Släppa ansvaret för sina föräldrar?
Hejsan! Jag har en mamma som jag nu som vuxen misstänker är bipolär. Inom alla symtom som får min misstanke att öka att hon har det, är bland annat hennes irritation för allt som går emot henne. Hon har otroligt svårt för att glädjas åt andra och sätter sig alltid i ”tycka synd om sig själv”-rollen. Inget eget driv har hon & förväntningarna att andra ska göra saker till henne är stora. Så som nu till påsk. Det finns inget engagemang hos mina föräldrar att det ska vara något firande. Varken om det hade vart Corona eller inte med i världen! Dock blir de sura och smått otrevliga när de vet att jag och min man ska fira hos hans föräldrar och syskon. Jag fasar över högtider, oavsett om de är stora eller inte. Den ständiga avundsjukan som ligger hos mina föräldrar och som får mig att ha en gnagande oro fast att jag ska få leva mitt liv. Blev tillsagd en gång vid 19 års ålder av min mamma att jag inte ska gå och tro att jag är något & bara ska tänka på mig själv. Det sitter i bröstet än idag och det är väl det som gör det svårt för mig att släppa… Hur har ni gjort som tagit avstånd från era föräldrar för att få leva ert liv? En gång i tiden försökte jag säga upp kontakten men det slutade med att de hotade att komma till mig och ge mig en rejäl utskällning. Jag kan aldrig få känna lycka & njuta!
/Anonymos
Jag har svårt för att koppla ihop det med bipolaritet. Din mamma verkar i alla fall vara egoistisk och avundsjuk och jag tycker absolut att du ska ta ett allvarligt samtal med henne och även din pappa så att det på allvar inser hur du känner.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
#1 Nu förklarade jag inte utgörande de andra symtomen som både får mig, hennes psykolog och läkare att misstänka det (hon vägrar utredning!).
/Anonymos
Är det lättare att prata med din pappa? Han kanske annars kunde hjälpa dig att nå fram till din mamma?
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
Just att ha svårt med empati och att ta på offerkoftan hör inte ihop med bipoläritet. Inte heller de här förväntningarna på andra eller avsaknad av driv, som du beskriver. Sen kan det finnas andra saker som talar för det, men detta är inte typiskt i alla fall. Men oavsett verkar inte inlägget handla om vilken diagnos hon har eller inte har, utan att du mår dåligt av att ha en relation med henne. Och då tycker jag absolut att du ska ta en paus från henne ett tag i alla fall. Jag träffade inte min pappa på grund av olika skäl under flera år, och det gjorde vår relation gott. Så idag har vi bra relation.
Jag menade inte att säkerställa någon diagnos & har inte nämnt några orsaker till att jag tror hon är bipolär i detta inlägget! Tyvärr har min pappa redan svikit mig flertalet gånger & lovat att prata med henne men det har slutat med att hon är svårövertalad & han går tillbaka till att inte våga säga något om det till henne. Tyvärr är han också lite likadan som hon!
/Anonymos
Jag menade inte att säkerställa någon diagnos & har inte nämnt några orsaker till att jag tror hon är bipolär i detta inlägget! Tyvärr har min pappa redan svikit mig flertalet gånger & lovat att prata med henne men det har slutat med att hon är svårövertalad & han går tillbaka till att inte våga säga något om det till henne. Tyvärr är han också lite likadan som hon!
/Anonymos