Att älska sig själv genom att beundra sitt utseende i spegeln är nog bra men bättre är att älska sig själv som ett evigt högre själv, en helig ande, som kan tänka rätt och älska villkorslöst.

Jag tycker det kan vara lite kontraproduktivt att försöka älska sig själv för de saker man är bra på eller för att man är nöjd med vissa saker med sitt utseende. Äkta kärlek går djupare, är mer villkorslös och kanske gränsar mer till acceptans och vänlighet. Jag tycker det är kärleksfullt att acceptera sig själv så som man är och så som man ser ut. Man behöver inte värdera sig själv, bara acceptera och omfamna den man är - precis så som man vill möta andra - med acceptans och utan att döma och värdera allt. Du är som du är och tänk på att det blir jobbigt för ditt väsen att utsättas för negativa och anklagande tankar. Den du är vill bli accepterad och bemött med vänlighet. 

Tror det är bra för självkärleken också att fundera på hur man ser på och bemöter andra. Värderar och dömer jag andra? Är jag misstänksam och ovänligt inställd eller vill jag vara vänligt inställd just utifrån att de är en människa precis som jag?

#1 det låter som en häftig tanke, tack Hukanson! Jag tror det kan hjälpa för personligen så har jag under många år förminskat mig själv genom att tänka att jag har ett mindre värde än gemene människa m.m. #2 åh, det var en fin tanke. Acceptans utan att döma och värdera och sedan möta upp med vänlighet, både gentemot sig själv och andra..- vilka bra tankar! Tack OlgaMaria :)