Att leva tillsammans

Vad gör jag för fel?

2020-01-31 10:03 #0 av: Identity

Hej, 

OK hörni, varning för långt inlägg men jag hoppas verkligen att jag kan få lite råd och hjälp.

 Jag och min sambo har haft det ganska svajjigt i vårt förhållande det sista året. Jag är konstant trött och med småbarn hemma som ganska ofta gnäller och bråkar så  kokar min hjärna över. Speciellt de senaste månaderna har vi grälat ganska ofta, på en kort tid har vi haft några ”större” gräl (som egentligen bara handlar om småsaker och missförstånd) där det har gått några dagar innan vi börjar prata med varandra igen. Oftast är det jag som är ”the bad guy” i slutändan, vilket jag nog delvist kan erkänna mig skyldig till. När jag känner att irritationen börjar komma tar mina känslor över och efter det tänker jag inte igenom vad jag säger och HUR jag säger saker och ting.

 Fastän jag alltid menar väl kan jag uttrycka mig väldigt klumpigt. De senaste två grälen har handlat om att han har gjort något jag inte riktigt gillat (handlar om barnuppfostran), och andra gången önskade jag att han gjorde något lite annorlunda (gällande rutiner hemma). Men dessa gräl har slutat med att han är sur på mig i flera dagar och pratar knappt med mig, han känner att han bara gör fel. 

Åt mig kan han kommentera rätt ofta om det är något jag gör "fel", och såklar blir jag ju lite sur men jag försöker att inte göra någon stor grej av det utan tänker efter till nästa gång. Men så fort jag  kommenterar något som rör honom eller något han gör så tar han det jättepersonligt och blir sur i flera dagar. Men ska jag inte få ha en åsikt eller kunna fråga om han kan göra något lite annorlunda? 

Efter vårt senaste gräl för några dagar sedan sa att han, för första gången, att han orkar inte med sånthär och om det fortsätter söker han en ny lägenhet. Min mage vände sig uppochner och det är ju det sista jag vill! Jag vill inte att det är JAG som är orsaken till att vårt förhållande är skakigt. Jag har fått mig en tankeställare och måste verkligen försöka bli en gladare flickvän och mamma. Men jag känner mig samtidigt lite orättvist behandlad om jag inte ska få säga min åsikt utan att han ska sura i flera dagar och hota med att flytta ut? Jag tycker att han överreagerar och förstorar upp själva situationen enormt. Vad tycker ni?

Anmäl
2020-01-31 10:17 #1 av: Sindri

Jag tycker ni skall ta hjälp av en terapeut för att reda ut era känslor och beteenden.
Småbarnsåren är för de flesta väldigt jobbiga, speciellt under den tiden någon är hemma med barn. Det är som att föräldrarna lever i skilda världar, båda känner sig pressade på sitt sätt och när man gör det så förändras hjärnan och man har faktiskt svårt att sätta sig in i den andres situation.
När man skall förklara för den andre hur man känner så blir det lätt väldigt känslomässigt, därför är det lättare för en utomstående att hjälpa till att förklara för båda hur den andre känner sig. Man vet vilka frågor man skall ställa, och dessutom så skärper sig ofta båda parter inför en utomstående och lyssnar bättre och får lättare att hålla styr på sina känslor.
Det är viktigt att båda parter får chans att tala till punkt och verkligen berätta att;
-När du säger/gör sådär så känner jag såhär. 
I konfliktsituationer så är det lätt att regrediera, d.v.s. känna sig tillbaka till barnet inom sig och befinna sig i situationer från sin barndom, och reagera som ett barn. Speciellt om det är situationer man känner igen sig i, som att känna sig underlägsen och maktlös gentemot vuxna som man tycker inte förstår en.
Om då får hjälp att få syn på barnet inom sig och den ryggsäck man bär med sig, så kan det vara lättare att förstå vad som händer inom en själv, och då kan man också lära sig att tygla det.

Kommunikation är A och O för ett bra förhållande. Familj är ett projekt där alla parter måste sträva mot samma mål, och det är väldigt kämpigt, men orkar man får man sin belöning.

Önskar er lycka till!

Anmäl
2020-01-31 10:20 #2 av: Maria

Har du tagit upp allt detta du skriver med honom? Har ni pratat igenom ordentligt vad ni känner och tänker? Det är nog annars det viktigaste av allt. Att vara öppen med sina tankar och känslor.

Parterapi kanske vore något för er?

Jag och min man gav varandra löftet att aldrig somna som ovänner och det har vi hållit i snart 40 år. I början satt vi uppe länge en del nätterSkämtar men vi somnade alltid när vi klarat ut problemet.

/Maria

 

Anmäl
2020-01-31 11:20 #3 av: Åsa S

Parterapi låter som en bra sak att prova.

+Kommunikation säger jag med om det är saker ni ofta bråkar om ex. barnuppfostran sätt er ner och skriv ett kontrakt er emellan om hur ni vill ha det och vilka mål ni har med uppfostran. Och då kan ni samtidigt diskutera varför ex. du vill att man inte gör på ett visst sätt och detta samtal ska göras när ni inte är osams. +Kontraktet ger även en blick till en själv ifall man ser att ex. 9 av 10 punkter är enbart min vilja då ser man ganska snabbt att nått är fel man är ju 2 i ett förhållande och man måste ta i beaktande att ens partner kanske finner andra saker viktiga som man också måste ta hänsyn till. Ett barn ska formas av båda föräldrarna inte bara en förälder så man kanske måste jämka och stryka vissa önskemål och tona ned sig själv ibland och gå med på sånt man själv tycker är viktigt men som inte är viktigt i andra familjer ex. i en del familjer ska sängen vara bäddad varje dag när man går hemifrån detta är inte viktigt i andra familjer och egentligen är det inget som är superviktigt medans sånt som gäller barnets hälsa ex. att man är överens om att man bara äter godis på lördagarna för att minska risken för karies kan ju vara mycket viktigare i ett kontrakt.

Anmäl
2020-01-31 11:24 #4 av: Identity

#1 Tack för ett fint svar. Du sätter ord på mycket som jag känner. 

När jag varit hemma så länge så har jag utvecklat mina egna rutiner med barnen. Det har skapat mig till ett "kontrollfreak" och när sambon gör annorlunda knyter det sig i magen på mig. Det kan handla om sådana småsaker som att släcka lampan i dotterns rum efter att hon somnat. Såklart skulle hon kunna sova med lampan tänd hela natten, det skulle väl inte vara någon katastrof, men jag har utvecklat en rutin att jag alltid släcker lampan när hon somnat. När jag nångång påpekat detta åt honom att han ska släcka lampan när hon somnat har han blivit sur och tvär och påstår att jag inte litar på att han kommer ihåg det. Såklart skulle jag bara kunna hålla tyst och själv släcka lampan varje kväll, men han kan väl släcka lampan själv om det är han som nattat henne, enligt min logik. Sådana här petitesser kan skapa sådana sprickor i vårt förhållande!

Att ta hjälp av en parterapeut är faktiskt något som vi, sådär halvt på skoj, nångång faktiskt funderat på. Dock känns det ganska skrämmande, för tar vi hjälp av en parterapeut så betyder det att vi har stora problem med förhållandet. Så känns det iallafall. Trodde aldrig vi skulle hamna där vi är idag och jag vill verkligen att vi ska få det bra igen.

Anmäl
2020-01-31 11:31 #5 av: Identity

#2 Efter tidigare gräl har vi nog pratat om det, delvist. Det är oftast i andra sammanhang som det på nåt vis har kommit upp, att jag kan berätta lite mera hur jag känner det. Men det känns som att vi snurrar runt i samma ekorrhjul. Nu är vi där igen och har knappt pratat med varandra på två dagar. Jag vågar knappt säga något av rädsla för att det ska bli fel igen, och han är säkert så arg så han inte vill säga något.

Om det nu har något med saken att göra så är jag en högkänslig person och känner av vibbar och känslor på långt håll. Det gör också att jag reagerar väldigt starkt när  jag känner att stämningen skiftar hemma. Om han är stressad och arg på något annat så blir jag också väldigt nedstämd. Om han är irriterad eller arg PÅ MIG så slår hela kroppen bakut känns det som, hjärnan är på högvarv och jag går av och an i huset och vet knappt vad som kommer ut ur munnen, känslorna bara kommer. Och innerst inne vill jag ju inget illa, jag vill inte att han ska känna sig dålig eller otillräcklig, men ändå kommunicerar jag såpass dåligt att han tolkar det så. Detta är mycket frustrerande för mig.

Anmäl
2020-01-31 11:41 #6 av: Åsa S

Om du har skapat en massa rutiner själv kan det vara bra att även ta hjälp av  en terapeut på egen hand ifall man har svårt ändra på sig själv. Det är svårt leva ihop med en partner och man måste kunna lära sig leva med en partner utan att försöka hålla på och ändra på en massa saker som den personen gör annars har man nog snart ingen partner. Jag träffade min man när jag var 40 och hade levt ensam i många år och gjorde saker på mitt sätt och plötsligt flyttade en person in som gjorde saker annorlunda stökade ner ibland etc. Den som hade problemet med det var jag så jag arbetade med mig själv det var ju inte min man som var problemet utan jag som hade vant mig vid att göra saker på annat sätt. Hade jag hela tiden påpekat om att man gjorde på annat sätt när man diskar, städar på annat sätt tror ju inte jag att min man stannat för hur hemtrevligt är det ifall nån hela tiden påpekar vad man gör eller inte gör. Sjäv hade jag haft en konstant klump i magen ifall jag bodde ihop med nån som kom med kommentarer du glömde bädda idag, sådär diskar man inte etc.

Anmäl
2020-01-31 12:07 #7 av: Identity

#6 Du har helt rätt i det du säger. Jag vet att jag måste arbeta med mig själv, och jag försöker. Men ibland tar känslorna över, speciellt om det är något jag hållit inombords en längre tid. Jag skäms när jag tänker på det, och jag är rädd att jag förstör mitt förhållande helt och hållet om jag fortsätter såhär. Jag har svårt att lägga band på mig själv helt enkelt. Det är inte så att jag står och ropar åt min sambo, men jag kan slänga ur mig små kommentarer som han då lägger fasta vid och blåser upp till stora proportioner. Så problemet i största hand är nog jag, och jag vill verkligen ändra på mig, men jag är bara rädd att min sambo börjar få nog.. 

Anmäl
2020-01-31 12:34 #8 av: Sindri

Men prata med honom och berätta det du skriver här. Förklara samtidigt att du älskar honom och inte vill förlora honom.

Jag känner så igen mig i det du beskriver om rutiner, Och jag är också en HSP!
Ifråga om sånt som t ex dotterns lampa så strunta i att släcka den. Din man måste själv få uppleva att den i såfall är tänd hela natten. Om han då tycker det är onödigt så kommer han lättare komma ihåg att släcka den. 
Han vill göra saker för att han själv vill, och inte för att han får order.
Det du beskriver kan också appliceras på att uppfostra barn. Där är det min man som varit som du, hela tiden påpeka och rätta, varpå barnen såklart slagit bakut och inte lytt. (Kanske din man fått en sådan uppfostran?) 

Och jag tycker det är bra att tänka på vilken sorts människa man vill uppfostra (och vilken sorts partner man vill ha); en som lyder blint eller en som tänker efter och tar ansvar.
När barnen är vuxna och flyttar hemifrån så kommer saker av sig själva, de gör saker vi tjatat om länge utan att vi är där och säger åt dem. 

Ge din man chansen att själv få upptäcka och se saker, och framförallt få göra på sitt eget sätt med disk, städning, barnuppfostran etc. Bara ni har vissa grundregler klara vad gäller barnuppfostran så klarar barn att olika vuxna beter sig på olika sätt mot dem. Framförallt är det bättre att barnet slipper uppleva för mycket konflikter.

Anmäl
2020-01-31 12:53 #9 av: Caeli

Ibland måste man välja sina strider. Det går inte att hålla på och tjafsa om småsaker det håller ingen relation för. Man kan göra saker på olika sätt och båda kan vara lika bra...

Tycker att du har fått många kloka råd i tråden och håller med om att ni behöver söka hjälp. Se det inte som ett nederlag utan som en väg framåt!

10% av livet är underbart, 10% är svårt, 80% är vad du själv gör det till.
Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.