Förhållande

svårt acceptera väns förhållande

2019-06-05 16:23 #0 av: H-lena

Hej!

Jag har varit kompis med en tjej i ca 4 år, vi lärde känna varandra via stallet och har hållit kontakt väldigt intensivt över chatt och sociala medier sedan dess. hon ser mig som sin bästa vän och jag såg henne som min bästa vän fram tills för ett tag sedan. hon har en hel del problem med familj, mental hälsa och allmänt i livet och jag har nu insett att hon lagt över mycket av sin negativa energi på mig genom att klaga konstant varje dag i princip. jag har försökt ställa upp för henne så mycket jag kan genom att lyssna och ge råd, men det är om att hon inte ens tar in det man försöker säga för hon gör absolut inget för att förbättra sin situation så jag insåg att det inte direkt är någon idé att ge råd. hon kanske tar in det, men jag får inte intrycket av att hon faktiskt tar åt sig det. jag minns inte en gång att hon har sagt tack för att du försöker hjälpa eller liknande. utan det är bara "mm", ja kanske "jag borde söka hjälp" osv.  som svar när jag försöker ge råd. jo okej en gång minns jag att hon tackat mig. en gång på fyra år. 

hur som helst. hon är yngre än jag (jag är 26 och hon ett par år yngre) och då hon började dejta hamnade hon i en hel del trubbel. hon träffade en del mindre bra killar via dejtingappar, några var nära på psykopater. detta berättade hon dock inte för mig förrän långt i efterhand att dessa killar var rötägg.  med tiden blev jag mer och mer skeptisk när hon berättade om en ny kille för jag visste hur hon blivit utnyttjad och dåligt behandlat tidigare. hon träffade säkert tio killar eller mer på ca 2 år, varav ingen var schysst. jag sa till henne "om du samtycker till sex första gången ni ses, så är det klart dom enbart kommer vilja ha dig för sex, istället för att vilja ha dig för den du är. man behöver ju lära känna personen först" osv. tror ni hon lyssnade? nä. hon gjorde om samma sak med varje kille. jag är ju hennes vän och ville hennes bästa vilket var anledningen till att jag sa så. inte för att skryta men jag har ju mer livserfarenhet än henne och är ganska klok så jag tycker att jag har en poäng i det jag säger. plus att träffar man folk från nätet måste man vara på sin vakt, följer man med dom hem första gången man ses kan vad som helst hända! det känns inte säkert tycker jag.

nu för kanske 1-2 månader sen träffade hon iaf en ny kille. detta berättade hon ingenting om för mig, utan det var först när dom hade setts ca 5 ggr som hon berättade att hon träffat en kille. visst hon kanske inte ville ha mina skeptiska kommentarer det kan jag förstå, men samtidigt jag är skeptiskt eftersom hon inte är det. samtidigt att smussla med det för någon man skriver med varje dag känns lite konstigt tycker jag, när hon i vanliga fall berättar om allt hon gör (vilket jag nu insett är lite väl mkt). fine tänker jag, vi får se hur det går med denna. sen en kort tid efter det står det på facebook att dom är i ett förhållande. jag tänkte bara "aha okej, ni har setts 5 ggr nu är ni i ett förhållande, och du berättade inte ens att ni är i ett förhållande för din sk. bästa vän (dvs mig)?" jag blev ärligt talat ganska irriterad och bitter. jag sa inte grattis eller nånting till henne, det kanske var fel jag vet inte. jag har ju inte träffat honom så jag vet inte om det är något att gratulera. så nu iaf verkar det som det går bra, men det verkade det med den senaste killen hon hade också vilket det i själva verket inte gjorde utan det var en fasad hon hade upp sen tillslut krackelerade det och hon berättade att han inte var så snäll mot henne. så ja jag är skeptiskt till denna nya kille. och ärligt talat fick jag nog av hennes konstanta 24/7 meddelanden till mig där det antingen är "jag hatar mitt liv, jag vill inte jobba, min familj hatar mig, jag mår dåligt" eller så är det halvnakna bilder på henne o den här killen vilket jag inte tycker är lämpligt att dela med sig av inte ens till ens bästa vän. jag har dessutom problem med intima situationer så jag får lätt ångestkänsla av vetskapen att hon fotar sig själv och honom precis när dom haft sex och liknande.  jag har dessutom väldigt svårt att acceptera att hon har en ny kille det känns delvis som hon ersatt mig (vilket är okej det är stora skor att fylla att ta så mkt negativitet som jag gjort) men samtidigt är det ett sting av avundsjuka. jag vet att inget förhållande är perfekt inte deras heller, men jag är avundsjuk på den där nykär nytt förhållande känslan. sen vet jag ärligt talat inte om så är fallet här, i och med att hon inte varit ärlig med dom tidigare killarna, varför ska hon va det med denna? 

jag bestämde mig därför för att ta bort den appen vi använt mest under åren för att kommunicera, istället för att säga till henne att jag fått nog. det kanske var dumt att inte berätta, men jag tänkte jag vill inte starta bråk. jag sa till henne att jag tar bort den för att jag inte orkar svara på meddelanden 24/7 och att det är tmi (too much info) lite för ofta. jag vet inte om hon tog åt sig det själv eller trodde att jag syfta på andra. hon sa bara "mår du dåligt av det så ska du inte göra det". sen har vi inte hörts av mer. jag känner en stor lättnad över att slippa ha kontakt med henne så intensivt och slippa se henne halvnaken med den där killen. jag insåg att hon bidragit till mycket negativitet för mig dom senaste åren, och att vår vänskap egentligen inte ger mig speciellt mycket annat än att lyssna på hennes problem i princip. men så fort jag tog upp instagram så är det såklart en lycklig kyssbild på dom och jag får den där jobbiga känslan igen, ångest och avundsjuka. 

jag vet inte vad som kommer hända med denna vänskap i framtiden, jag vet inte vad hon tycker, jag vet inte hur hon ska klara sig utan mig som bollplank, antagligen kommer den där nya killen bli den som får ta det. frågan är hur länge han står ut. helt ärligt är jag ganska trött på vänskapen och just nu är jag glad att inte ha någon kontakt med henne. 

vad är eran åsikt om denna situation? vad hade ni gjort? hur ska jag komma över avundsjukan? supertacksam för svar!

Anmäl
2019-06-05 16:49 #1 av: -Aida-

Jag har själv slutat försöka prata med folk som inte går att prata med, de får hålla på med personen de vill hålla på med och när de tar slut så kommer personen krypande tillbaka för att söka stöd och då finns jag där, men valet är ju ditt om du ska fortsätta ha vänskap eller inte i framtiden. De som finns kvar är inte pojkvännen eller flickvännen, de är sina vänner runt om kring och familj, man måste ta hand om dom och visa respekt och engagemang för dom man har runt sig och det på minner jag om när personen kryper tillbaka, för jag hade kunnat välja att inte finnas kvar.
Angående din svartsjuka så är inte hennes stil värt de för att känna de känslorna, det händer väldigt mycket negativt på vägen och man blir förstörd på insidan. Du verkar klok och verkar ta det lungt, ta allt i din takt, de kommer för dig också, för när du väl känner de känslorna så är det äkta och inte byggt på jakten i depression och desperation som såväl kan lura en in i falska kärleks känslor.

Anmäl
2019-06-06 21:10 #2 av: SuperNaturalBeing

Nu har jag inte hela bilden såklart så du kan rätta mig om jag är helt ute och cyklar, men jag känner lite igen en av mina kompisar i det du beskriver.

Varje gång jag berättar om något dåligt i mitt liv så ska den här kompisen lösa det tycker han och ge mig goda råd. Råd som jag absolut inte bett om och som jag ofta inte håller med om heller. Sen blir personen irriterad för han tycker ju att "om du bara gjorde så som jag sa hade dina problem varit lösta ju!" och så blir det bråk och dålig stämning, ist för stöttning.

Detta kan vara oerhört tröttsamt och man kan lätt känna sig förminskad och överkörd. Som ett litet barn som blir uppläxad för att man inte vet sitt eget bästa.

Detta har resulterat i att om jag har något problem så undanhåller jag det för min kompis , för det slutar alltid med att jag får mig en predikan om att jag gör fel och att han blir irriterad på mig för att jag inte gör som han säger. Så då är det bättre att undanhålla det från honom istället.

Kan det vara så din kompis känner och att det är därför hon inte längre delar med sig?

Självklart ska man försöka hjälpa sina kompisar att undgå misstag, och ge dem råd och så. Det är ju sånt kompisar är till för bl.a. , men man måste också acceptera att vill inte ens kompis följa ens råd , då vill den inte det. Då får man respektera det och backa. I slutet av dagen har alla rätt att göra som de vill med sina liv , även misstag.

Det enda man själv kan göra är att antingen säga upp bekantskapen om man nu inte orkar vara ett stöd mer (jag kan förstå att det blir frustrerande), eller avvakta , vara en vän ändå, och sen stötta när/om det går åt helvete.

Du skriver dock att du känner en stor lättnad nu när ni inte har så intensiv kontakt och det säger väl egentligen allt. Känner du att hon drar ner dig så mycket då är det inte en relation värd att behålla tycker jag.

Anmäl
2019-06-06 22:42 #3 av: H-lena

Tack till er båda för svar!

#1 precis jag tror det är rätt inställning att inte bli för "invested" i deras problem, vilket jag har svårt för då jag har mycket åsikter och jag tycker själv det är lätt att se vad som är rätt och fel vad som behöver göras för att lösa problemet. men sen är det ju inte mig det gäller heller så det är alltid lättare att döma någon annan än en själv. det handlar säkert om mognad också och allt det där. precis du har helt rätt i vad du skriver. tack för dina ord jag ska jobba på det.  

#2 ja du kan ha helt rätt i att hon känner sig dömd och allt det där. och jag kan erkänna att jag nog är ganska tuff i att döma ibland även om jag försöker att inte göra det (har väldigt svårt för det, min mamma är väldigt sån med tror det kan va därifrån jag fått det) och jag försöker att inte bli irriterad när hon inte lyssnar, så tycker jag inte att jag predikar utan om hon skriver tex. jag är deppig , vill inte leva, jag skar mig igår, så känner jag att ett naturligt svar på det är "oj det var inte så bra, ska du inte försöka söka hjälp för det?" vad annars ska man säga liksom? det är inget som jag tror hon klarar ut på egen hand, och att hon säger det till mig gör att jag känner delansvar eller vad man ska säga.  och det är ju inte en gång hon berättat såna saker utan det är regelbundet, dock inte jätteofta det är så allvarligt men ändå klagar allmänt på dålig psykisk hälsa, familj, jobb var och varannan dag. min tanke är, är du inte nöjd med det som är just nu, försök ändra det, sluta gå runt och klaga och inte försöka förbättra situationen. jag har bara känt ibland att hon är ett riktigt vrak och behöver stöd och hjälp, men när jag försöker hjälpa är hon som en vägg. så då är det svårt och detta har ju pågått i flera år nu. 

i och med att det är en sådan ensidig relation där jag inte känner att jag får ut det jag ger till henne, så känns det inte värt att ha kvar den så enkelt är det. jag har höga krav på vänner och det har gjort att jag förlorat ett par under åren, men hellre få vänner som lyfter upp än flera som drar ner en. 

Anmäl
2019-06-07 10:20 #4 av: Pingpongboll

Mitt råd är att du ska sluta fokusera på din vän som uppenbarligen sitter fast i ett negativt mönster som slukar hennes tid och energi och indirekt din energi (som du kastar bort, "pärlor för svin" liksom). Fokusera istället på dig själv.
Du är ärlig och erkänner din avundsjuka - det är ett gott tecken, det betyder att du hör till den sorten som är beredd att se dig själv.
Frågan du måste ställa dig är varför du är avundsjuk, vad har din vän som även du skulle vilja ha? (Även om du inte vill ha det på det sättet)
Ge dig allt fokus och sluta distrahera dig genom onödigt engagemang i yttre personer. Du kommer märka att du förändrats när du börjar dra till dig människor som inte missbrukar.
Missbruk behöver inte vara droger, det kan även vara något som tex Tinder och kärleksdrama.

Anmäl
2019-06-07 12:38 #5 av: Devya

#3 Bra poäng. Det är något jag inte har riktigt tänkt på. Jag hade en kompis som gång på gång klagade. Det var varje dag och flera timmar om dagen som vi snackade om den här personens känslor och tankar. Det blev så otroligt frustrerande då han inte ville se något från mitt perspektiv som var bra mycket hälsosammare än hans otroligt negativa och självdestruktiva beteende. Nu då jag läser ditt inlägg så känner jag att jag borde bara hållt tyst och låtit honom ventilera. Fast, efter 6 månader av att prata om en och samma sak och han ville inte söka hjälp (självmordsbenägen efter en dålig break up) så blev det tydligen för mycket för både honom och mig själv. Jag gav honom the cold truth och han blev så förbannad att vi slutade prata helt och hållet och har inte snackat sedan förra året i april.

Nu är du kanske inte lika negativ som min vän var. Min vän var en energitjuv och drog också ut det värsta i mig då jag ville komma med råd och få honom att se mer positivt på saker och ting. Jag insåg inte då att det var ju inte det som han ville. Han ville att jag skulle hålla med om allt och tycka synd om honom. Jag är dock inte en sådan som håller tyst om jag har en åsikt om något.

Ts, tycker det är helt ok att känna lite avundsjuka. Du har ju satt ner mycket tid och energi på den här vänskapen, bara för att se någon annan få det bästa utav henne medans du fick mest skräp tillbaka. Det bästa du kan göra är nog att sätta det här kapitlet bakom dig för det låter inte som om ni hade en bra vänskap tyvärr. Hon verkade inte ha uppskattat det och inte du heller. Det finns nog andra personer som du passar bättre ihop.  <3

Anmäl
2019-06-07 22:10 #6 av: SuperNaturalBeing

#5 Jo alltså, oftast brukar det vara så att när man delar med sig av problem/negativa känslor så gör man det för att man söker stöd och sympati och vill ventilera, inte för att man söker "goda råd" och "lösningar. Så man ska vara försiktig med att ge råd i sånna situationer om man inte uttryckligen blivit tillfrågad.

Sen kan jag förstå att det kan bli frustrerande för vem som helst om man behöver stå ut med negativitet så till den grad som du var tvungen att göra. Vänskaper måste ju ge något och inte bara ta, annars är det inte värt att fortsätta. Det har du helt rätt i.

Anmäl