Jag blir lika kär som vuxen som jag blev i tonåren. Dock extremt sällan. Har också as. När jag väl blir det blir det för mycket känner jag. Med mitt ex tog det ett tag. Vi dejtade flera gånger innan jag kände det där pirret.

Kan mycket väl vara så att du helt enkelt inte är snabb på att utveckla känslor. Sådant är olika. Sen om man inte mår bra / tar vissa mediciner så kan man vara lite dämpad känslomässigt. Också förståeligt att man blir tveksam på sina egna känslor när den andre har mer starka känslor än vad man själv har, även om det bara beror på personlighetsskillnader. Tycker inte man ska fundera så mycket på om man känner tillräckligt mycket, utan på om man vill ha den personen i sitt liv, och om man mår bra ihop med den personen.

Jag har haft exakt samma funderingar. Tror till och med jag skrev något inlägg om det här på iFokus. Efter att ha diskuterat med lite olika personer kom jag fram till att alla blir inte pirriga. Jag har en partner nu som jag är superkär i, jag vill vara nära hela tiden, jag kan få konstiga glädjeryck, känner mig varm och trygg osv. Men känner inte direkt något pirr och har aldrig gjort med tidigare partners heller. 

Så det kan ju vara att du inte är en pirrig person. Eller så kanske du inte har utvecklat så starka känslor (än). Det behöver inte heller vara så att killen har starkare känslor än vad du har, det kanske bara är att han visar dem mer. 

Det måste verkligen inte vara kärlek vid första ögonkastet så oroa dig inte för det. Sådant kan ta lång tid att växa fram, även om det är "den rätte".

Pirret tycker jag är när man blir varm o glad,du känner dig tryggär ju ett plus 😊

#1 #2 #3 #4
Tack för alla svar hittills. De uppskattas verkligen! 🌈

Jag har liknande erfarenheter. När jag var 18 så var jag upp över öronen förälskad i en kille med pirr och hela köret, trots att det egentligen inte ledde till något riktigt förhållande.
Efter det så har jag möjligen haft intresse eller lite ljumma känslor för killar/karlar. Funderade också på om något var "fel" men precis som flera andra i tråden så har jag psykisk ohälsa och diverse autistiska drag. Mina mediciner påverkar också och bristande självkänsla gör inte saken bättre, svårt att "släppa fram" känslorna för vem skulle vilja ha mig?
Men…sedan två år tillbaks är jag tillsammans med en man och det känns otroligt bra. Det slår inte gnistor men det är betydligt varmare och djupare känslor än vad jag känt för någon annan. Just som du skriver så känns det tryggt vilket för somliga kanske låter trist men det är precis vad jag behöver för att må bra i en relation. 
Jag klarar inte av det där himlastormande,spännande och att åka berg-och-dalbana mellan olika känslor och så vidare utan det här är perfekt. Tror dessutom att min partner känner precis likadant, han är trygg med mig, vi litar på varandra och vågar ha känslor för den andre.
Pirret kom faktiskt lite senare. Visst var det underbart med de första kyssarna, det första hånglet och så vidare men det är nu som pirret kommer, både när jag ser honom och när jag rör vid honom.
En stor del av tryggheten och känslorna i vår relation tror jag är att vi känt varandra länge, faktiskt hela mitt liv. Det tog oss "bara" 40 år att hitta den här biten hos varandra.😃

Jag tycker att du är klarsynt både vad gäller dig själv och er relation. Låt det ta sin tid och växa fram, det behöver inte vara det där rosaskimrande och smått hysteriska stadiet utan det kan nog snarare vara en fördel att man står mer med fötterna på jorden redan från början. Om han är rätt man för dig så kan det leda till något riktigt, riktigt bra och hållbart där det även "finns plats" för din as och andra "svårigheter".

#6 Åhh, vilket underbart svar! Tack så himla! ❤️