Det jag reagerar för är att du verkar hålla allt inom dig tills du exploderar istället för att lugnt och sansat förklara hur du känner. Dina grannar kan omöjligt veta hur du känner om du inte på något sätt låter dem veta det. 
Det är väl bara att fråga om inte era barn kan komma över till dem och leka varannan gång. -Våra barn tycker om att leka med era, men de kan väl turas om att vara här och hos er?

Omöjligt att veta hur det var med din svärmor när vi inte vet vad hon sade eller gjorde. Men samma sak här -När du säger/gör så, så känner jag såhär och såhär.

Din man verkar ju ha en rätt mossig kvinnosyn och det är sorgligt, men han verkar ju dra sitt strå till hushållssysslorna. Du skriver att ni har kaos hemma. Kanske kan ni när ni inte har tjafsat om något sätta er ner och göra en strategi för hur ordningen skall fungera, vem som skall ha ansvar för vad etc. Vem mår dåligt av vilken oordning? Hur kan ni ta mer hänsyn till varandra? Skriv upp hur många timmar var och en av er yrkesarbetar, och sedan hur många timmar arbete med hushåll och barn tar. Sedan vet ni hur mycket var och en skall lägga ner på hemmet. För en del fungerar en sådan matematisk uppdelning bäst.

Alla som blir utsatta för explosiva utbrott går omedelbart i försvarsställning, även om  man vet att man har fel, det är helt mänskligt, så du får nog acceptera att du får mothugg då. Försök att inte hålla inne tills du exploderar, för det behöver man inte påpeka precis allting.

Du gör och accepterar saker i det tysta tills du fått nog och exploderar verkar det som. Det bästa vore väl att inte låta det gå så långt. Tala om i ett tidigt stadie vad du tycker och tänker. Det är aldrig roligt med folk som får utbrott och det leder oftast inte någonstans.

Jag har sagt ifrån flera gånger innan mitt utbrott. Förra året gick jag över med deras barn och sa att vi skulle städa och inte har tid. De kom tillbaka en timme senare och sa att mamma och pappa hade gått och de ska vara hos oss. Detta har hänt flera gånger och de låtsades som inget när man träffade dem. I år har jag försökt hålla barnen på gården (vi har alla gemensam gård) och då skickade de ut sina barn. När vi skulle gå in då öppnade de inte dörren och hade dammsugaren på så jag kunde inte lämna barnen utanför. Deras barn har flera gånger kissat i trapphuset för att deras föräldrar inte öppnat dörren/inte varit hemma… Med min svärmor kan jag inte påstå att jag sa ifrån på ett konstruktivt sätt. Jag höll allt inne och exploderade på henne. Jag hade dock pratat med min man om sakerna hon gjorde och han visste om det och att det sårade mig och att jag blev frustrerad över att bli behandlad så. Det hon gjorde var att efter att jag hade städat och lagt dekorationer mm på sina platser så brukade hon stirra mig blint och flytta på saker framför mig som om det vore ett spela för henne. När hon hade vänner över så bad hon mig lämna köket för att jag inte kunde det dem kunde. I den stunden blev min man irriterad och bad mig gå in i köket igen.

I mina ögon känns det som småsaker men samtidigt bygger många sådana här saker upp en stor irritation.

Ta ett allvarligt samtal med dina grannar och låta alla fyra föräldrar vara med så att allting kan redas ut ordentligt.

Kan inte du och din man tillsammans prata med din svärmor?

Bra att du förklarade lite mer.
Beträffande grannarna så skulle jag faktiskt göra en orosanmälan till soc. Barn som måste kissa i trapphuset är bara för mycket.

Din svärmor verkar också ha problem, och det är möjligt att det är på grund av henne som din man har den dåliga kvinnosyn han har.

Hur som - en svärmor är inte så mycket att göra åt. De är de de är och man kan inte ändra på dem. Om hon inte har minsta respekt för dig så undvik henne helt enkelt. Följ inte med dit - ta lite egentid istället. Gå ut när hon kommer till er. Frågar hon så säg (helt lugnt och vänligt) att hon verka ju inte gilla dig så det är väl lika bra att ni inte ses för mycket.

Vissa mammor har oerhört svårt att acceptera just svärdöttrar och då får de stå sitt kast.

Att du kommer ur balans och bli arg och irriterad (=visar din man dina sämre sidor) är kanske ett av hennes syften, om än undermedvetet.
Om du vägrar låta dig provoceras så har hon inget för sitt spel.
Jag har en strategi för människor som irriterar och försöker provocera; Kill them by kindness. Svårt för dem att fortsätta då.

Jag var jättetrevlig och försökte tycka om henne genuint men när det väl gällde då visade hon sitt rätta jag vilket var bitter och svartsjuk och väldigt elak. Angående grannarn och att träffas och prata alla fyra vuxna så tror jag inte att någon av de vill träffa mig nu och min man struntar fullständigt i att lägga korten på bordet- strategin. Därav denna explosion då jag skulla hålla mun och hålla ut tills de fattar. Men hur ska de fatta? Vi var gratis barnvakter dessa 2 år och till slut är jag den värsta människa på jorden.

Du måste inte tycka om din svärmor, men visa inte vad du känner. Sätt upp en mask, spela teater, var professionellt trevlig, le som de gör i Hollywoodfilmer, låtsas att du är med i en. Vad som helst - men sök inte strid, bry dig inte om vad hon tycker. Om hon är bitter och svartsjuk är det hennes problem, låt henne inte flytta över det till dig. Om hon kritiserar dig, tappa inte fattningen, bara le och säg nåt som - jaså, du tycker det, ja ja….

Din man är möjligen konflikträdd, något han kan ha fått med sig från barndomen. Strunta i att få med honom på någon sorts uppgörelse, jag tycker fortfarande du skall göra en orosanmälan till soc, dina grannars barn har det inte bra.

Tack för så konkreta tips. Ni anar inte att såna små saker förändrar mitt sätt att se på saker och ting. Jag blir dock ledsen över att så många tycker illa om mig nu när jag har skällt ut svärmor en gång i tiden och även grannen. Alla som hör/ser något sådant avskyr ju mig nu. Man kan omöjligen förstå mig vad jag fick för mig då de andra grannarna inte har sett sakerna/upplevt det vi har med denna familj.

Jag ska göra en orosanmälan till soc du har rätt.

#4 Maria - Har inte svarat på din fråga om jag och mannen kunde prata tillsammans med svärmor. Svaret på frågan är tyvärr nej. Som Sindri nedan också skrev så är mannen tyvärr enormt konflikträdd. Detta leder till allvarliga problem då all ilska bara byggs på och sedan exploderar allt. Han gör så med allt. Han exploderar dock inte på någon annan utöver mig och barnen men sedan blir han lugn snabbt igen. 

Att prata med hans mamma tycker han är som att förråda henne och ställa henne i skamvrån. Han skulle lämna mig för sin mamma brukar han säga. Jag har tagit upp exemplet ifall hans mamma skulle förloämpa mig direkt och inför honom och väldigt konkret (hon är försiktig med direkta kommentarer, hon kör mer indirekt och provocerar mycket) då säger han att jag inte får säga något. Och ifall jag reagerar igen som jag gjorde förr då skyddar han sin mamma igen och skiljer sig med mig.

Säger ju allt………
Endera tar du själv initiativ till separation, eller så lever du i teater och "flyter ovanpå" så länge svärmor lever. Jag kan faktiskt tänka mig henne. Hon har antagligen manipulerat och dominerat sin son hela hans liv. Tyvärr så är det inget du kan göra något åt. Så du har två val, enligt mig. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker få rätt mot svärmor - det kommer du aldrig att få.

Vi har två barn och det skulle förstöra dem ifall familjen skulle gå olika vägar… Inget förslag på hur jag kan “vinna” över hans mamma? Det stämmer hon har manipulerat honom hela livet och fortsätter än idag. Hon har lyckats få mannen att göra hemska saker mot mig och barnen. Men för det mesta är han snäll och det gör att jag stannar då jag inte tror att det finns någon bra man som skulle behandla mig bättre än honom.

Det finns väldigt många män som aldrig skulle säga att de skulle välja sin mamma före sin fru. 
Jag tycker inte att din man behandlar dig särkilt väl.
Blir inte barnen förstörda över att leva i en familj där pappa och farmor uppenbarligen sätter deras mamma lägst i rang? Vad får barnen för syn på dig?
Barn kan bibehålla en bra kontakt med båda föräldrarna även om de inte bor ihop. Det är mycket upp till föräldrarna.

Tror tyvärr inte du kan vinna över din svärmor, mor och son har ett sjukt förhållande där.

Vill du fortsätta bo ihop med den mannen får du svälja din stolthet och helt enkelt spela teater så fort ni ses. Men det kommer att kosta på att svälja allt och hålla inom sig. Risken är ju att du exploderar dåd och då och då är det ju kört igen.

Visst blir barnen ledsna vid ett beslut om skilsmässa och visst kan de ha det jobbigt en tid.  Men i det långa loppet mår de självklart bäst av att ha föräldrar som mår bra och trivs med livet!

Bra poäng men ändå känns det inte som att jag har modet att gå vidare med separation/skilsmässa. Jag kommer från en familj/kultur där skilsmässa är typ botten och då har man misslyckats totalt. Det är en kultur där mamman ska leva för barnen och sätta barnens behov först. Kvinnorna blir oftast bittra men jäkligt manipulativa och hittar ett sätt att få sin vilja fram utan att det märks. Så länge jag kan hålla ihop min familj och inte göra det svärmor alltid yttryckt sig om att jag borde låta mannen vara och leva sitt liv med sin mamma etc. 

Jag tycker att personer som går vidare med skilsmässa är enormt starka och självständiga men jag vet inte om jag skulle bryta ihop eller blomma .Jag tror snarare på det först nämnda.

Jag känner att jag förråder mina barn och mig själv ifall jag släpper taget om mitt äktenskap. Jag kan inte heller tänka mig att barnen kommer att må bra av att vara i svärmors närhet utan att ha någon som backar upp de när svärmor kör sitt skitsnack om värdet av familj. Min äldre dotter brukar säga till mannen att han ska inte fira högtider med någon annan än vår lilla familj (dvs inte med svärmor). 

Jag tror att ni har förstått grejen bakom mitt liv men det finns ju en anledning till att jag valde att leva med honom och efter tio år tillsammans  så känns det svårt att bara avsluta detta.

Jag förstår dig absolut, och respekterar ditt val även om jag aldrig skulle göra det själv. Har du ingen familj som du kan stötta dig emot? Tror att din man och din svärmor tryckt ner dig i skoskaften så pass att du är för rädd att stå på egna ben, och dessutom känner dig mindre värd.
Om du kan hitta en inre styrka och inse att du är värd bättre så kommer det att bli lättare att uthärda. Du får lära dig att liksom "flyta ovanpå" och låta allt gå in genom ena öra toch tu genom andra. Inför svärmors dogmer är det bara att le outgrundligt säga - okej, okej.
Om du kan hitta din inre styrka och glädje så blir det lättare för dig att verkligen vara glad. 
Om jag förstår saken rätt så är det endast din man som förvärvsarbetar och du hemarbetar? Jag vet precis vilket lass det är att dra hemma, det är mer än heltid, men du skriver att din man ofta är "snäll" och gör olika sysslor. Visa din man hur mycket du uppskattar att ni delar en del av hemarbetet. Han är inte "duktig som hjälper till", men -åh, vad skönt att du tog tvätten, jag var så trött.

Och om ni ofta har kaos hemma så sätt av en kväll när ni tittar på hur ni gemensamt kan brinag lite ordning i kaoset. Det skulle alla må bättre av.
Och kvinnlig list är bätte än bitterhet. 
-Du är ju så bra på det, kan inte du ta det?
Ibland får man bara överge samhällsidealen och spela spelet……..

Vi bor ihop.

Oj glöm det inlägget vi bor ihop det hamnade helt fel!?? Jag skulle svara i min egen tråd

Samtidigt som jag läste ditt inlägg om listiga Kvinnor så inser jag att det är därför vi blir osams för att jag inte klarar av att ta den här listiga rollen. Jag är mer en person som är väldigt ärlig, kärleksfull, principfast, temperament när tidigarenämnda inte tas till hänsyn. Ifall man försöker spela spel med mig då blir jag den som blir förbannad och går all in och säger att man INTE gör så och behandlar någon osv. Min man brukar kalla mig "rättvis dumbon". 

Det är nog för att jag egentligen inte vill bli som dessa Kvinnor som alltid ska spela spel och såra en. Så jag kämpar med att få min man att acceptera min ärlig dumma personlighet antar jag. Kan inte påstå att det går särskilt bra.

Du behöver inte "bli" som någon annan. Du väljer att stanna i ett förhållande där du inte mår bra av vissa bemötanden, och du kan lära dig att inte ta åt dig av dem.
Du vet att du är bättre än så, men din man uppskattar uppenbarligen inte den du är. Du får då spela ett spel för att få vardagen att fungera. Du behöver inte bli någon som sårar någon annan. Inuti är du fortfarnade du, med andra kan du fortfarande vara den du är, men hemma funkar det inte.
Jag säger inte att det är ett bra liv, men det kan vara ett sätt att få vardagen att fungera. Du kan inte göra om varken din man eller din svärmor. Du skall inte göra om dig själv heller, du skall bara inta en annan roll när du är med dem.

Min svärmor var ingen ond människa, men på grund av sina begränsade insikter och kunskaper har hon delvis skadat min man och påverkat vårt äktenskap rätt mycket. Jag försökte i många år att få honom att förstå, gå i terapi etc, men han kan/vill inte se och förstå. (Han hade dock inte så väldigt höga tankar om henne, som din man om sin mor) Min svärmor var inte elak och kritisk som din, men otroligt opsykologisk och rätt ytlig, svag för "tjusighet".
Jag kunde valt att tycka illa om henne, söka konflikt, påpeka, anklaga och kritisera, men jag blev istället hennes drömsvärdotter för jag ville att allt skulle fungera i familjen, att barnen skulle få älska henne som sin farmor etc.
Det har absolut inte inneburit att jag på något sätt förödmjukat mig och mått dåligt av att vara med henne, tvärtom. Jag har alltid varit vänlig, omtänksam och glad mot henne, suttit på akuten, gjort matlådor mm, speciellt efter att hon blev änka. Hon har haft en del knäppa idéer om saker, men jag har struntat i det. Har tänkt att jag får älska henne för den hon är, hon har levt efter sina förmågor och sin tid. Hon fick med tiden en väldig respekt för mig och var oerhört uppskattande tillbaka, jag känner fortfarande av hennes oförmåga att vara förälder, men hon var en produkt av sin tid och sin uppväxt. Det var den bästa strategin för att undvika konflikter och bråk, få livet att funka och själv vara glad och nöjd.

Hur kommer du att må om 5 år. Tänk. Din man är ingen man, han är mammas pojke o det var väl inte vad du tänkte dig från början. Han skall ställa upp för dig som han älskar? Svårt att bedöma detta men ser inte bra ut med tanke på framtiden för dig o dina barn. Men kan han inte ta ditt parti då ser jag ingen lösning än att du tar dina tankar i verklighet.

Henry

Hur går det? Har du gjort en orosanmälan angående grannarna? Du kan vara anonym vid anmälan.