Vill mest skriva av mig men om ni har några tips om vad jag kan göra så välkomnar jag det med öppna armar! Jag har nu varit tillsammans med min kille i 5 år och vi bor även tillsammans. Jag märkte väldigt tidigt i vårat förhållande att han stod sina föräldrar väldigt nära. Vilken jag reagerade lite på men tänkte inte mycket på det. Det började mest med små saker som att de ville veta allt som händer hela tiden och att de smsade väldigt ofta och fick de inte svar så ringde de upp. Kommer ihåg en tydlig gång då vi hade en så kallad ”date night” med middag och bio. Vi hade lovat varandra att vi inte skulle använda mobilerna under hela kvällen. Vi skulle bara vara med varandra i nuet liksom. Det började med han fick några sms sedan några till som vi ignorerade efter inte alls lång stund får han ett samtal som han svarade på. Hans pappa var flyförbannad över att han inte fått svar på sina sms som skickades 10 minuter sedan. Tyckte det var lite väl dramatiskt men vi fortsatte med våran kväll. Vi bor i lägenhet men har under en tid fantiserat om att flytta till hus. Ingenting som riktigt varit på en seriös nivå men för några veckor sedan hittade vi ett ställe med stall stort nog att hyra ut stallplatser och leva av och inte alls för speciellt mycket pengar men en bit bort, ha eget stall har alltid varit min dröm. Vi började mest på skoj fantisera om stället och räknade på det. Vi insåg att vi kunde faktiskt göra detta! Vi båda var super exalterade och han bestämde sig för att berätta om denna lilla dröm vi hittat till sina föräldrar. Två dagar senare efter att han berättat om stället så ringer hans mamma och berättar att vi måste komma. Pappan har fått ett ”brake down” och vi behöver prata om detta. Vi far dit och vi mötts av pappan som sitter och gråter på soffan. Jag förstår inte alls hela grejen då vi inte än har farit och kollat på stället och jag sa även det. Det är då jag blir attackerad. Jag blir kallad: en självisk introvert som alla måste anpassa sig efter, jag är inte bra nog för deras son och de önskade att jag aldrig startade en relation med honom från första början. Han sa inget, han gjorde inget, han bara lät pappan skrika ut detta i mitt ansikte, jag känner mig inträngd i ett hörn så jag ställer mig upp och går. Dagen efter säger min kille de tre orden: vi behöver prata. Han förklara att han blir tvingad att välja mellan mig eller sina föräldrar. Och han valde sina föräldrar. Jag bad att han skulle stanna iaf under natten så vi kunde prata om detta dagen efter. Jag vet inte hur men jag fick honom att stanna och han ångrar det han sa. Han vill nu försöka fixa det här tillsammans. Vi har försökt att prata men jag får inte fram något svar. Han vet inte vad han står för, han vet inte vad han vill. En sak är säkert, gården med stall vi fantiserade om är nu ett minne blått.