Jag träffade honom 2022. Jag lät honom flytta in hos mig väldigt snabbt, och när han väl hade gjort det blev jag väldigt fäst vid honom. Han var väldigt kärleksfull i början!

Under 2023 började saker förändras. Han kallar mig fortfarande ”älskling”, ”gumman” osv och kan klappa på mig och vara gullig, men det finns ingen intimitet längre. Han säger också att han inte vet hur hans framtid ser ut eller om han kommer att träffa någon annan.

Problemet är att vi bor i en väldigt liten lägenhet. Jag har i princip gett honom sovrummet och själv sovit på en madrass i ett annat rum. Han har gjort det väldigt tydligt att jag inte ska gå in i sovrummet eftersom han behöver sitt eget utrymme. Jag har till och med frågat om jag kan sova där jag förstår om han inte kan sova när någon annan är där, liksom.

Jag vill inte ”trigga honom” Jag börjar hela tiden tänka att jag kanske bara är en pushover eller något.

Han bidrar egentligen inte med särskilt mycket heller, och jag har inte velat pressa honom.

Och ärligt talat känns det ibland som att jag har en inneboende som ger mig lite kärlek och bekräftelse då och då. Han kan vara nedlåtande men samtidigt kalla mig ”sin baby”.

Jag har försökt prata med honom om det här. Det leder aldrig riktigt någonstans. Han säger i princip bara att jag är löjlig.

Jag älskar honom. JÄTTEMYCKET. Och jag är rädd för att vara ensam. Tanken på att förlora honom gör mig fysiskt illamående. Jag vet att det kanske låter löjligt, men det är verkligen så det känns.

Jag är också livrädd för att ”gunga båten”, även om båten redan har gungat rejält.

Jag saknar mitt eget utrymme. Och även om vi skulle byta rum känns det som att han ändå skulle bli irriterad på att jag är där.

Jag känner mig helt mentalt fast och vet inte vad jag ska göra. Snälla döm mig inte. Jag behöver verkligen ett utifrånperspektiv eftersom jag inte längre kan se situationen klart. :(

Vad skulle ni göra i min situation?