Vänskap

Problem med vän

2020-01-02 03:35 #0 av: [Kerrayn]

Undrar om nån kan ge några bra råd, kanske. Jag har varit kär i en tjej några år medan hennes egna känslor varit väldigt av och på, och nu senast så träffade hon någon annan och jag blev deprimerad i en vecka då, vilket ledde vidare till att hon inte ville prata mer med mej. Men jag vill väldigt gärna fortfarande vara vän med henne åtminstone, för vi har ändå oftast varit mest som vänner.

Jag tror jag har nått känslomässigt fel för jag kan antingen bara känna både kärlek och vänskap för en person, eller inget av det, samtidigt som jag aldrig känner mindre kärlek för någon oavsett hur den behandlar mej eller vad den gör. Så jag har aldrig haft några varaktiga vänner på grund av det, för det fungerar inte. Oftast känner jag för lite för någon, och ibland känner jag för mycket. Fast oavsett hur jag känner så passar jag ändå inte ihop med de flesta.

Jag hade en annan person tidigare i typ tio år, och det var rätt destruktivt i och med att jag var kär i och ville vara tillsammans med henne, medan hon flera gånger träffade nya killar och mest såg mej som nån sorts vän, och jag mådde dåligt av allt det, samtidigt som vi ändå var intima med varandra ibland, och ofta pratade dagligen. Och det gick bara rent dåligt med allt, och tog slut helt efter hon skaffade barn och flyttade ihop med en kille. Vi hade bra kommunikation men passade helt enkelt inte ihop särskilt bra och hade inte så mycket gemensamt, så hade förmodligen inte kunnat vara så bra vänner oavsett. Men jag har lärt mej att hantera alla negativa känslor sen dess, för tidigare kunde jag rikta känslorna utåt, men nu riktar jag enbart allt sånt mot mej själv istället och aldrig mot någon annan.

Och det tog fem år och att jag pratade med kanske tvåhundra personer och även träffade några stycken utan resultat innan jag hittade någon annan som jag överhuvudtaget fungerade med, med ungefär samma intressen och sätt att se på världen och så vidare, vilket är den här tjejen. Men problemet är att hon också alltid mest velat vara vän med mej, medan jag velat vara tillsammans med henne. Problemet är främst att jag har svårt att lita på andra, så vi hade lätt att prata via text men svårare när vi träffades, och hon kände att om jag kunde vara den person jag var när jag skrev när vi träffades så hade hon velat vara tillsammans med mej. Så vi var inte enbart vänner utan även intima då och då, även lite efter hon blev tillsammans med nån och innan jag visste om det. Men det fungerade aldrig tillräckligt bra.

För det kändes alltid svårt att förstå hur hon tänkte och kände, eftersom hon hade svårt att prata om sånt, vilket gjorde det svårare för mej att känna mej trygg i att prata med henne, eftersom jag har behov av att andra är tydliga med att berätta sånt för att inte känna mej stressad etc. Ibland kunde hon prata om hur hon känt långt efteråt eller rent generellt, men aldrig i realtid och mer detaljerat, vilket jag hade behövt. Så blev ofta en massa onödiga missförstånd. Till exempel trodde hon bland annat ett tag att jag egentligen inte ville träffa henne, samtidigt som jag trodde att hon inte ville träffa mej och därför av omtanke inte ville pressa henne genom att ta upp det.

Jag har ändrat tankemönster nu och försöker bara vara helt ärlig och öppen om allt och inte bry mej om osäkerheten i att inte kunna läsa av henne, och vara som hon alltid önskat att jag ska vara. För att ha svårt att prata med henne har alltid grundat sej i rädslan att säga något fel som skulle kunna få henne att tycka mindre om mej, vilket dessvärre ledde till att hon tyckte mindre om mej enbart på grund av det. Men nu är det istället hon som är undvikande.

För när jag blev deprimerad så pratade jag en massa om negativa känslor och minnen och sånt och mådde dåligt och tyckte att jag själv var en värdelös person, och hatade mej själv eftersom jag inte lyckats vara tillräckligt bra för henne. Var aldrig riktat mot henne för har aldrig känt annat än rent positivt om henne och mådde bättre av att prata med henne. Men hon kände att hon var dålig för mej tror jag och att hon kände att det berodde på henne och att saker var riktade mot henne, så hon ville inte prata mer med mej. Så då mådde jag dåligt sen över det, eftersom hon aldrig gav nån direkt förklaring, och kände mej förvirrad och pratade en massa om hur jag kände och försökte lösa allt, fast det verkade bara göra allting värre, och hon har till exempel sagt att jag förstört vår vänskap genom nått jag sagt men utan att jag vet vad, och även att det vore fel att prata med mej när hon är tillsammans med någon annan. Men den saken vore inget problem eftersom jag bara vill vara vän med henne.

Utifrån hur jag förstår henne just nu och det senaste hon sagt så är det däremot inte att hon inte vill vara vän med mej, utan att problemet varit att vi båda missförstått varandra. Och jag har förklarat och rett ut allt det, men inte fått nån respons alls från henne på det. Jag testade att försöka prata med hennes bästa vän med (frågade henne innan om det var ok men fick inget svar), men fick inget svar därifrån heller.

Det som gör det mer komplicerat att avgöra vad hon känner är att hon ofta brukar må dåligt och hata sej själv och kunna bli deprimerad och stressad och dra sej inåt, och känna att hon är dålig för andra, och vara trött och ha brist på energi. Och en hel del annat. Och även om hon själv tycker illa om sej själv för allt det där och mer så har inget av det någonsin fått mej att tycka sämre om henne överhuvudtaget, för hon är inte perfekt, men jag tycker hon är en underbar person. Så vill vara en bra vän som bara får henne att må bra, och är orolig över hur hon mår eftersom hon inte pratar med mej och jag inte vet hur mycket hon ens läst av det jag skrivit till henne.

Så är det någon som har något förslag på hur jag kan få henne att vilja vara vän med mej igen? Det skulle betyda väldigt mycket att kunna vara vän med henne eftersom jag inte har några andra vänner, och vi har pratat ofta dagligen de senaste åren (fast samtidigt utan att prata om saker), och jag önskar jag kunde få en chans att få allt att fungera bättre än det gjort tidigare med henne åtminstone som riktigt bra vänner om inte annat.

Och jag kommer förmodligen att vara ensam resten av livet, men vill åtminstone ha en vän att dela det med. För jag har aldrig fått ut något av att göra saker ensam och känner aldrig lust till sånt, utan trivs bara när jag umgås med någon jag verkligen gillar, och att göra saker eller vara social med andra i dess sällskap, så har missat mycket av livet genom att inte ha någon jag kunnat umgås med på ett bra sätt. Och även om bara ett par dagar om året kändes meningsfulla så vore det bättre än om inga dagar gjorde det. Borde ha försökt att enbart vara vän med henne från första början, och litat på att hon var en bra vän åtminstone, känns som jag svek henne med det genom att inte kunna låta bli att tycka om henne för mycket och tänka för mycket på det.

Anmäl
2020-01-02 08:38 #1 av: Devya

Jag tror du måste helt enkelt släppa henne. Hon tycks ju inte vara så intresserad av att ha kontakt med dig och det kan jag faktiskt förstå om ni har haft det sådär struligt. Om jag vore hennes partner skulle jag inte alls vara glad om hon var vän med dig med tanke på er struliga historia.:/ Det låter ju som om hon var otrogen mot sin nya partner med dig. Så då förstår jag om det känns fel för henne att prata med dig.

Ni verkade inte ha en hälsosam vänskap eller vad man skulle kalla er relation. Kanske mer någon form av kk-förhållande.

Om du vill vara vän med någon så är det nog viktigt att du inte är intim med den personen för sådant kan förstöra väldigt mycket. Jag är inte vän med någon som jag har strulat med för det känns varken ok för mig eller min partner. :/

Anmäl
2020-01-02 09:02 #2 av: Sindri

Jag har vart i den andra situationen flera gånger under min ungdom, haft killkompisar som bedyrat att de bara vill vara vänner, men sedan visat sig vilja något annat. Jag har tagit väldigt illa upp av det och kan säga direkt; släpp henne, låt henne vara.
Du skriver också att du försöker vara som hon vill att du skall vara. Det är så helt och totalt fel.
Det låter som om ditt problem är att du inte riktigt vet vem du är, du böjer dig för andra, och det är faktiskt inte så roligt att umgås med en sådan person. Man vill inte känna sig som någon överordnad till någon annan, inte bli satt på piedestal och bli beundrad. Man vill ha vänner som känns jämlika; det skall vara ett givande och ett tagande.

Du verkar inte riktigt veta vem du är, och vad du vill med livet. Om jag vore du skulle jag satsa på att lära känna dig själv, vet inte hur du skall gå tillväga, men det är viktigt att du inte fastnar i någon "undergörande" rörelse, känns som om det vore lätt hänt för dig. Ingen annan än du kan göra den här inre resan.

Du måste lära dig att umgås med dig själv och trivas med det, varför skulle annars någon annan göra det? Det kan vara väldigt tufft att lära känna sig själv på djupet, och det röra upp mycket jobbigt, men när du väl är där så är det en skön känsla, och trivs du med dig själv så gör andra också det.

Och tänk i framtiden på att inte blanda ihop vänskap med kärlek och sex, det kan bli så oerhört fel och förstöra så mycket. Och var alltid helt ärlig mot andra (och dig själv). Känner du att vill något och den andra något annat så var helt ärlig från början!

Anmäl
2020-01-02 10:35 #3 av: oh-la

jag tänker som Sindri, att det du först av allt måste göra är att jobba med din relation till dig själv. Det är ingen rolig känsla när en människa hänger hela sin egen lycka på en, eller att personens beredd att ändra och forma hela sig själv för att vara till lags. Att till på köpet veta att personen har känslor för en gör det ännu mer komplicerat.

Jag har också haft manliga vänner som fått känslor som inte blivit besvarade. Det har blivit desperata vänskaper där jag blivit satt på en piedestal och killen har hängt hela sin lycka på mig. Det är fruktansvärt tungt att bära! När jag sedan träffat någon har man ju aldrig kunnat få det man önskar av en vän. Någon som kan vara glad med en, som man kan berätta allt för. Istället har man fått desperata samtal, ibland även skuldbeläggande. Killen älskar ju faktiskt mig och jag borde förstå det, som om det vore mitt fel att jag inte kan ge det som killen vill ha.
De killkompisar jag har, som jag kunnat ha i många år och ännu har i mitt liv är trygga i sig själva. Dom lever sitt liv och jag lever mitt och däremellan möts vi och glädja med varandras framgångar och sörjer varandras motgångar helt utan baktanke. Vi är lyckliga på var sitt håll, och med varandra som vänner. Så ska en vänskap vara, annars blir det en skev fördelning som sällan går att bygga på. Det ligger verkligen något i att man ska älska sig själv innan man kan älska andra.

Och håll inte på och jaga henne genom hennes vänner! Vill hon inte prata direkt så respektera det! Det är otäckt med människor som försöker komma åt en genom andra.

Anmäl
2020-01-02 22:55 #4 av: [Kerrayn]

Jag trivs utmärkt med mej själv för det mesta, men eftersom min syn på det mesta är rent nihilistisk och jag bara känner mej lycklig och uppskattar saker om jag gör dem tillsammans med (eller för) någon annan som jag verkligen gillar så förändrar inte det någonting. Det är heller inte så att jag bara försökt vara som hon velat att jag ska vara, utan jag har samtidigt även försökt att utvecklas och vara så som jag själv velat vara.

Jag har dessutom sagt till henne att jag är glad för hennes skull att hon träffat någon, och frågat om det går bra och så vidare, men hon gillar helt enkelt inte att prata om sånt. Hon var till exempel tillsammans med någon annan när jag började lära känna henne, och det berättade hon inte förrän flera månader efter det var slut mellan dem, och jag var den första person hon överhuvudtaget berättade för att hon hade varit tillsammans med någon. Vilket för övrigt tog slut på grund av att hon fick en långvarig depression och tyckte synd om honom och därför avslutade det hela trots att hon tyckte om honom. Och jag var den enda person som pratade med henne då större delen av tiden medan hon var deprimerad, trots att hon knappt svarade överhuvudtaget, och hon sa senare att hon hade uppskattat det.

Hon hade även en (tjej)vän som väldigt gärna ville ha kontakt med henne, och som regelbundet hörde av sej i flera år utan att hon svarade alls pga att hon mådde dåligt, och jag lyckades övertyga henne att höra av sej till den personen trots att hon hade extrem ångest för det, så de är vänner igen nu.

Jag har alltid varit tydlig med att jag både vill vara vän med henne för evigt och helst även tillsammans med henne om det går, oavsett vad som händer i framtiden.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.