Annons:
Etikettallmänt
Läst 1052 ggr
MissClue
2019-06-13 01:01

Hur slutar man vara en bitterhumhum?

Jag har hamnat i en ond spiral eller något där jag enligt mig är väldigt bitter och negativ, känner inte igen mig själv eller gillar den jag blivit. Jag tror det är en kombination med ålderskris och år av studier som lakat ur mig totalt. 

Jag känner en frustration på min kille som äter upp mig innifrån och jag tar ut det på honom i små mängder nästan varje dag istället för att få ett utbrott för jag känner mig som en pysande bomb.  Tror vårt förhållande är påväg ner i graven. jag har försökt gå in med inställningen att "idag ska jag inte klaga på någonting hos honom utan bara vara kärleksfull och glad" men så slutar det med att jag ändå varje fall hintar honom om något negativt. Tex om han nämner att han saknar något hemma som en elvisp så kan jag hinta "ja hade vi bott ihop så hade du haft det",  jag säger det på ett bittert sätt för han inte direkt vill flytta ihop utan trivs i hans lilla mancave. Jag flyttar ifrån min lägenhet och utan att jag ens föreslagit att jag ska flytta in i hans så säger han hela tiden att du kan inte lämna saker hos mig eller vi kan inte bo här ihop osv. 

Jag har åldersnoja med och alltid varit orolig att vår ålderskillnad skulle bli problem då han är fem år yngre. Han har alltid tyckt jag var larvig som såg det som ett problem men nu står vi här. Han beslöt sig för att studera vidare i två år utan att prata med mig. Jag har velat börja leva livet nu när studierna är klara och kanske skaffa familj, vart fall planera framtid som att spara till hus. jag fyller ändå 33 i år och är så stressad. Både för åldern och jag hade tyckt det var kul om kusiner och vänners barn var i nära i ålder. Jag tog upp det med familj och han svarade att jag har gått om tid och att många får barn vid 40. Sen slängde han till att jag får väl ta och frysa in mina ägg då. Detta sårar mig på ett annat plan då jag inte känner mig som en tjej han kan tänka sig bilda familj med, eller bo med, gifta sig med. Vi var på bröllop nu och en frågade när det var dags för oss. Han svarade då "de dröjer nog ett tag", så tittade dom på mig och jag kunde inte låta bli att säga " jag det gör det nog verkligen", typ som jag vill inte gifta mig med dig heller bara så du vet, jag ville såra honom tillbaka. 

Varje dag vill jag avreagera frustration på honom och jag får verkligen bita mig i tungan som tex idag. Jag har legat sjuk nu i tre dagar, ensam i min lägenhet. Jag låg och väntade på att han skulle fråga mig hur jag mådde idag. När jag inte hade hört något ifrån honom på hela dagen så var det jag som ringde honom på kvällen och jag bet ihop och frågade bara vad han hittade på och hur hans dag varit. han frågade såklart tillbaka men egentligen ville jag bara fråga honom, varför har du inte hört av dig och frågat hur jag mår idag? Varför inte ens erbjuda att hjälpa mig med något? Jag gillar inte att be om tjänster som att han skulle komma med mat men det hade varit fint att bara bli erbjuden. Jag grät en skvätt bakom en hylla i affären när febersvetten rann av mig för jag tänkte att han inte ens hade erbjudit sig att hjälpa mig eller ens fråga hur jag mådde. Jag har sagt varje dag att jag det är så ensamt och tråkigt att ligga sjuk och jag får bara svar som "kämpa på". Bara ett samtal eller meddelande hade hjälpt, är det så mkt begärt? Jag känner mig så fruktansvärt osedd och oälskad. jag förstår att jag inte har varit den lättaste, att min oro och ångest är jobbig och att jag pyser frustration. 

Jag vet inte vad jag ska göra, jag känner nästan för att bryta upp med honom och isolera mig helt från omvärlden. Känns som allt är kört, jag har fuckat upp mina möjligheter i livet. jag orkar inte träffa någon ny och ligger problemet hos mig så spelar det ju ingen roll vem killen är. Jag vill vara med honom men jag vill ha honom som det var förr. så därför tänker jag om jag slutar vara en bitterf***a, utan mer en glad sprallig tjej som jag egentligen är så bir allt bra. vet inte hur jag ska komma dit bara. 

Ursäkta för alldeles för lång text, jag har inte pratat med någon på flera dagar

I love not man the less, but Nature more…

Annons:
[Devya]
2019-06-13 05:36
#1

Tråkigt att du går igenom något sådant här. Låter som om du går igenom en lite tyngre period just nu.

Det är ju absolut inte åldersskillnanden som är problemet i det här fallet. Jag har en kille som är 4 år yngre än mig.  Jag är 32 år (blir 33 i år) och vi gifte oss 2017 och skaffade barn  samt köpte hus 2018. Allt det här kom i rullning 2016 då vi flyttade ihop.

Så jag tror inte riktigt att hans ålder är ett problem, snarare vem han är som person. Kanske missade jag det i texten men hur länge har ni varit tillsammans? Sen lönar det ju sig att ta reda på varandras förväntningar av ett förhållande det första året man är tillsammans. Är man inte på samma nivå så finns det väl ingen orsak till att stanna kvar?

Nu låter det också som om han inte riktigt är mån om dig. Det låter som om han mest tänker på sig själv. Det låter inte heller riktigt som du bryr dig tillräckligt mycket om honom på basen av det lilla som jag läser. Du verkar vara mera inriktad på vad du vill ha utav livet istället för att vara med honom och oroar dig över att bli för gammal istället för att förlora honom. Då kan jag tycka att det är på sin plats att försöka tänka över noga vad man vill.

Herveaux
2019-06-13 05:52
#2

Låter som att ni behöver prata. Prata ordentligt. 
Prata om hur ni ser på framtiden, vart ni vill med ert förhållande.
Har ni alldeles för olika mål så är kanske det bästa är att gå skilda vägar. 
Han ska ju inte bilda familj och köpa hus för din skull och jag tycker inte du ska hålla fast och hoppas att han kommer ändra sig inom en snar framtid. 

Prata också om vad ni har för förväntningar på varandra.
Istället för att sitta och tugga sig i kinden av ilska och vänta på att han frågar om du behöver något när du ligger sjuk så får man med vissa människor vara mer rak och fråga själv om denne kan rycka ut och handla tex. 
(Det där är ett praktexempel på mig och min karl, han är väldigt go och omtänksam men ibland får man ge honom en knuff i rätt riktning så att säga.😃) 

Prata om hur han får dig att känna när han säger si eller inte säger så. 
Försök då att lägga fram det som: "Jag känner mig oälskad när du inte frågar hur jag mår när du vet att jag ligger sjuk." istället för "Du frågar aldrig hur jag mår, hur tror du det känns?!". Ingen tycker om att bli anklagad och slår annars lätt dövörat till. 

Förstår att allt känns skit när man fastnat i en sån här ond spiral - been there, done that… 
Försök att ta dig an en sak i taget. När du fått vila upp dig efter studierna och har kommit till klarhet om vad du och killen borde göra med er relation så kommer du nog känna att energin sipprar tillbaka och du blir dig själv igen. 
Glöm inte bort att göra saker du tycker om. Eller som du vet att du brukar tycka om innan allt började kännas tungt.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

oh-la
2019-06-13 07:23
#3

Ni måste sätta er och prata med varandra. Det finns ingen anledning att tro att han ska vilja en massa saker bara för att du blir gladare. Det kan mycket väl vara så enkelt att ni har helt olika förväntningar på förhållandet. Eller så har ni inte det, det är bara det att ni behöver prata om det. Jag tror väldigt få förhållanden liksom bara faller ut helt av sig själv i olika steg, som att flytta ihop, gifta sig eller skaffa barn. Jag tror att man måste prata om det, och ibland kanske ordentligt. Jag hade din ålderskris gällande barn vid 28. Ville verkligen ha barn, och ville inte vara för gammal om det visade sig att vi skulle få problem, för det drar också ut på tiden. Ville heller inte öka risker vara sig för mig eller bebis och bli för gammal. Min man förstod det, men var kanske inte riktgt där och vi bestämde att när min kopparspiral ändå skulle bytas skulle jag inte sätta in en ny. Allt löste sig, men det kräver kommunikation! Han erkänner utan omsvep att skulle jag inte sätta lite press, eller bestämma om sådant skulle han nog aldrig själv säga att ”du, vi skaffar barn!”. Du måste också bestämma dig för vad du vill. Vill du stå där vid 40 och han helt plötsligt vill ha barn, men ni kan inte eller måste gå igenom utredningar och ta hjälp? Den enda som utan problem kan vänta i ert förhållande är han. Ne, prata med varandra, ordentligt! Och att han säger saker som att det lär dröja innan ni gifter er, det betyder inte heller något i öppna grupper. Det kan vara för att inte skapa förväntningar hos andra, eller för att han helt enkelt inte vet vad du vill och inte vill säga fel. När folk frågat om vi inte ska ha ett barn nummer två har jag sagt att ett räcker gott och väl ända från dottern föddes fram tills jag var gravid i v 8 med lillebror. Känner du att du tappar dig själv när minister och pratar, skriv ner allt du vill ta upp nu innan. Och bestäm dig själv för vad du vill i ditt liv så du även kan ta upp det. Då kan du också få känslan för hur olika, eller inte olika ni är. Är ni för olika kanske ni behöver gå isär, om ni har alldeles för spridda tankar om er och vart ni är på väg.

Åsa S
2019-06-13 10:06
#4

Låter tveksamt om han vill ha nått fast och långvarit förhållande du får inte ens lämna några saker i hans lägenhet. Och ja det är vanligt fler får barn nu vid 40 men det är ofta pga av att det finns provrörsbefruktning nu men dessa par har ofta försökt få barn i många år redan innan de blir godkända för att få behandlingen betald förr i tiden fanns inte den hjälpen så enligt statistiken var det färre då som födde barn efter 40. Fertiliteten kan vara rätt låg hos många Kvinnor vid 40 så är det barn som är ditt fokus så går det ju skaffa barn på egen hand. Min syster har 2 barn på egen hand hon har visserligen mina föräldrar som bor nära och hjälper till så har du ett bra socialt nätverk kan det vara ett alternativ.

MissClue
2019-06-13 10:12
#5

#1 Tack, det är lite tungt vissa dagar som igår. Oj va häftigt att ni fått uppleva så mycket fint på så kort tid ändå. 

Vi har varit tillsammans i två år och jag fick intrycket att vi var på samma plan när vi började träffas sen har saker vänt som en pannkaka. 

Jag har varit osäker under en tid nu och förberett mig mentalt att det inte kommer funka mellan oss så jag är halvt rädd att förlora och halvt inte. Men jag har så svårt att sära på vilka känslor som är "sanna" och vad som är min depression. För när jag funderat på om jag älskar honom eller inte så känner jag mig rätt nollställt, lite mer åt jag älskar honom hållet. så fort vi träffas så känner jag starkare och han känns självklar. Men jag är nollställd just nu till allt i livet, känner mig nollställd till mina djur till och med och dom har vart fall alltid gett en varm känsla i kroppen förr. Jag gick till vårdcentralen i vintras och pratade med en psykolog men det hjälpte inte, gick kanske 10 gånger och slutade gå dit nu. Har även bytt p-piller hit och dit för jag trodde det var dom som fick mig att bli apatisk. Så jag vet inte om jag är rädd att förlora honom, jag hade nog inte legat och grubblat eller blivit sårad av hans ord om jag inte var det. men samtidigt, jag är knappt rädd att förlora mitt liv heller så jag tror det är ngn balans i mig som inte stämmer och om jag hade varit mig själv så hade jag känt annorlunda om honom.

I love not man the less, but Nature more…

MissClue
2019-06-13 10:42
#6

#2 Nä det skulle jag aldrig vilja, att han skaffade barn och hus för det var min dröm. Jag vill att både han och jag ska göra det vi vill i livet. Som att han ska plugga vidare, vill han det ska han absolut göra det, men som jag sa till honom måste han berätta sånt för det påverkar mitt liv också eftersom vi är tillsammans. Men första tiden ville vi samma saker, vi hade snacket då jag var orolig att åldern skulle vara ett problem.

Vi är jättedåliga på att prata med varandra. Han blir väldigt, väldigt obekväm av känslo eller framtidsnack och jag är osäker, otydlig när jag tar upp saker. Han tycker jag är skitjobbig som vill planera saker och inte låta saker bara bli som det blir. Så våra allvarliga prat slutar innan de börjar.  Jag måste fundera på vad jag kan göra annorlunda, säkert vara mer rak och tydlig, inte sitta som en stammande liten mus och pipa. 

Ja jo, han skulle absolut fixa grejer om jag bad honom. Tvivlar inte på det men jag ville nog mest bara känna att han tänker på mig fortfarande, man har mkt tid att tycka synd om sig själv när man ligger ensam i flera dagar hehe. När jag slog upp huvudet hemma körde han mig till akuten och satt där i timmar medans jag syddes och undersöktes. Han stannade hos mig på natten med för att ha koll och jag bad aldrig om något som att han skulle köra upp mig till akuten eller ha koll på mig under natten. Utan det var självklart för honom.  Så han är en fin kille med, nu får jag dåligt samvete som gnäller på honom. 

Försök då att lägga fram det som: "Jag känner mig oälskad när du inte frågar hur jag mår när du vet att jag ligger sjuk." istället för "Du frågar aldrig hur jag mår, hur tror du det känns?!"

Jag brukar lägga fram det som det första du skrev. Klassiska svar blir "du vet att jag älskar dig" eller "jag hade tänkt ringa dig men du hann för". Igår när jag ringde 18 på kvällen var det så han sa, att jag hann före. Men oavsett hur milt jag lindar in något så är det klagande. 

Tack, jag håller tummarna för att man snart blir mer sig själv igen.

I love not man the less, but Nature more…

Annons:
Herveaux
2019-06-13 11:02
#7

#6 Skulle ni kunna ta hjälp utifrån för att helt enkelt lära er prata med varandra?
Oavsett om båda vill ta dagen som den kommer eller planera flera framtidsmål så måste man kunna kommunicera i en relation.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

MissClue
2019-06-13 11:03
#8

#3 Vi är riktigt dåliga på kommunikation. Han blir obekväm och jag blir osäker så inga diskussioner leder någonstans. Vi hade snacket i början av förhållandet och då såg han positivt på familj. Nu är han mer att han kan skaffa det för det är väl en del av livet, att det verkar jävligt jobbigt osv. Jag vill absolut inte att han gör mig på smällen för att jag ska bli glad, jag vill ha barn om det är en ömsesidig önskan annars får det såklart vara. Och jag vill helst inte pressa honom alls heller men bara veta vart han står. Det är otydligt och tycker hans inställning ändras från halvår till halvår.  Men allt problem grundar sig väl först och främst i våran brist på kommunikation. Jag kan inte komma på vad vi kan göra för att bli bättre på det. skulle jag sitta med lapp så hade han blivit arg för han blir så obekväm.

I love not man the less, but Nature more…

MissClue
2019-06-13 11:12
#9

#4 Jag får ha tandborste och något klädesplagg där men det var just att han satte ner foten utan att jag hade föreslagit att jag skulle bo in mig hos honom.

I love not man the less, but Nature more…

MissClue
2019-06-13 11:14
#10

#7 Jag hade gärna gått och pratat med någon tillsammans, kanske ska föreslå det vid nästa bristfälliga försök till att diskutera något.

I love not man the less, but Nature more…

[Devya]
2019-06-13 11:30
#11

#8 Men kanske är det ändå så att ni inte riktigt passar för varandra om ni är så dåliga på att kommunicera med varandra och kommer ingenstans med det?

Jag och min man har verkligen fått upptäcka hur pass viktigt kommunikation är då man har barn tillsammans. Vi har inte alltid haft det lätt men vi båda två har jobbat på att bli duktiga med att prata med varandra. Det är så viktigt att vara på samma sida om hur vi uppfostrar vår lilla flicka. Vi är också noga att visa mycket kärlek till varandra så att vår flicka får fina förebilder på hur fint det kan vara i ett förhållande.

Kanske du bör tänka igenom om den här killen verkligen har de egenskaper du söker efter. Skulle han vara en bra pappa? Skulle han kunna vara en bra förebild för era barn? Skulle ert förhållande klara igenom stora och svåra motgångar då ni väl har barn?`Det räcker inte med att han bara "går med på att skaffa barn" utan du måste också tänka igenom om han klarar av ett sådant stort ansvar. Kan du utan tvekan svara ja på alla dessa frågor så finns det ju något att jobba på men bara om han själv också vill det. Är det bara du som kämpar och försöker så är ju allt ganska meningslöst.

Oberoende så tror jag att ni är väldigt långt borta från att vara redo att starta en familj tillsammans då ni har så stora problem med kommunikation och tycks inte riktigt veta vart ni har varandra.

Du är sen inte för gammal för att hitta någon ny måste jag tillägga! Om man hittar den som passar en riktigt bra så kan allt gå väldigt snabbt framåt.  För mig skedde allt väldigt snabbt då min partner och jag flyttade ihop. Allt klickade så bra så allt blev bara väldigt självklart.

Herveaux
2019-06-13 11:31
#12

#10 Varför vänta? 
Du vill ju ha en förändring så det bästa är att ta tjuren vid hornen direkt. 🙂


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

MissClue
2019-06-13 12:38
#13

#11 Jag ska fundera på vad jag kan göra bättre innan jag ger upp om oss. Kanske ska se det som en utvecklingsmöjlighet att bli bättre på att förmedla vad jag vill och vara mer rak. Har lätt att anpassa mig efter vad den andra vill istället och då blir det ju förvirrande för partnern när han tror jag vill samma men egentligen sitter jag missnöjd och sänkt för jag inte har det som jag vill. 

Bra pappa skulle han bli, bra förebild med på de flesta håll. Som vårt förhållande är nu så nej, jag tror inte vi hade tagit oss igenom långa tuffa perioder. Vi kanske hade lyckats hålla ihop för att ingen av oss ger upp på saker men osäker på om vi hade varit lyckliga. Jag saknar team-känslan med honom. Att vi löser problem ihop och inte krigar mot varandra. Är det ngt som växt fram hos er, att ni är ett team eller är det något som funnits från start?

I love not man the less, but Nature more…

Annons:
MissClue
2019-06-13 12:41
#14

#12 sant iofs. Jag vill mest ha tillbaka som det var förr men jag vet inte vart det gick fel och hur man ska hitta tillbaka.

I love not man the less, but Nature more…

Herveaux
2019-06-13 12:51
#15

#14 Då vore det ju jättebra att få hjälp utifrån att bena ut det.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

[Devya]
2019-06-13 16:06
#16

#13 Vi har egentligen alltid arbetat bra som team från första början. Vi reste mycket i början av vårt förhållande om något gick fel på resan så fick vi bra stöd från varandra så att det aldrig kändes jobbigt. Så i grunden har vi alltid haft den där team känslan och den har bara blivt bättre med åren. Han är min bästa vän och jag är hans bästa vän så vi pratar med varandra om precis allt och ser till att alltid finnas där för varandra. Det är dock något som har växt fram mer och mer med åren men som sagt basen har nog alltid funnits där så då det har varit svårt har vi ändå inte kunnat ge upp utan båda två har kämpat med näbbar och klor. :)

Det som jag tror är viktigt för er är att ni BÅDA kämpar och inte ger upp för det räcker tyvärr inte med att det är bara du som gör det.

Ni måste verkligen sätta er ner och diskutera vart ert förhållande är på väg och om han är villig att kämpa för er. Gör det klart för honom att du inte vill slösa bort år på något han inte känner sig 100 procent säker på (om det nu är så du känner förstås). Skriv ner allt på ett papper och ha honom att läsa det då han är ensam, om det känns som ett bättre alternativ.

MissClue
2019-06-13 17:31
#17

#16 så fint ert förhållande låter, det där med att se varandra som bästa vänner i ett förhållande är drömmen. Jag ska ta mig en rejäl funderare, kanske åka bort några dagar för mig själv. Han ser inga problem i vårt förhållande mer än att han önskar jag var mindre deppig och ledsen ibland. Men det blir väl bättre nu när man slipper gråtattacker varannan månad innan tentor. Jag kan ju skriva lappen varje fall för att få ner mina ord så får jag se om jag vågar ge den till honom, eller ta upp det.

I love not man the less, but Nature more…

MissClue
2019-06-13 17:33
#18

Tack alla för ni tagit er tid att ge era synpunkter och råd. Det är bra att höra olika tolkningar så man inte enbart fastnar i sin egna syn på det hela. 🌺

I love not man the less, but Nature more…

[Forest]
2019-06-13 19:19
#19

Jag förstår dig du är i den åldern alla vänner har byggt bo skaffat familj eller på väg att skaffa barn.  

Jag tror du behöver prata med någon som vet lite hur du har det hur ni har det. Just att kanske få en annan vinkel på detta. Sen behöver du och din särbo prata om erat förhållande hur ser hans plan ut, ingår du i hans plan? Hur ser din plan ut? 

Jag ska inte såga men det låter lite som att han är inte i byggo-bo-fas än på flera år är du då redo på vänta?

Upp till toppen
Annons: