Åh Trazzel! Först och främst, välkommen tillbaka!

Sedan vill jag fortsätta med att skriva att du inte ska döma dig själv för hårt. Att du gett honom vaga löften för att du är feg, som du själv beskriver det, är fullständigt mänskligt och jag skulle våga drista mig till att påstå att ALLA gör så någon gång i livet. Det handlar inte bara om att man är feg/konflikträdd, även om det är en stor del av det, det handlar också om att man inte vill såra för hårt, att på något sätt försöka lindra smärtan för den man en gång har älskat.

Jag tycker du är ska känna dig stark och stolt för att du vågade ta klivet ut i det okända, att du litade på dina känslor och var uppriktig både mot dig själv och din partner, att inse när något har tagit slut. Du ska veta att jag genom åren deltagit i andra diskussionsforum gällande relationer, där man ältar och ältar och ältar samma problem, men aldrig vågar ta klivet bort och ut ur det dåliga förhållandet.

Det du gjort är något hedervärt, först och främst för dig själv och din egen utveckling. Du ska strax märka, vad jag menar när jag säger att snart sätts karmahjulet i rörelse. Nya saker kommer att komma till dig, det är som att du forcerat en barriär, och snart kommer ett flöde att strömma in i ditt liv. Jag lovar!

Jag önskar dig mycket mycket lycka och framgång i livet!!

*kramar*

#1 Tack, det är kul att vara tillbaka! Ja jag hoppas jag gjorde rätt. Huga, men det känns så fel, och rätt på samma gång. Ja, snacka om att leva i en centrifug full med känslor! Blir så nervös på det där snacket om att gräset inte är grönare på andra sidan. Men som familjeterapeuten sa, det kanske inte är grönare, men smakar bättre ;-). Varför kan man inte tvinga fram känslorna? För mitt i allt (verkligen passligt) så börjar min biologiska klocka tick lite sakta. Och han skulle vara en underbar pappa, men klockan tickade inte när jag var med honom. Den började sen när jag lämnat honom (kanske ett tecken det också). Jag vet att detta är helt sjuka tankar, man kan inte vara ihop, bara för att han skulle vara en bra pappa, finns inte "det" så är vi tillbaka på samma visa igen. Och jag kommer att leta efter bekräftelse på annat håll.

Men vet hur han ska försöka locka som sagt, men hundvalp, barn etc, som jag skrev förut. Och velig som jag är, blir det svårt att stå emot. Vi har som sagt träffats ganska ofta, men jag har inte sovit över där (och det är jag så stolt över, att jag har satt en gräns som jag iallafall har hållit). För han är skitledsen varje gång jag åker. Men ibland känns det som om, ok jag går tillbaka --> slipper min ångest, han blir gladare, allt blir tryggt igen, hunden får det bättre + tusen orsaker till. Hoppas jag kommer ifrån de tankarna snart.

Lite löjligt (jag vet inte) men har varit inne på dejtingsajter (inte för att hitta nån, måste vara själv nu, men har funnit en bra killkompis, bara kompis och det är kul) men iallafall det är kul att få lite uppskattning igen. Det är ju så man rodnar när man skriver detta. Vill inte att ni ska få uppfattningen att jag är desperat efter nån. Å nej! Känns bara kul att bli uppskattad som kvinna igen!

Nu ska jag sluta gnälla! För den här gången  ha ha

Tack SharpMissy för allt stöd, du är helt underbar, stor kram till dig. Och tack till alla andra för era kloka inlägg och stöd. Tänk vad man kan göra mycket för en människa man inte känner, helt suveränt!

Kramar

jag tycker du svarar dina fråger helt utmärkt själv, när du säger när du kramar honom kjänns det inget särskillt och det kanske är svar nog i sig själv. Du har nog rätt i det anser jag.
Och om han tycker att det ni hadde va bra så fint för honom, men om du saknar nåt mer så tycker jag du gjör rätt i att bryta upp när du innsåg du inte fick det du behövde av honom. Det är inte han som avgjör om det ni hadde är det du behövde. Han kan tycka det va bra, men vad han tycker är inte din facit. Väm vet, ni kanske hittar tillbaks till varann ändå, men ni kanske heller inte gjör det. Framtiden är vidöppen för dig, och jag tycker det är en god tanke att fortsätta i terapien vidare fram för ett bra avslut!