![[Devya]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Ensamstående mamma - eget val
Det här är bara en flyktig tanke som just dök upp. Är det totalt fel att vilja vara ensamstående mamma?
Jag började fundera på det eftersom jag nu är singel efter att ha varit i ett förhållande som varade i 10 år. Vi skaffade aldrig barn tillsammans som tur är, men nu började jag fundera på att jag faktiskt börjar bli lite väl gammal och tiden börjar rinna ut för mig så småningom. Då slog det mig att kanske det inte är helt fel att vara ensamstående förälder? Min mamma klarade av det så jag borde också klara av det. Jag var också lycklig då jag växte upp fast jag inte hade någon pappa.
Jag vill dock först skapa mig själv en karriär och något att falla tillbaka på i sådana fall. Trygga framtiden för mig och mitt barn.
Är det en helt galen tanke? Det är ju bara något som dök upp just nu, men jag tänker allvarligt tänka på saken.
Känner Kvinnor om är ensamstående, eller i alla fall var det då dom fick barn. Med hjälp av släkt och vänner så gick det bra. Men är man helt ensam kan det nog bli väldigt tufft.
Tja jag tänker detsamma. Visst vore det fanatastiskt att finna ngn att bilda familj med, men om det inte sker, så tror jag nog att det går bra ändå.
Jag är uppväxt utan en särskilt närvarande pappa och både jag, brorsorna och mamma har överlevt :) Det viktiga tror jag är att man har stöd från familj och vänner, man orkar inte dra hela lasset själv.
/Christine
Fint att de flesta verkar tycka att det är OK. För jag tror inte att jag kommer att hitta någon jag vill skapa en familj tillsammans med inom de kommande åren. Jag vet inte heller om jag skulle vilja bli tillsammans med någon ny kille heller. Så jag vill ha lite olika reservplaner för jag älskar verkligen barn. :)
har ett par kollegor som bestämt sig för att skaffa barn på egen hand i danmark :) har gått alldeles utmärkt. iband vill inte livet gå som normen säger, d.v.s. man, hus och barn. har man barnlängtandå, ja, vaför inte. finns många ensamma föräldrar, både mammor och pappor, där ute som klarar det alldeles galant :)
Jag har varit ensam hela tiden. Det är först de senaste 4 åren som varit riktigt tuffa, pga yttre omständigheter. (Min son är 14)
Växte själv upp utan pappa och min mor med, även om mormor & morfar var gifta (morfar var sällan hemma). Själv har jag aldrig haft någon drömbild med mamma, pappa & barn. Utan min önskan att få barn har varit med mig och mitt barn. Och så blev det (tack och lov, för den sk fadern är en prakt idiot).
De enda tillfällen som är jobbiga är då man är riktigt sjuk. De enda gångerna jag gråtit av matthet är då jag haft magsjuka (och 40 graders feber), men ändå måste gå upp och laga mat. Eller då jag hade lunginflammation och var riktigt dålig - men var tvungen att sakta gå till affären och fylla på tomma matförråd.
Du slipper tjafsa med någon och har hela ansvaret själv samt bestämmer hur barnet skall uppfostras och vilka rutiner som gäller. Låter praktiskt i mina öron då det nästan jämt blir konflikter då man inte är ihop 😃
Va lycklig och gör andra lyckliga<3
Har också funderat på det här, även om det här med barn inte ligger i någon direkt nära framtid för mig … Men när jag funderat på det låter det precis som #7 sa mycket praktiskt att vara ensamstående förälder. Tycker dessutom att vi kommit så långt att har man inte träffat någon men ändå vill ha barn borde man kunna skaffa barn ändå 🙂
Starta ny diskussion