Jag älskar mina vänner. Det är det inga tvivel på. Att de har stått ut med mig i så många år är beundransvärt då jag inte varit helt lätt på väldigt många plan. Förr var jag så dålig på att höra av mig, frågade sällan om någon ville hitta på något och kunde svara på ett sms tre veckor senare. Nu för tiden mår jag mycket bättre och har ork att ses. Problemet är att mina vänner inte är lika glada över att träffa mig som jag är över att träffa dem. Kan fråga om de vill hitta på något, får ett ja till svar och sen blir det tyst. Ingen som kan planera något. Ingen som kan hålla sitt "ja absolut!" när de får frågan om vi kan ses på lunch imorgon. Jag förstår att jobb och livet i allmänhet kommer i vägen. Det händer oss alla, även mig. Men som det är nu går det inte ens att planera in en träff. Det känns som att de har andra saker som är viktigare som "kan" komma i vägen och då är det bättre att ge ett vagt svar och sen inte svara när jag på den "bestämda" dagen frågar om de kan ses.
Jag tröttnar, tyvärr. Att träffa vännerna är ändå en viktig del i vänskapen kan jag tycka. Inte varje dag, men oftare än ett par gånger om året. En del av mig vill bara sluta höra av mig, sluta fråga om de vill ses eller hänga med på något, men en annan del av mig har ju hoppet uppe och vill gärna ha sällskap lite då och då. Tyvärr har jag inte längre några förväntningar på någon, för vet att jag bara skulle bli besviken. Min fundering är om det här är vanligt? Är det någon som har liknande relationer till sina vänner? Eller är det dags att försöka hitta nya (eller iallafall fler) vänner?