Försök att prata om det här när han kommer hem. Alla löser vi problem olika. Jag är som du, jag vill lösa det och kan egentligen inte tänka på något annat innan det är löst. Min make däremot bryr sig inte om att lösa ett problem, han vill förneka att de finns. Därför sitter vi tysta till han börjar prata om något annat (t. ex va vi ska ha för mat eller liknande) och då blir jag ju rasande såklart ;)

Därför har vi pratat om det här, att hans sätt att lösa (=ignorera) problem inte fungerar och att han måste prata med mig. Det tog MÅNGA samtal om det och jag får fortfarande dra ur honom hans åsikter och förslag, men Rom bygges inte på en dag :D 

Så prata med honom, föreslå hur du tycker ni ska göra efter ett bråk, förklara varför det är viktigt för dig att bli sams, och hur du tror ni kan bli det. Jag t. ex har fått släppa min önskan om att min gubbe ska säga att jag har rätt och han har fel, och nöja mig med ett "jag förstår att det kan…"

Du borde jobba på din osäkerhet och han borde jobba på sin kommunikation. Han är konflikträdd och din osäkerhet förväntar det värsta och kräver stöd och bekräftelse när saker är fel. Om han älskar dig kommer han förlåta dig och du kommer förlåta honom. Han behöver en paus för att samla tankarna och sedan kan han nog prata om det mer sansat så länge det inte är hysteriskt. 

Konflikträdda killar brukar ha en förmåga att dra in sig i sina skal då de blir rädda för konflikten och dra sig undan vilket får osäkra tjejer i regel att panika över att han inte älskar henne längre, ska lämna henne, har någon annan och så vidare. 

Andas, kom ihåg att han är med dig för du är speciell och världen går inte under för att han samlar mod att komma ur sitt skal igen. :) 

(Detta är inte ett påhopp, jag var extremt osäker själv och har pratat med sjukt många par med samma eller liknande problem så jag har sett detta upprepas på många håll) 

Se det som en gammeldags våg. Ju mer han försöker kyla ned sig desto hetare blir du (så att säga). Om du försöker svalna ned med så kommer ni mer i balans och kan nog lättare prata. Om han är rädd för att säga nåt fel så det blir en konflikt så kommer han vara rädd för att prata. 

Arbeta tillsammans och stötta varandra så kommer det nog bli jättebra ska du se. :)

#2 Det kan åtminstone jag ta åt mig utav. :)

#2 Du träffade precis rätt.. Och jag ska ta till mig dina råd. 

#1 Jag har försökt göra lite så. Rom byggdes inte på en dag men efter 3 1/2 år tycker man att han borde ha lärt sig att vara lite smidigare. Han VET ju hur jag fungerar. Jag är inte svår att bli sams med, man behöver bara öppna munnen  & säga dom rätta grejjerna. (Eller åtminstonde höra av sig…)

Och nu ska jag försöka klara av att vänta tills imorgon. Allt jag vill just nu är att vara kylig emot honom en hel vecka samt ställa in våran gemensamma semester OCH avboka den planerade resan i höst. Men vad fasen hjälper det…. 

Jag får helt enkelt acceptera att mina behov kommer i sista hand i den här situationen. Att bara acceptera att han ignorerar mig trots att jag ber om att han ska höra av sig och sen göra han till lags när han kommer hem? Det ligger verkligen inte i min natur.. Så himla svårt.

Skriv ett mail till honom hur du känner och säg att du vill arbeta på era problem men att ni behöver samarbeta och behöver prata och komma fram till en lösning.

Gräl i ett förhållande är sällan ett gräl om grälen utan mer ett symptom. Frustration, stress, eller liknande. 

Ni får planera hur ni ska plana ut vågen och mötas halvvägs istället för att kollidera. Ett förhållande ska göra livet lättare, inte svårare. :) Arbeta med varandra istället för mot varandra. Välj era strider med, vad är värt ert förhållandes välmående att bråka om? Om toasitsen är uppe eller nere? Vem som inte gjort vad? 

Försök att inte tjata om saker heller, utan försök istället ta reda på varför saker du bett om inte blivit gjorda. Kanske mår han inte bra? Eller bara rent av glömde. :)

Mår bara så illa just nu… Jag vill ha honom men jag vill inte ha det här. Jag vill inte må såhär dåligt pga att han inte hör av sig. Och det gör att jag vill göra slut. Men samtidigt så vill jag ju vara med honom… 

Jag mailade nyss honom. Jag är så sjukt besviken över situationen och hur vi hanterar den. Jag kan inte ändra på honom, bara på mig själv. men samtidigt: är jag inte värd att han anstränger sig lite?

Vad är det för fel? på mig?  För varje timme som går och han inte hör av sig blir jag mer och mer ledsen. jag kan inte förstå att han gör såhär. Hur ska vi kunna ha det bra när han kommer hem efter det här? Att jag kan bli såhär ledsen utan att han bryr sig.

Skriv till honom, hör av dig till mig jag behöver dig, jag lovar att inte bli arg. Snälla hör bara av dig så jag får höra din röst. Men kanske är så att han sover och inte hör telefonen? Jag tror han bryr sig! 

Kram på dig!

Han har inte skrivit sov gott så jag tror inte att han sover :/ Och han vet redan det där.. Jag har skickat fler sms än jag vet att jag borde. Kanske skriver han inte ens sov gott nu efter alla mina sms. Kanske undviker han telefonen. 

I vilket fall som helst, förtroendet är är riktigt skadat. Det blir det efter varje gång han gör såhär. 

Ska försöka sova och sluta tänka på honom. Och jag förstår inte hur man kan göra såhär mot sin partner, när den ena BER om att den andra ska höra av sig eller svara. Hur man bara kan strunta i det. Jag vet att han har fått vissa av mina sms och läst dom. Jag har ju försökt få kontakt halva dagen.

*bamsekram*

Vill inte skrämmas, men mitt ex gjorde så när han var på en resa i norge. Dissade mig till stor del hela resan, svarade på det han ville, skrev inte ens när jag som du verkligen bad om det och var ledsen (inte utan anledning förstås.) Sedan kom han hem och hade träffat en annan som han fokuserat på där borta istället!

Behöver ju INTE vara fallet för er del. Men jag hade aldrig känt mig så dissad som jag gjorde då, och tydligen var det för en anledning. Ifall det känns för dig att "såhär illa brukar det inte vara", för så kände jag.

Jag är säker på att han inte har träffat en annan. Däremot så vet jag inte om jag kan vara tillsammans med någon som har sån brist på respekt. Men samtidigt ska vi slänga bort vårat förhållande pga. Det här? Han har fortfarande inte hört av sig…nästa gång han åker bort kommer jag ju vara orolig för att det ska bli såhär.. det funkar ju inte

Han kan helt klart inte hantera att du är så krävande just nu och du kan inte hantera att han ignorerar dig. Det är klart att ni ska försöka vidare på ert förhållande om ni älskar varandra men ni måste ta en lång och sansad diskussion om huruvida ni ska lösa problem som dessa i framtiden. Han är van att det alltid blir såhär och ju längre tiden går desto svårare är det säkert för honom att ta tag i det. Han anser säkert att ert bråk inte ska förstöra hans resa, att det inte var någon stor grej. Han vet att det stundar 100 sms från dig och att det "alltid är så" när ni bråkat. Berätta för honom att du får tankar om att göra slut och ställa in alla planer med honom för att du måste få bli sams innan du kan glädjas i förhållandet igen..

Vad bråkade ni om? Va det något mindre eller större? Innan han började ignorera dig alltså? Han kanske inte tycker att ni bråkade från början utan bara tjafsade och blir irriterad över att "du gör en stor grej för ingenting"?

Jag hade tyckt att det var ofattbart irriterande med någon som skickar sms-maraton, bara för att hon vill bli färdig just nu. Det är lika respektlöst som att han inte svarar dig. Kanske han faktiskt tycker sig behöva tid att tänka igenom sakerna istället för att avsluta allt innan man lägger sig. Och om han har sagt att han inte har mer att säga i frågan, då får du väl acceptera det? Att tro att alla problem ska lösa sig över en kväll är lite väl naivt. Visst är det fint när man kan gå och lägga sig utan att vara ovänner, men det är definitivt inget som man kan lägga upp ett helt förhållande kring. Då kommer det ju garanterat braka ihop, i alla fall om den regeln bara tillämpas av den ena personen. Dessutom är det inte att vara konflikträdd bara för att man inte ser någon mening i att undvika konflikter där man på förhand redan vet att den andra parten inte tycker som en själv. Snarare är det en av den sortens kompromisser som oftast är nödvändiga för att förhållanden ska hålla. Inte fasen kan man träta om allt som man har olika osikter om. Gör man det blir det till slut inget annat kvar.

Tycker inte alls det är naivt med att ha regel att inte lägga sig/skiljas åt osams. Självklart beror det på konflikten. Om någon varit otrogen eller något större är det en sak. Men oftast handlar konflikter om vardagliga saker eller händelser som faktiskt går att lösa över en dag om båda är villiga till att få fram en lösning. Så är det iallafall för oss. Oftast bråkar vi om något oviktigt pga hunger, trötthet, missförstånd eller klumpighet och eftersom verken jag eller min sambo har problem att säga ifrån löser vi konflikten. Tror vi varit riktigt osams ett par gånger under våra 3 år ihop där vi gapat och skrikit rakt ut och vi verkligen haft en konflikt som inte berodde på vardagliga saker eller missförstånd. Båda dom gångerna löste vi det så vi inte gick och la oss osams. Man måste "bara" prata i tid innan man exploderar, ha en öppen kommunikation och kunna släppa konflikten när man löst problemet. En annan hjälp är om man kan acceptera att man är olika och inte behöver tycka samma samt inte göra en höna av en fjäder

Tja, nu bråkar väl kanske inte alla om samma saker. Men handlar det om sånt som är oviktigt, missförstånd eller klumpighet, då förstår jag i alla fall inte vad som är poängen med sms-maraton? Räcker det inte med ett förlåt? Eller om det nu är han som har gjort något större fel, varför ska det tvingas fram, bara för att den ena ska sova bättre? Den som kanske egentligen vill tänka igen vad som hänt och sagts kanske inte alls mår särskilt bra av att tvingas diskutera något? Ibland är det faktiskt bättre att bara låta saker svalna ner innan man tar itu med det. Mitt första längre förhållande var med en person som hade precis den här inställningen. Man skulle inte gå och lägga sig arg. Allt skulle lösas på plats. Gick man ut, blev hon bara ännu surare. Funkade bra de fem sex första åren. För henne. Sen funkade det inte för någon av oss i fyra år. Med min fru har jag betydligt enklare. Man säger "låt oss inte älta om detta nu, för det slutar bara i mer bråk. Om det är viktigt, så kan vi ta det efter frukost." Det har funkat hyfsat i åtta år. Vad som definitivt inte har funkat i något av mina förhållanden (vilket är några stycke), är att någon av parterna kräver ett beteende av den andra. Alla funkar inte lika. Och det är också något man bör kunna respektera. Visst, trådskaparen har sitt sätt att funka, och det är hennes rätt. Men det är kanske inte hennes killes sätt. Acceptera det eller inte, men att mer eller mindre försöka tjata in en lösning tror jag inte funkar för många.

#18 jag tror du och jag menar samma sak fast med andra ord :) jag kan också tänka "är detta något värt att bråka om?" Om inte så skiter jag i det helt enkelt :p ibland är det så mycket liv för att få "rätt" när man helt enkelt inte tycker samma och inget förändras utav att man tycker samma eller inte. När jag tänker "bråka" så är det inte i min bok något tjafs eller allmänt att man tycker olika. Sånt tycker jag inte är så viktigt. Min sambo är ibland väldigt duktig på att säga dumma saker och jag är ganska känslig och kan ta villigt illa upp även om jag vet att han inte menar det som jag hör i mina öron. Men sånt löser sig i vårat förhållande av att jag säger "jag förstår att du inte menade det såhär men när du sa det där så kände jag att du sa detta och då blev jag ledsen" och min sambo säger "men älskling så menade jag inte, jag menade såhär". Fast det är inte bråk hos oss.. Får känslan av att jag kanske inte riktigt förstår vad man definierar ett bråk… vi tjafsar och diskuterar massor men bråkar gör vi väldigt sällan. Men andra kan säga till oss att vi ska sluta bråka när vi inte tycker att vi bråkar utan bara diskuterar något vi inte tycker samma. Inget vi blir osams om. Inte något som påverkar vårat förhållande då vi kan säga "aja tyck du så, jag tycker iallafall du har fel men nu släpper vi det" det kanske är sånt folk bråkar om?

Jag vet inte riktigt heller, men konstigt nog blir vad som är bråk oftast betydligt mer åt det meningslösa allteftersom förhållandet blir sämre. Personligen tror jag att en del av våra (moderna människors) misslyckanden i förhållanden är just att vi ställer krav på andra om saker och ting utifrån hur vi själva känner, tycker och tänker. Hittar man sina principiella yttre gränser i stormiga bråk om triviala saker, så är man nog ute på tunn is. Bättre att spara det till viktiga saker som är oundvikliga i alla förhållanden. Min poäng är väl att om det inte handlar om att det är ojämlikhet på hög nivå, oansvarigt beteende, grov oärlighet eller otrohet, så ska man kunna släppa diskussionen närhelst den andra tycker att det är färdigdiskuterat.

Jag lär mig mycket av det ni skriver. Men samtidigt så är det jobbigt att ha en partner som "skiter" i en. Allt annat är viktigare än ens partners välmående och känslor. Jag klarade inte av att träffa honom igår när han kom hem (och jag vet att det jag gjorde var fel av mig men samtidigt så har han tillbringat hela helgen med att göra så så jag antar att det är okej enligt honom) Jag tog hunden, tandborsten och sov borta.

Nu verkade han inte bry sig då han inte hörde av sig. 

Alla är olika och kanske har jag fel. Men jag kan inte låta bli att tänka att detta nog var det beviset jag behövde: Han bryr sig faktist inte. Han bryr sig inte om mig eller vårat förhållande. Han vet hur jag fungerar och ändå: Inget. 

Han vill nog faktist inte ha mig. 

Och även om han vill det (utan att enligt mig visa det) är det här en kille jag vill ha? Vill jag inte ha någon som faktist lyfter ett finger för att få mig att känna mig saknad & älskad? Vill jag faktist inte ha en partner som skulle lägga märke till ifall jag var borta? Jag vill hellre ha en kille som skulle försöka få hem mig igen om jag försvunnit än någon som äter middag, går och lägger sig, vaknar och åker till jobbet utan att ens undra vart hans sambo är någonstans som han har bott med i 2 år. 

Jag vill allra helst ha en kille som inte skulle vilja få mig att sticka från allra första början. 

Men jag vill samtidigt ha honom. För förutom det här så har vi det bra. Men vi passar nog inte ihop, han kan inte hantera mig och jag kan inte hantera honom. Jag mår för dåligt och han känner ingenting. (Ingenting som han talar om för mig iallafall).

Om jag ska fortsätta vara med honom så måste jag jobba på att lägga band på mina känslor. För jag överlever inte såhär. Och jag måste försöka se det ifrån hans perspektiv. Men det är svårt då han somnar om vi skulle börja prata om saker så han säger ju aldrig någonting som jag kan ha använding för. vi har kanske 3 bra kommunikations tillfällen per år. Det är också något vi måste jobba på.

Om jag ska ta till mig era råd så måste jag verkligen försöka tänka att "Han älskar mig även fast att han inte vill prata med mig just nu" Det skulle nog vara lättare om jag förstod mig på honom. Jag tror att problemen ligger hos mig men att han är dålig på att kommunicera och det är därför problemen hos mig blir över huvud taget. 

Tack för allt ni har skrivit. Jag kommer att läsa igenom allting igen och försöka ta till mig. För många av er träffar väldigt rätt. Frågan är bara hur jag ska kunna lära mig hur han fungerar när han inte pratar med mig.

Alltså vill du inte leva så, så behöver du inte. Jag hade blivit tokig om jag kände som du. Behöver också bekräftelse på att jag är älskad och att det spelar någon roll ifall jag är där eller inte

21 usch! Jag hade aldrig klarat av att min partner brydde sig så lite :( Det verkar inte du heller.

#21 Nej jag hade inte heller klarat av det. Jag KLARADE inte av det. Så stå inte ut och var inte den enda som försöker, det bryter ner en tillslut. Ångrar så mycket att jag stannade kvar i mitt tidigare så länge, för det du går igenom nu var bara ett av många problem…

Många behov behöver bli uppfyllda i en relation för att det ska funka, och det där känns som det mest självklara av självklara och ändå verkar han inte bry sig! Tycker verkligen du ska överväga att lämna honom. För ärligt, varför ska du bry dig när du uppenbarligen inte spelar någon vidare roll för honom?