Hej, Jag vet inte hur jag ska få ihop det här inlägget riktigt men försöker. Kommer bli ganska långt. Jag och min man älskar varandra och vi har två små barn tillsammans. Men, senaste tiden har jag allt oftare fått tankar på att lämna honom. Har börjat känna att han är mer som en bror eller nära vän för mig. För några år sen hade vi en riktigt kämpig period men den tog vi oss igenom och fortsatte vara tillsammans. Det var dock under denna period jag började tänka i banorna att vi kanske skulle ha det bättre om skilde oss. Nåväl, jag la de tankarna åt sidan och tänkte att jag måste kämpa vidare framförallt för barnens skull. Efter den perioden av många gräl så har vi knappt bråkat en enda gång. Vi har väl båda jobbat med oss själva. Däremot har tankarna på att gå skilda vägar återkommit emellanåt. Ganska sällan till att börja med men som jag skrev längre upp i mitt inlägg så är det väldigt ofta nu. Senaste 1-1,5 veckan har det varit dagligen och mer och mer intensivt. Han har blivit mer som en nära vän. Visst har vi det bra tillsammans så långt som att vi aldrig bråkar längre, vi kan lita fullt på varandra, vi har samma syn på barnuppfostran och så vidare, han är en fantastisk pappa och jag vet att han älskar mig otroligt mycket. På andra sidan myntet finns det faktum att jag inte direkt attraheras av honom längre. Vi hittar aldrig på nåt kul om det inte är jag som planerat nåt. Jag försöker få oss att göra mer saker då jag tycker det är tråkigt att bara sitta hemma och glo på tv eller telefon dag efter dag. Min man hittar aldrig på saker, han säger att han nöjer sig med att vara hemma (dock tycker han det är kul att göra saker som jag ordnat). Men om jag inte planerar nåt för oss så går vi bara innanför samma väggar en hel helg. Vi har heller inte mycket att prata om längre. Ibland när vi lagt oss på kvällen försöker jag prata om djupare, viktiga saker. Kanske inte är optimalt när man snart ska sova, men samtidigt är det bara då som det är lugnt och tyst runtomkring oss och det är väl därför det blir att jag tar upp det just då. Oftast i de lägena, när jag vill prata om ex. min stora dröm att flytta ganska långt bort (skriver inte vart här) så skjuter han bara det ifrån sig och säger "Det vill inte jag" och "måste du ha så stora drömmar?" (han syftar på att det är långt dit där jag vill bo.) och så vänder han sig om med ryggen mot mig för att sova istället. Känner mig avvisad när han inte ens vill diskutera. Vi har pratat om att skaffa ett barn till, mest jag som varit sugen på det, men har nu rannsakat mig själv och insett att det är för jag fått för mig att mina känslor kanske ska komma tillbaka isåfall. Förstår nu att det inte är nån bra idé och vi har lagt det på is. Vi säger ofta att vi älskar varandra, fast för min del går det mycket per automatik numera tror jag. Jag känner inte kärlek på samma sätt längre och vi pussas ganska sällan. Jag känner heller inte nån stark längtan efter att han ska komma hem från jobbet längre så jag får träffa honom. Jag tycker det är skönt när jag åker hemifrån för min egentid. Jag känner mig alltmer ensam fastän han sitter bredvid mig. Känner mig sorgsen och tom inombords. Känner mig fångad på nåt sätt. Dessutom känner jag mig elak, både mot min man men också mina barn, för att jag tänker i de här banorna. Jag skulle ju splittra familjen om vi skiljer oss. Försöker säga åt mig själv att vi har det bra, för i stort har vi ändå det, och att jag ska vara lycklig som det är. Att jag måste kämpa för familjens skull. Men det gnager inom mig att jag inte har annat än kompiskänslor för min man längre. Vet inte vart jag vill komma riktigt, vill nog mest skriva av mig, ventilera lite. Kanske höra om nån varit med om liknande.. (Usch, nu känner jag mig hemsk som har skrivit det här inlägget.)