Jag och min mamma tittade på "så mycket bättre" ikväll och kom in på det här med förhållande. Inget ämne jag gillar att prata om men blev så. Vi båda sa att det inte är lätt att ta in någon med sånt som hänt( hon på sitt håll och jag på mitt). Då säger hon " du har ju inte haft något direkt mer xxxx och de va ju inte bra. Då reagerade jag och undrade vad hon menade. " ja han styrde dig ju. bestämde vad ni skulle göra och plötsligt gick han och köpte hus men då satte du ner foten." Nu stämmer inte det och det sa jag. Hon blev då upprörd och anklagade mig för att ha ljugit för henne.
Den här killen/mannen va mitt första riktiga förhållande. Under min sista termin på gymnasiet mådde jag väldigt dåligt. Samtidigt förlorade han sitt jobb. Något i mig tyckte att jag inte orkade finnas för någon annan och kände mig inte bra nog. Visst han hade sina ideér jag inte gillade men ingen är perfekt. Idag ångrar jag mig så mycket att jag gjorde slut 1 vecka innan studenten och balen att jag sitter uppe och gråter och drömmer om honom än( 5år har gått). Nu börjar jag undra vad jag sa till mamma och vad som hände egentligen som gick så fel. Kommer för alltid må dålig för att jag lät mitt mående påverka hur jag såg förhållandet. Jag har väldigt dåligt förtroende för män och är väldigt rädd för att träffa någon ny. Har sen honom varit på en enda dejt. Så nu känns det inte som om jag nånsin kommer träffa någon och nu vet jag inte om mamma kommer lita på mig igen. Vi är väldigt nära varandra så jag tror detta tog hårt på henne att jag "ljugit".
