen jämt och jag får ta den svåra vägen och vara förstående. 
Jag ser att det är en sån extremt lång väg för honom att ta itu med det här att det inte kommer kunna ske utan att det blir en kamp först för att ens få honom att erkänna något. 
Och ja, jag vet att jag måste utgå ifrån den man han är idag och fatta ett beslut om jag kan leva med honom så. Det som är så frustrerande är att jag ser att han har påbörjat sin resa mot att förstå och uttrycka känslor, och det känns som att jag ger upp för tidigt om jag lämnar nu. Vi har det bra annars. För min egen och barnens skull, så vill jag kunna blunda för det här och låta tiden göra sitt. Han mognar just nu. Jag förväntar mig inte att han ska bli perfekt för det vet jag att han inte blir, precis som jag. Men vi passar bra ihop.
Han är den han är, och jag kan inte förändra honom, utan han måste själv välja att ändra på sig. Om jag bara kunde förklara hur jag känner kring de här sakerna och han förstod, så vore allt frid och fröjd för då skulle han säkert jobba på den här biten. Men det är en sån mur jag måste jobba mig igenom först innan jag når fram. 

Idag var vi på familjeterapin och jag tog faktiskt upp det här med att han ljugit för mig och att jag drar mig undan och intalar mig att jag inte behöver honom för att skydda mig själv. Han tycker att vi har pratat om det här med lögnen medan jag tycker att när jag ville ställa frågor och få svar så ballade han ur och började skrika om att jag bara ville veta en massa saker för att använda emot honom och vi skrek åt varandra i flera timmar där han försökte skydda sig själv genom att framställa mig som någon häxa som ville komma åt honom. Jag har inte fått svar på alla frågor trots att jag gjort 3 försök när vi har varit lugna och jag har haft som utgångsläge att jag velat förstå så att jag kan släppa det. Men allt är hemskt otydligt och jag blev skuldbelagd för att jag ville veta och tycktes ha onda avsikter med frågorna. Jag har inte fått något ordentligt förlåt. Det han har sagt är att han ångrar så djävulskt att han ljög för att hade han vetat att det skulle bli sånt här djävla liv så skulle han aldrig ha gjort det. Han ångrar att han ljög för att det har påverkat honom negativt. Att det fick konsekvenser i den formen att jag ville ha en förklaring. Behandlaren på familjerådgivningen sa att det här är något som vi nog behöver prata om och gärna hos henne så hon skulle höra av sig om hon fick någon avbokad tid.

så skönt att familjeterapeften känner att ni behöver ta det fler gånger också så du inte behöver ta upp det nästa gång.