Annons:
Etikettvänskap
Läst 1205 ggr
SuperLimm
6/7/19, 10:17 PM

Hur ska jag ta det med min vän?

Hej! Jag känner att jag behöver prata lite allvar med min vän men jag vet inte hur jag ska säga det jag behöver säga utan att såra hen för mycket. Vi börjar med lite bakgrund:

Vi har varit kompisar i ca 10 år. Ni vet, såna vänner som inte träffas eller pratar med varandra så ofta utan att känna att man förlorat varandra. Hen har alltid krävt rätt mycket energi att umgås med för mig men det har ändå varit skönt att veta att jag alltid har någon att prata med om jag behöver. Jag har inte så många vänner, håller mig till få men nära vänner. Problemet nu sista 1-2 åren är att hen bara klagar på saker när vi pratar. Jag undviker många gånger att svara när hen ringer för att jag inte orkar höra samma gnäll på samma saker som de senaste 10 gångerna innan. Jag får oftast inte en syl i vädret, även om jag ringer upp min vän för att jag behöver prata av mig om något så vänder hen alltid det till att handla om något om sig själv istället. Och så börjar det om igen och allt det jag redan hört 10 ggr innan tas upp igen. 
Just den biten känns ganska enkel, bara säga åt hen att sluta klaga kan man ju tycka. Då kommer vi till det stora jobbiga som jag känner att jag som vän borde ta upp. 

Det hen klagar på är dels sina föräldrar. Föräldrar som oftast alltid ställer upp, mer än dom kanske borde egentligen. Pappan hjälpte min vän att köpa en helt NY bil för att hen skulle starta ett företag och bli hästmassör. Min vän har aldrig haft ett fast jobb eller en fast inkomst utan alltid tagit de jobb hen fått på timmar osv. Hen läste någon dyr hästmassörskurs hos någon som jag förstod det som är privatperson och även håller kurser i saker som att prata med djur, andlighet osv. Jag personligen tycker mest det är blaj och tror inte på det men min vän tror på det och jag ser inte ner på hen för det. Hen för tro på vad hen vill. 
Hur som helst så blev det inget av hästmassören då jag tror staden hen bor i är för liten för att ha en marknad för sådant. 
Mamman har ställt upp otroligt mycket för min vän med bland annat barnvakt, när som helst på dygnet i princip. Då min vän är ensamstående med en 5åring har det behövts en del barnvaktande genom åren. Min vän har även fått bo hos sin mamma i perioder. Tex när hen bröt benet och inte kunde ta hand om vare sig själv eller barnet. 

Båda föräldrarna har ställt upp med massor med pengar när min vän inte kunnat betala sina räkningar eller haft pengar till mat. 
Även min väns ena syskon har ställt upp och lånat ut några tusen i samma situation. När hen sen ville ha tillbaka sina pengar i samband med att syskonet och partnern skulle ha bebis blev min vän förbannad på sitt syskon att den minsann aldrig ställer upp osv. 

Samma sak gäller så fort föräldrarna sagt nej till något. Då är dom "dumma i huvudet och ställer aldrig upp för fem öre". 
Exempel: Min vän ska jobba natt och mamman har lovat att vara barnvakt hemma hos min vän. Mamman säger åt min vän att hen måste diska innan hon ska vara barnvakt annars vill hon inte ställa upp. Min vän blir förbannad och tycker att då kan du väl skita i det då. Jag tror mamman även sagt något om att det är äckligt med disk som står. Då är mamman dum i huvudet och ställer aldrig upp. 

Andra situationer där folk är dumma i huvudet är på utbildningar hen gått. Först travhästtränare som hen faktiskt gjorde klart men aldrig jobbat med sen. Sen för ett år sen skulle min vän läsa till busschaufför som är genom arbetsförmedlingen under en termin. Min vän hoppade av efter halva terminen för att "lärarna är dumma i huvudet och ger aldrig någon hjälp". Sen skulle hen försöka igen terminen efter och det var samma sak då. Men den här gången fick inte min vän göra praktik då företaget som de skulle göra praktik hos sagt att hen inte får göra praktik hos dom. Där är läraren dum i huvudet av någon anledning. Jag misstänker att hen inte fick göra praktik där efter att ha anmält en busschaufför hos det företaget för att ha raggat/gjort sexuella anspelningar(eller vad det heter) på hen. Jag vet inte exakt hur det gått till då jag bara hört min väns historia och den stämmer oftast inte med verkligheten då min vän ser och hör sånt som egentligen inte finns. Alltså läser in sånt i vad folk säger eller gör som absolut inte är menat på det sättet. Detsamma gäller text. När vi läser samma text så är det aldrig så att vi når samma slutsats så hen läser sånt som inte finns. Ibland händer det även att hen faktiskt läst in ord som inte ens är skrivna. 
Utbildningen blev hur som helst aldrig klar, varför vet jag inte. 
Nu vill hen läsa till lastbilschaufför istället men får nej av arbetsförmedlingen då de vill att hon ska läsa något inom vården istället (hen har timjobbat inom vården i flera år till och från). Min vän vill absolut inte det utan har nyligen gått en truckutbildning och fått truckkort. Detta trodde hen arbetsförmedlingen skulle betala men sist hen pratade om det ville dom kräva hen på beloppet (6500kr), pengar hen absolut inte har. Hur det gått där sen vet jag inte. 

Hen separerade från den andra föräldern till barnet innan barnet fyllt 1 år. De har sedan dess bråkat en hel del till och från. Min vän har vid flera tillfällen försökt få egen vårdnad om barnet men inte lyckats. Nu sista tiden har de varit några vändor i tingsrätten. Detta efter att den andre föräldern lämnat barnet (som då var nästan 4,5år gammal) ensam hemma i 30 minuter. Det resulterade i ett nerbajsat barn som kladdat lite här och där. När föräldern sen kom hem hade barnet fått sig en ordentligt utskällning. Efter det fick inte den föräldern ha barnet igen på en eller två månader (för min vän bestämde det). Resultatet av den händelsen var enligt min vän att barnet blivit extremt mörkrädd och inte längre vågade gå på toaletten. 

Första vändan i tingsrätten fick den andra föräldern ha barnet 2ggr varannan vecka. Efter några månader (förra veckan) dömde dom att hen istället fick ha barnet 3ggr varannan vecka. Detta för att dom inte ser något fel hos den andra föräldern. Inget nytt hade kommit upp under dessa månader. Min vän har inte heller något nytt att komma med utan ältar bara det gamla. Jag vill ju tro att den andra föräldern bättrat sig efter denna händelse men jag vet absolut inget om det då vi inte har någon kontakt. 

Det här tar nu min vän upp varje gång i pratar, att tingsrätten är dumma i huvudet för att dom dömer till den andra förälderns fördel (enligt min vän då). Jag skulle väl snarare se det som att dom dömer till barnets fördel. 

För kanske 10 år sen fick min vän diagnosen ADHD (ADD egentligen, hen har inte det hyperaktiva längre). En diagnos som jag tycker stämmer väldigt bra in på hen. Men hen påstår nu att hen inte har ADHD längre. Varför har jag än så länge inte fått förklarat för mig. 

Jag tycker det här är otroligt jobbigt att behöva lyssna på varenda gång vi pratar. Det tar all energi från mig så oftast när hen ringer bryr jag mig inte om att svara. Imorse ringde hen och ville låna pengar till bensin så hen skulle kunna ta sig hem från jobbet i eftermiddags. Jag har inga pengar att låna ut. Föreslog att hen skulle ta kontakt med soc för att få hjälp (inte första gången hen ber om pengar). Men hen hade provat det någon annan gång och dom ville inte hjälpa hen. Efteråt kom jag på att man inte får äga något för att få hjälp från soc. Jag antar att hen äger sin bil. 

Hur kan jag säga till min vän att det kanske inte är alla andra det är fel på utan att felet kanske ligger hos hen själv? Att alla i hela världen inte är dumma i huvudet utan att det är hen som hör och läser sånt som inte finns? Att jag tycker hen är otroligt otacksam mot sina föräldrar? 
Jag skulle så gärna hjälpa hen på olika sätt men hen förstår liksom inte att hen behöver hjälp. Är det någon som har tips eller råd? 

Jag vet att det här blev sjukt långt men det var väldigt skönt att "skriva av sig".

Mvh Linn

Annons:
Sindri
6/8/19, 12:06 AM
#1

Nej, tyvärr inte annat än att du bör säga exakt det som du skrivit här. Kanske rent av skriva ner det svart på vitt så att din vän får se hur det ser ut i andras ögon.

Förstår att du är slut av att umgås med denna person för att inte tala om vad dennes närmaste måste uppleva. Så oerhört sorgligt för föräldrar och syskon. För att inte tala om personens barn! 

Tycker du att det känns värdefullt för dig att umgås med personen i fråga får du väl börja med att säga att du uppskattar personen och gärna vill ha kontakt - att du förstår om hen blir upprörd, men att du hoppas att er vänskap skall överleva detta.
Ja, personen i fråga behöver mycket hjälp, antagligen både terapi och medicin. Kanske även familjeterapi tillsammans med den stackars familjen.

Jag vet att det är jobbigt att leva med ADHD/ADD och alla är verkligen inte så där utagerande. Men denna personens arrogans är svår att ha överseende med hela tiden. Jag tror nog att hen innerst inne känner sig misslyckad och olycklig, men det är väldigt svårt att erkänna det för sig själv - en överlevnadsgrej, helt enkelt.
Men man måste se en ärlig bild av sig själv för att kunna ta till sig hjälp, och om du inte är alltför livrädd att förlora personen så skriv det där brevet.
Du kanske förlorar en vän utan att något annat verkligen förändras  i dennes liv - tråkigt, men fråga dig själv vilka relationer du vill ha i livet. Det måste finnas vänner som inte bara tar energi utan också ger.

SuperLimm
6/8/19, 8:53 AM
#2

#1 tack för ditt svar! Jo men så är det ju, bara att säga dom det är. Det är så svårt bara tycker jag. Hen är en sån person som gapar och skriker väldigt fort när hen blir arg eller upprörd och jag gillar inte att bli skriken åt. Så det är nog mycket därför jag dragit mig för att ta upp det ordentligt. Kan nog vara bra som du skriver att skriva upp det, även om jag hellre tar det över telefon (vi bor inte i samma stad) så är det ändå skönt att ha det framför sig så att jag inte kommer av mig. Nej ADHD är inte lätt att leva med. Min sambo har det. Men han är medveten om det och har jobbat otroligt hårt för att komma dit där han är idag.

Mvh Linn

Upp till toppen
Annons: