Annons:
Etikettförhållande
Läst 918 ggr
ViKoLi
10/29/19, 3:28 PM

Älskar jag honom?

Jag har ett distansförhållande sedan snart 1 år tillbaka. Han bor i UK och jag bor här i Sverige och vi träffas lite mer sällan en en gång i månaden och då är det rätt intensivt. Senast vi såg varandra va i slutet på sommaren men vi planerar att ses snart igen. Vi pratar varje dag i telefon, men problemet är att jag känner inte att jag saknar honom. 

Jag är extremt mycket av en ensamvarg och har isolerat mig väldigt mycket de senaste åren. Skulle säga att det fortfarande bara blir värre och värre. Vad jag känner för min pojkvän varierar också väldigt mycket, ibland är jag sådär pirrigt kär men oftast så blir jag mest bara irriterad på honom, hela tiden.. Jag har levt med psykisk ohälsa(depression och ångest) i många år och jag har väl hamnat i liknande situationer i alla mina tidigare förhållanden också. Min pojkvän är verkligen helt fantastisk dock, han skulle göra precis vad som helst för mig och jag känner mig verkligen älskad(ibland nästan lite smått kvävd av det till och med) så jag är väldigt orolig att det är mitt mående som gör att jag inte saknar honom och oftast är mer irriterad på honom än något annat.. Han vet om min situation och förstår mig, han stöttar mig men han vet inte om dessa tankar jag har.. Kan det vara så att det är mitt mående som ligger bakom, eller älskar jag honom inte längre? Jag vill inte att mitt dåliga mående, som förhoppningsvis inte alltid kommer vara en grej, förstör detta för mig, något som hade kunnat vara helt fantastiskt.. Någon som har några tankar? 😭

Annons:
Honestyisdead
10/29/19, 3:32 PM
#1

För mig verkar det helt enkelt som du inte älskar honom.

Man bör ta tag i sitt mående först och främst för att ha en chans att älska någon annan.

OlgaMaria
10/29/19, 3:37 PM
#2

Det är en väldigt vanlig dynamik att känslorna svalnar när den andra är mer på än vad man själv är/hunnit bli, trots att man kanske egentligen passar väldigt bra ihop. 

Vad händer ifall du frågar dig själv - skulle jag vilja leva med honom? Vill jag att han ska finnas i mitt liv?

Jag tror du får bättre svar då än om du bara går på vilka känslor du har just nu. Känsla och vilja är olika saker, men viljan är mer betydelsefull.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Katti
11/4/19, 9:22 PM
#3

Vad har du/ni för planer för er relation? Har ni planer på att med tiden flytta ihop och vem av er ska i så fall byta land? Eller är planen att ha det som ni har det nu, d v s distansförhållande, eller har ni inte ens diskuterat saken eller är inte överens? För såna saker, och i allra högsta grad om man är på samma linje eller inte, kan ju också det påverka förhållandet och känslorna en hel del.

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

MissClue
11/5/19, 6:37 PM
#4

#0 Jag har varit eller är i samma tankebanor som du ang min kille. Jag har varit nära att släppa honom för jag i perioder känner mig känslomässigt likgiltig när vi är tillsammans eller ifrån varandra. Sen kan det vända och jag känner pirr och en väldigt varm känsla, att jag inte får nog av honom.  Det har slagit mig att jag känner mig lika likgiltig i dessa perioder när det kommer till andra nära människor och vänner som jag vet att jag har saknat och längtan efter. Fundera på om du känner dig likgiltig överlag, för isåfall tror jag att det mycket väl kan ha med depression att göra. Får du hjälp med dina besvär? Jag har sökt hjälp nu och ser det som en sista chans annars släpper jag min kille för mitt mående går ut över honom. Alla kan ha en dålig period men över en längre tid så får man fundera över vad man utsätter sin andra hälft för, och om det bara är riktigt själviskt att hålla kvar personen. Det blir väldigt mycket JAG här från mig men du kanske kan relatera så som jag relaterade till dig. Jag blir nämligen också irriterad på min kille, det var nu i dagarna som det slog mig att det är oftare än jag tror för han sa ifrån. Jag har inte sagt det till honom än men jag tror irritationen mkt är pga att livet flyter på för honom medans mitt känns skit, kommer ingenstans med något, varken skola, jobb, träning, hälsa m.m. så jag är väl avundsjuk och har kommit till en gräns där jag har svårt att vara genuint glad för hans skull. Jättehemskt. Försöker att vara glad för det är inte hans fel och förtjänar att ha stöd från mig i livet så som han peppat mig. Men grejen är att medans hans liv rullar på med skola och karriär så sprack mina drömmar om att fokusera på att planera familj och framtid ihop, men han kör sitt race. Dock är det upp till mig att lämna och hitta någon som vill det jag vill här och nu eller stanna tills han blir redo för det jag vill,  men då får min bitterhet och depression inte sänka honom. Nu spårade jag en aning men mitt råd är att söka vård och prata med någon som är objektiv.

I love not man the less, but Nature more…

Upp till toppen
Annons: