Förhållande

Flickvän "skojar" elakt

2020-05-26 13:32 #0 av: Varnagel

Hej!

Jag undrar om nån har någon idé om varför min flickvän nästan ända sedan vi träffades har tyckt om att skoja med mig på ett elakt sätt som alltid gör mig ledsen.

Hon kan ibland säga att vi kanske borde ha paus i förhållandet eller att hon vill göra slut, bara för att någon timme senare när jag reagerat med tårar säga att hon bara skojade. Eller så kan hon säga att hon kanske vill prova att gå på dejt med nån annan bara för att se hur det känns, för att en timme senare säga att det bara var på skoj. Eller så säger hon att hon ska träffa sitt ex som jag vet att hon avskyr och troligtvis gå tillbaka till honom bara för att en timme senare säga att "men du knäppis, jag skojade bara, det var bara nåt jag sa".

Vi bor inte tillsammans men hon vet att jag älskar henne oerhört mycket och jag säger det till henne varje dag. Hon har också sagt många gånger att hon älskar mig också men jag förstår inte varför man vill såra någon man älskar på dessa sätt. Man kan tycka att jag borde lära mig hur hon fungerar men det är oerhört svårt att bara bortse från det hon säger. Tänk om hon plötsligt menar allvar? En relation kan ju liksom alltid ta slut och jag har alltid varit den som fått ligga på för att relationen ska gå framåt. Hon vill bara vänta med allt, flytta ihop, förlova oss o.s.v., och säga att vi inte ska ha bråttom. Men efter 1,5 år tillsammans tycker jag inte det är bråttom längre om man vill ta större beslut.

Varför testar hon mina gränser på detta sätt hela tiden? Jag har börjat tro att hon saknar empati på riktigt och att allt bara är ett spel för henne.

Tack på förhand.

Anmäl
2020-05-26 13:35 #1 av: Devya

Nja, det där är nog inte riktigt normalt. Jag skulle nog ha en ordentlig diskussion med henne om jag var dig. Det är respektlöst det hon håller på med och inget man bara säger. Jag skulle säga åt min partner att då är det bäst att vi går skilda vägar för sådär vägrar jag att bli behandlad.

Det är inga skämt, var finns det roliga i det?

Anmäl
2020-05-26 13:49 #2 av: Varnagel

Jag har verkligen försökt säga åt henne på skarpen och hon säger typ förlåt men det är som att det inte sitter i mer än några dagar. Det är som att ord inte fungerar på henne. Hur jag än formulerar mig så fattar hon inte att jag blir sårad på riktigt. Och jag har ju varit så dum att jag förlåtit henne inom några timmar varje gång för jag har så fruktansvärt svårt att vara arg på henne eftersom jag är den mer "tänkande" i relationen. Jag tycker liksom synd om henne för att hon är lite smådum o gullig ibland o det är en orsak till att jag blev kär i henne.

Men jag börjar inse att detta är skadligt för mig. Hon går inte att förändra och jag blir sårad varje vecka, när hon är på det humöret.

Jag har alltid varit för rädd att förlora henne för att våga ta avstånd en längre tid men nu har det gått så långt att jag bara måste göra det. Vill hon inte ha mig längre om allt inte är på hennes villkor så får det vara så. Då har hon aldrig älskar mig på riktigt.

Anmäl
2020-05-26 13:53 #3 av: Rovfisk

Håller nog med #1 här. Du skall i9nte behöva stå ut med hennes idiotiska skämt. Vorte jag du, så skulle jag sätta hårt mot hårt, och bta tag i detta och ta en ordentlig diskution med henne och tala om att du blir ledsen.

Om hon ändå fortsätter, så tycker jag du skall ta henne på orden nästa gång hon "skämtar" om att ni skall gå olika vägar. Håll med henne, och säg att det kanske är det bästa.

*Sajtvärd på Akvariefisk,,Autism och Anhöriga.
*Arrangör Sundsvalls terariemässa - STM (reptil.hemsida24.se)
*Stödjer debatt ifokus

Anmäl
2020-05-26 14:03 #4 av: Grejte

Är ni unga? Det låter som att hon har ett stort bekräftelsebehov och hon mår bra och känner sig bekräftad när hon ser hur ledsen du blir. Om du inte hade brytt dig så hade hon själv  nog blivit ledsen. Så jag tror att hon säger dessa saker för att "det känns bra för henne när hon ser dig vara ledsen över tanken på att förlora henne. Det är inte ett okej beteende!

Anmäl
2020-05-26 14:58 #5 av: Varnagel

Vi är inte jätteunga. Jag är 32 och hon är några år äldre. Hon kommer från ett mkt långt förhållande med en man som inte respekterade henne. Hon har två barn och jag inga barn. Hade det inte varit för mig så hade de förmodligen levt ihop fortfarande då hon fick honom att flytta till sist p.g.a. mig. Så hon har ju åstadkommit saker för att få vara med mig. Men det är som att detta "uppoffrande" blir allt mindre från hennes sida också.
Jag inser att hon inte verkar älska mig lika intensivt som jag henne då hennes första prio alltid är barnen. Jag accepterar såklart detta men säger man att man älskar nån som hon sagt till mig så utgår åtminstone jag ifrån att man inte ljuger. Det finns ju olika typer av kärlek.

Jag får antagligen skylla mig själv som blev tokkär i en tvåbarnsmamma. Att hon har barn är liksom inget jag bryr mig om. Jag vill ju bara ha nån som älskar mig på riktigt, vilket det kändes som att hon gjorde ett bra tag.

Anmäl
2020-05-26 15:08 #6 av: Sindri

Nej, tyvärr låter det inte som kärlek, mer som maktdemonstration. Du verkar vara en seriös person och är värd något bättre.

Anmäl
2020-05-26 15:16 #7 av: Devya

#5 Hon är över 30 år gammal och beter sig sådär barnsligt? Nej, det här är absolut inte ett acceptabelt beteende. Du förtjänar bättre än så här.

Tyvärr låter det ju inte som om hon bryr sig om dina känslor. Hon beter sig verkligen respektlöst.  Sen måste jag säga att jag aldrig skulle kunna lita på någon som beter sig sådär om hon är så vårdslös med ens känslor.

Jag hoppas faktiskt att du lämnar henne för hon beter sig inte som om hon har alla skruvar på plats. Hon  tycks ju inte vilja ändra på sig heller. Är det verkligen en person som det är värt att vara med om hon hela tiden vill såra dig?

Anmäl
2020-05-27 22:14 #8 av: Kimda

Jag har ej läst svaren ovan.
.
Som din flickvän behandlar dig behandlar man inte den man tycker om och vill väl.
Psykopater har empatisk förmåga (att t.ex veta hur man skadar psykiskt).
De har dock ingen förmåga att känna sympati (medkänsla).

Anmäl
2020-05-27 22:38 #9 av: Varnagel

Tack för era svar. Jag har tvivlat på hennes känslor av andra anledningar också. Hennes sätt att säga nåt fint till mig har alltid varit att ge sexrelaterade komplimanger. Jag har aldrig riktigt gillat det. Jag vill vara älskad för den person jag är och att man kan mysa tillsammans. Hon kan inte mysa mer än fem min utan att det måste bli något sexuellt. Annars gör hon hellre något annat.

Hon har sagt att hon är dålig på sånt och aldrig fick kramar av sina föräldrar. Jag har tydligen varit den första som velat krama henne ordentligt och hon har känt sig obekväm med det. Och även obekväm med att pussas vilket hon inte alls klarar av. Jag har tyckt synd om henne för detta och hoppats att jag ska kunna göra henne "hel" på något sätt genom att visa riktig kärlek och inte bara utföra hundsex som hon varit van vid sedan tidigare relation. Men det verkar snarast ge motsatt effekt att försöka införa närhet i hennes liv. Hon tycker jag är jobbig.

Det är ledsamt. Hon kan absolut vara en "snäll psykopat" utöver att hon blir elak mot den hon lever med så som jag beskrivit. Hon har fina sidor som jag älskar mkt och jag är väldigt ledsen just nu. Men jag förstår att jag inte kan fortsätta leva med en person som inte påverkas mer än ytligt känslomässigt.

Anmäl
2020-05-28 11:47 #10 av: Tippy-Toe

Låter som att hon är extremt osäker och liksom vill testa dig för att se om du verkligen bryr dig om henne. Jag tror hon tycker om känslan av att du blir ledsen när hon säger något sånt för då vet hon (kanske undermedvetet) att hon har dig som i en liten ask. Det är inte ett hälsosamt förhållande. Även om hon inte själv är medveten om vad hon gör så är det inget normalt och friskt beteende. Ta ett ordentligt samtal med henne om detta och hur du känner. Men om hon inte är redo att jobba på sina inre problem så är det kanske inte så klokt att fortsätta med förhållandet. 

Anmäl
2020-05-28 14:03 #11 av: Gronstedt

#9: Att inte gilla pussar och kramar och fysisk närhet utanför det sexuella är inte någon sjukdom som ska botas av en medkännande partner! Börja med att acceptera att det inte är din sak att göra om henne, så kanske hon blir trevligare att ha att göra med? Du måste acceptera henne, inte sträva efter att bygga om henne efter dina ideal. Sedan kan ni kanske börja prata.

Anmäl
2020-05-30 00:06 #12 av: Kimda

#11
???

Anmäl
2020-05-30 11:47 #13 av: Mitchika

Jag är inne på samma spår som #11. Det som din flickvän gör mot dig är absolut inte okej, men det du skriver att du gör mot henne i inlägg #9 är absolut inte okej heller. 

Hon har sagt att hon är obekväm med pussar, kramar och fysisk närhet utöver sex och du struntar i det för att du vill försöka göra henne "hel" som du uttrycker det. Det är fruktansvärt respektlöst av dig och jag förstår att hon tycker att du är jobbig. 

Först och främst vill jag säga några saker som fortfarande verkar vara något som många människor av alla kön och könsidentiteter tror: 

Du kan aldrig förändra någon som inte vill förändras. Du kan aldrig hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Du kan aldrig läka en annan person och trolla bort deras problem med enbart kärlek och göra denna "hel" igen. 

I många av fallen behöver personen ifråga söka professionell hjälp och stöd för att kunna ta sig igenom det ordentligt. När en person är redo att förändras, att ta emot hjälp och att börja bearbeta sig själv kan du finnas där, stötta, underlätta och göra vad du kan för dom. 

Jag tycker inte heller om pussar, kramar och fysisk närhet från någon. Varken partner, familj eller vänner. Jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt när någon inkräktar på mitt personliga utrymme, oavsett hur goda deras intentioner är och fysisk beröring som inte är på mina villkor triggar mig något oerhört. Om jag mot förmodan vill kramas eller ha fysisk kontakt så talar jag om det eller initierar det. Vill personen ifråga inte så backar jag genast undan och respekterar det. 

Om eller när jag vill börja jobba på att bli mer bekväm med fysisk kontakt och närhet så kommer det ske på mina villkor och när jag är redo. Det kommer också i såna fall ske med en person som jag vet respekterar vad jag säger och som jag därmed vet att jag kan lita på. 

Folk tror ofta att bara för att dom är ens partner så har dom rätt till ens kropp. "Dom är ju ens partner, självklart är det annorlunda när dom rör en till skillnad från andra så det måste ju gå bra och vara ett undantag. Dom älskar ju en så mycket och då är det helt rättfärdigat att köra över ens gränser för dom menar ju väl och vill inte göra en illa." 

Svaret på allt ovan är nej. Du är inte annorlunda, du är inte ett "speciellt" fall och du är inget undantag bara för att du är min partner. Mina gränser och det jag säger ska respekteras, annars åker du ut ur mitt liv med huvudet före. 

Jag ber om ursäkt om jag låter elak eller hård, men det här är så fruktansvärt triggande för mig och ett av huvudskälen till att jag inte har ett förhållande. 

Sajtvärd för Pokémon iFokus
Medarbetare på The Sims iFokus
"Perfektion är en väg, inte ett mål." 

Anmäl
2020-05-31 21:38 #14 av: sp0ngeb0b

Alla har olika mycket behov av närhet och jag tror helt enkelt att man får hitta någon som har ett liknande behov som en själv för att det ska hålla i längden. Även om allt annat hade varit bra tror jag att någon av er hade tröttnat på närhets-problemen så småningom. Jag har varit i olika relationer där jag både varit den som velat ha mer närhet än min partner och tvärtom, så jag kan relatera till båda sidor. Oavsett om man gillar lite, mellan eller mycket närhet är det extremt jobbigt när ens partner inte vill detsamma. Det är jobbigt när allt man vill är att kramas men partnern vill inte ens sitta bredvid. Det är också jobbigt när man vill sova för sig själv men partnern insisterar på att skeda.

När jag var ihop med en kille som knappt ville ha någon närhet alls tröttnade jag ganska snabbt faktiskt. Han var jättefin i sig men bristen på närhet gick till en gräns till slut (hade lite andra småproblem med dock). Jag vill inte leva mitt liv utan den mängd närhet jag vill ha/behöver. Alla har sin egen åsikt men jag tror att det är ganska viktigt för ens eget välbefinnande i relationen att vara med någon som har ungefär samma behov av närhet som en själv. Är ihop med en sådan person nu och jag har aldrig varit lyckligare.


Anmäl
2020-06-01 10:50 #15 av: Gronstedt

#12: Vad menar du?

Anmäl
2020-06-03 17:15 #16 av: Kimda

#15 Både att acceptera att sin partner gillar att göra en ledsen samt att känna sig ensam i ett förhållande är samma som att förminska sig själv.
Är det särskilt snällt av dig att du tycker han ska göra detta?
Och varifrån får du att han haft för avsikt att bygga om henne efter hans ideal?
Och bota?
.
Jag tycker det låter bra att han väljer att avsluta förhållandet. Det kan ju eventuellt motivera henne att söka proffessionell hjälp.

Anmäl
2020-06-03 18:13 #17 av: Gronstedt

#16: "varifrån får du att han haft för avsikt att bygga om henne efter hans ideal?
Och bota?
"

Det får jag från att han uttryckligen skriver att han hoppats kunna göra om henne till något hon inte är, att han anser att hon är en trasig människa som det är synd om, och att han betraktar det som sin sak att ändra på henne. Är det att respektera sin partner? Och varför skulle hon behöva "proffessionell hjälp"? 

Han kanske "förminskar sig själv" genom att att känna sig ensam i förhållandet - att gå och tycka synd om sig i stället för att agera får ingen att känna sig stark som människa. Men ingen människa "förminskar sig själv" genom att acceptera att andra har sin egen särart. Om han inte gillar att dela sitt liv med hennes särart bör han naturligtvis inte leva tillsammans med henne.

Och "särskilt snällt" av mig?  Är det ens relevant? TS har nog mer nytta av andras råd och erfarenheter än av att folk är "snälla" utan att tillföra något.

Anmäl
2020-06-03 23:52 #18 av: Kimda

#17 Det är jättebra att du bestämmer hur saker och ting ligger till...

Anmäl
2020-06-04 11:04 #19 av: Gronstedt

#18: Det är mindre bra att du inte läser innantill.

Anmäl
2020-06-04 14:10 #20 av: Devya

Måste säga att om jag fick reda på att min partner skrev om att jag bara gilla "hundsex" (vilket känns som om ett förnedrande begrepp) så skulle jag dumpat honom direkt. Ni verkar inte respektera varandra, det tycks komma från båda håll.

Jag måste bara få tillägga en sak. Jag fick en massa kramar då jag var liten och jag var verkligen älskad men fy tusan vad jag hatar pussar. Jag tycker att pussar är äckliga och har alltid tyckt så.  Jag tycker sen faktiskt inte så mycket om att kramas. Jag gosar hellre med min katt faktiskt. Jag skulle inte påstå att jag är skadad bara för att jag inte gillar fysisk närhet särskilt mycket. Min man gillar sådant mer men han respekterar mig! Han försöker inte "göra mig hel" eller tvinga mig till närhet. 

Jag hoppas verkligen att ni går skilda vägar för ni verkar inte respektera varandra. Ni tycks inte passa ihop och bör därmed söka efter någon som passar er bättre. Ingen kan ju må särskilt bra i ett sådant förhållande. =/

Anmäl
2020-06-05 08:27 #21 av: oh-la

jag har läst tråden flera gånger och känner nog lite som #20, att det inte riktigt känns som ni är på samma plan och att ni inte riktigt respekterar varandra åt något håll. Det hon håller på med är inte okej, men en del av det du beskriver känns som att du kanske inte riktigt respekterar henne heller. det jag tänker på då är exempelvis dina tankar om att relationen går för långsamt frammåt trots att ni varit tillsammans i 1,5 år. 1,5 år är ingenting, och finns det barn med i bilden måste man nog förstå att föräldern till barnen bör ta det lugnt. Det är väldigt mycket "jag känner" och "jag vill", men hennes känsla av att saker inte behöver gå så snabbt måste också väga in.

jag reagerar också på att du å ena sida, i fråga om barnen, säger att du respekterar att dom tar störst plats, men sedan skriver att hon inte älskar dig lika mycket som du lskar henne på grund av barnen och att du får skylla dig själv som blir kär i en tvåbarnsmamma... ja... barn kommer i första rummet. som mamma själv skulle jag aldrig, om jag och min man går isär, kunna släppa in en man i mitt liv som inte fullt ut förstår att min prio ett är barnen. mitt prio ett kommer alltid vara barnen. detsamma gälelr om en partner har barn från tidigare relationer. barnen är ALLTID nummer ett. om du känner att det är en konkurrens som du inte riktigt kan leva med utan att känna dig åsidosatt är inte en relation med en förälder det du ska ha. och varför skulle hon ljuga om att hon älskar dig bara för att hon också älskar sina barn? det är en tävling du liksom inte kan, eller ska vinna.

jag kan heller inte låta bli att reagera på hur du beskriver henne. hon är lite "smådum". du tycker synd om henne och vill göra henne hel för att hon inte gillar pussar och kramar fast hon visar att hon inte är intresserad av att bli lagad av dig och du kallar det hon vill ha för "hundsex" som att det skulle vara något fult... det finns faktiskt kvinnor som inte älskar mys och kel, men som älskar sex. jag har jättesvårt med kramar och kel. jag är inte trasig, är i en lång relation med en man som respekterar det och är uppvuxen i ett tryggt hem med massor av kärlek. 

hade min man skrivit om mig som du skriver. att jag är smådum, trasig för att jag inte passar in i hans önskan om att pussas och kramas, och med en underliggande ton av svartsjuka, eller konkurrens, mot min kärlek till barnen hade nog vårt äktenskap hängt löst... därmed inte sagt att man ska plåga sin partner med sårande skämt, men jag får lite känslan av att det kan finnas mer här än bara en ensidig avsaknad av respekt. kanske behöver du snarare hitta en partner utan barn som delar dina behov av närhet?

Anmäl
2020-06-05 09:58 #22 av: Dragontwin

När jag läser ditt inlägg så far jag tillbaka till mitt 15 åriga jag (32 idag). Då man ville göra slut med pojkvännen men inte vågade och fick skuldkänslor. Man sa att man skulle göra slut var och varannan dag för att man egentligen verkligen ville det. Men såg att ni är i samma ålder idag som mig och jag kommer upprepa det flera redan skrivit. 

Du ska inte acceptera det beteendet. Det är så barnsligt och respektlöst samt rent utsagt elakt. Antingen tar du dig i kragen och förstår detta och respekterar dig själv så pass mycket att du bryter med henne. Eller så försöker du lugnt och sansat prata med henne och förklara att fortsätter hon med detta beteende så kommer det att ta slut för du orkar inte detta mer och accepterar det inte. För ja, det är hon som är fjantig och inte du. Det finns mycket man kan skämta om och kanske en gång. Men du säger att det är återkommande och då vet hon ju redan att du blir sårad. Men verkar inte bry sig om dina känslor och fortsätter. Vad får hon ut av detta? Ja, antingen testar hon dig eller så försöker hon säga något hon inte vågar. Är det för att få dig att må dåligt och att hon njuter av dramat så snälla, bryt.

Anmäl
2020-06-11 03:16 #23 av: Varnagel

Här har det hänt grejer. Tack för alla svar även om jag tycker att några tolkar det jag skriver väldigt fel.

Hundsex? Det klingar inte fint, jag håller med. Men det var faktiskt hon som uttryckte sig så när hon beskrev hur illa exet behandlade henne. Det är inget hon gillar. Hon har sagt att hon aldrig haft bättre sex än med mig och att det känns mkt mer för att vi älskar på riktigt och med känslor.

Tack för att ni uppmärksammade mig på att jag kallade henne "smådum". Det var absolut respektlöst även om jag inte menade illa.
På ett sätt är vi på olika våglängd. Det beror på att jag inte blir förälskad i kvinnor som matchar mig intelligensmässigt. Jag har aldrig velat ha en partner för djupa samtal. Det är en sådan typ av man jag är, antar jag, att jag vill ha en kvinna jag kan ta hand om och känna att jag gör lycklig och hjälper henne att förverkliga sina drömmar. Och omvänt finns det ju kvinnor som söker män för trygghet, och älskar dessa män även om de är mer bildade och känner sig smartare än sin partner.

Jag anser inte att jag inte respekterar henne bara för att jag älskar henne lite som någon jag har möjlighet att värna om på ett omfamnande vis. Jag beundrar henne för många andra sidor och egenskaper som jag själv önskade att jag hade mer av. Hennes sätt att våga ta för sig socialt skulle jag t.ex. gärna vara bättre på. Hon lyckas alltid bli medelpunkten i ett sällskap. Dessutom har hon en otrolig arbetsmoral, m.m. Så självklart respekterar jag henne som självständig kvinna även om min manliga instinkt att få värna om min kvinna är viktig för mig.

Beträffande barnen och att jag vill komma till skott med förlovning och samboskap så har hon själv sagt tidigare att "i år ska vi förlova oss du och jag" och "snart i april borde vi förlova oss". Detta har som ni förstår skjutits upp för att hennes dotter har satt sig på tvären och vägrat prata med henne för att hon träffat en ny man. Här anser jag att hon, om hon älskar mig och litar på mig, måste visa vem som är förälder och inse att dottern kommer att vänja sig vid den nya partnern med tiden. Det har varit okej för mig att vi skjuter på detta, men det är också svårt för mig att på ett bra sätt tala om för henne att jag inte vill vänta i två år samtidigt som jag inte vill att hon ska känna sig pressad om hennes dotter mår dåligt. Jag respekterar att barnet kommer först och har utan vidare diskussion gått med på att vi kan skjuta på förlovningen. Jag har också föreslagit att jag kan träffa hennes barn någon gång på helgerna bara i början och att vi fortsätter som särbos i minst ett år, men dottern vill inte ha med mig att göra och detta har min flickvän accepterat i ett halvår snart. Och jag har allt tålamod i världen med att flytta ihop men hon kunde faktiskt visa mig mer kärlek på andra sätt i så fall än vad hon faktiskt har gjort. Hon har t.ex. vänt hem från busshållplatsen när hon varit på väg till mig för att det "kändes för jobbigt att vänta 10 min på bussen". Och då hade vi planerat dagen innan att vi skulle ses. Hon säger att hon älskar mig men hon visar det inte tillräckligt.

Jag har inte pratat med henne på snart tre veckor och om inte hon hör av sig verkar det vara slut. Så mkt som jag visat att jag älskar henne är det hennes tur nu. Lik förbannat är det jag som går till sängs tårögd inatt precis som varje natt under denna period. Jag älskar människan så otroligt mkt att varje dag utan att jag får höra hennes röst är en stor plåga. Jag har nästan svårt att andas ibland.

Ibland känns det som att jag kan leva med att hon leker med mina känslor bara jag får vara med henne, även om jag förstår att det kan vara förminskande. De där gångerna när hon kommer och kramar mig hårt och säger att hon älskar mig är värt varenda tår.

Anmäl
2020-06-11 08:31 #24 av: Gronstedt

#23: "Här anser jag att hon, om hon älskar mig och litar på mig, måste visa vem som är förälder och inse att dottern kommer att vänja sig vid den nya partnern med tiden. "

" men hon kunde faktiskt visa mig mer kärlek på andra sätt i så fall än vad hon faktiskt har gjort."

Det säger väl egentligen allt? Om hon inte kör över sitt barn för din skull så måste hon bli duktigare på att visa godkända kärlekstecken? Om du har ställt sådana ultimata måste du acceptera att hon gjort sitt val, även om hon inte valt det alternativ du hade önskat. 

Jag måste säga att jag förstår hennes tystnad mot dig till fullo. Om partnern inte vore nöjd med min kärlek och mitt sätt att visa den, och dessutom krävde att min omtanke om barnen skulle kompenseras med specifika beteenden, skulle jag känna lättnad över slippa vara så inramad och styrd. 

Din berättelse ger inte intryck av att hon "leker" med dina känslor. Långt därifrån - den ger intryck av en kvinna som strävat i motvind att jämka samman sina barns behov med en partners krav utan att lyckas få partnern att lyssna. En kvinna som tystat sina egna känslor av rädsla för att partnern ska ha rätt och att det är fel på henne som inte förmår uppskatta att bli överöst med oönskat "värnande" och "omfamnade". En kvinna som tagit till drastiska formuleringar för att försöka nå fram och sedan gång på gång börjat tvivla på sig själv och backat och bett om ursäkt. Absolut inte ett snyggt beteende, men inte helt oförståeligt. Men det är som sagt mitt intryck.

Jag tvivlar på att du kan ta till dig tänkesättet, men fundera ändå en stund och försök. Du skriver "Jag anser inte att jag inte respekterar henne bara för att jag älskar henne lite som någon jag har möjlighet att värna om på ett omfamnande vis." Hur respektfullt är det att betrakta en vuxen människa som någon som måste värnas? En människa man respekterar som sin jämlike värnar man inte, man stöder och uppskattar vederbörande och låter hen välja sin väg och sina strider. Bara den man betraktar som svag behöver "värnas". Hur respektfullt är det att insistera på att "värna" någon "på ett omfamnande vis" när vederbörande tydligt visat att hen varken vill värnas eller omfamnas?

Anmäl
2020-06-11 14:45 #25 av: Varnagel

Godkända kärlekstecken? Absolut, det är förstås subjektivt och jag borde nog inte fortsätta med en kvinna som bara vill träffas en gång varannan vecka och i övrigt nöjer sig med att prata i telefon eftersom jag har större behov av närhet och uppoffringar från min partners sida än så. Jag fick inte ihop det i mitt huvud hur man kan påstå att man älskar en människa man inte har behov av att träffa oftare än så. Jag har inte ställt några ultimatum alls mer än att jag ifrågasatt hennes känslor. Enligt mig med rätta. I min värld är det förkastligt att häva ur sig att man älskar en person om dessa känslor inte existerar. Värre lögn kan inte finnas.

Värna eller stötta? Jag tror detta är mer problematiskt. Jag tror de flesta män har en undermedveten instinkt om att vilja värna om sin kvinna. Ett helt jämlikt förhållande på alla plan existerar antagligen inte eftersom det vore helt ointressant för bägge parter. Det låter mer som en affärsuppgörelse än något som kan skapa en romantisk spänning. Inte otänkbart spelar biologin här en viss roll. Dessutom är hon äldre och ser mig ibland som "lilla gubben" som hon ska ta hand om. Värnandet sker åt båda håll och jag är okej med att hon mästrar mig för att jag är yngre de gånger jag är ute på djupt vatten och hon anser att hon har stenkoll. Jag kan tycka det är mysigt och tar gärna rollen som underlägsen emellanåt. Men jag vill också ha en kvinna som vill känna sig "liten" ibland och som jag då kan få att känna trygghet. Helt naturligt. Eller med andra ord, ja, en kvinna är i vissa avseenden svagare än mannen och i denna olikhet uppstår ju attraktionen till att börja med. Hon har också visat att hon är en kvinna som uppskattar denna undergivenhet där den kommer till uttryck och jag har inte överöst henne med någon slags överförmyndande hjälpinsats om jag nu fick det att låta så.

Jag har stöttat henne i alla beslut hon tagit och drömmar hon presenterat. Vill du studera? Gör det, jag hjälper dig där det behövs. Vill du att vi köper bostad? Varsågod och bestäm vad du vill ha så satsar vi på det. Det är hela tiden jag som anpassar mig efter hennes önskemål. Vi träffas bara på hennes villkor och när hon har velat. Jag har aldrig trängt mig på eller blivit arg om hon varit upptagen. Jag hjälper hennes dotter med läxor som hon skickar till mig och de få gånger när jag sent på kvällen sagt att jag inte orkat så har hon blivit sur och sagt att vi inte ska träffas den här veckan. Och så straffas jag för att jag inte lyder, vilket jag såklart tycker är orättvist.

Anmäl
2020-06-11 22:40 #26 av: Strimmans

Ta vad fasen surrar du i? Vilket jävla kvinnosyn har du egentligen? VARFÖR I HELA FRIDEN skulle en kvinna vara svagare?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.