Han gör dig hel när han ignorerar dig, väljer bort dig, straffar dig genom att vägra prata med dig? Det verkar inte speciellt respektfullt och ömsesidigt.

Ingen människa kan göra en annan hel. Man måste vara en fullödig person i sig själv innan man kan fungera i ett jämställt förhållande. Men en partner kan förstöra helheten och gnaga bort bitar, och sedan kan man bli beroende av just den personen för att slippa känna sig så söndersliten - när personen någon gång är lite trevligare så blir man så glad och lättad att man tror att det är kärlek.  Men det är ingen bra livstrategi att vara beroende av en person som behandlar en respektlöst bara för att den personen ibland är lite mindre otrevlig.

#1 Du har antagligen rätt..

Men han har bättrat sig. Han kan vara hur gullig och omtänksam som helst, men det är ibland som den där aggressionen(eller vad man nu ska kalla det) kommer tillbaka.

Jag antar att jag hoppas för mycket, men jag vet inte…

Man kan aldrig ändra en person. Den enda du kan ändra är dig och hur du känner inför detta. Vill du acceptera detta och ha det så eller jobba med dig själv och bli lycklig?

#3 Jag vet att man inte kan ändra en annan person, det har jag aldrig påstått heller.

Jag tycker bara att man kanske kan kompromissa istället och hitta en lösning, att han ibland väljer sina vänner före mig, men att han även någon gång ibland kan tacka nej till dem för att prata med mig.

Jag vill som sagt inte tvinga honom till något, men jag tycker även att han borde värdesätta mig lite mer…

Usch, känns nästan som att jag låter paranoid, avundsjuk och manipulativ…  Men det är absolut inte så jag vill uttrycka mig själv..

Jag får delad känsla kring allt du skriver. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Hoppas du inte tar detta fel men när du skrev att du höll på att få ett återfall så tycker jag det lät lite som att du på ett sett anklagade honom. Som att det var hans fel att du mådde dåligt när ni bråkade. Har du tänkt på hur han mår och känner över dina problem? Hur gammal är han? Han kanske inte vågar investera helhjärtat i eran relation efter som hans ex faktiskt tog sitt liv? Speciellt inte när du som du skrev gjorde dig illa djupt. Dessutom ringde du direkt efter och berättade det och jag tror han blev lite överrumplad. Det är inte många som kan hantera något sånt. Att han flyr efter bråk med sina föräldrar är också kanske ett tecken på att han faktiskt mår dåligt i sig själv och inte orkar med den typ av relation du vill ha med inte orkar ge dig det stöd som du behöver Du låter inte manipulativ eller avundsjuk. Då låter i mina öron som en tjej som är i en relation där båda parterna har sina respektive problem med faktiskt inte är (förlåt) mogna eller redo att ge den andra de stöd som den behöver. Jag kan säga själv att jag inte hade klarat att vara med någon som mår psykiskt dåligt. Jag har fullt upp med mina egna för att klara av att vara där för någon annan. Självklart ställer jag upp för min sambo när han mår dåligt men han lever inte med egen psykisk ohälsa och jag tvivlar på att han skulle orka med mig om han gjorde det. Kan tillägga att han är 25 och jag 24. Tyvärr har jag inga andra råd än kommunikation, ömsesidig respekt och ge varandra utrymme. Hur framtiden kommer se ut vet ingen men det är i mina ögon väldigt svårt att ha en relation med en person med psykiska besvär och ännu värre om inte 3gånger på mycket värre att båda har det Har du fullt bearbetat vad som hände med ditt ex? Får du professionell hjälp med dina problem?

Jag känner spontant att du ska strunta i killar ett tag, vad de vill, önskar eller deras behov. Du behöver finna dig själv och det tar några år. Det känns som om du har ett alldeles för stort fokus på dem. 

Sedan tycker jag att ovanstående har givit mycket bra råd och tanka.

Därefter kommer "hönsmamman" fram. Jag blir upprörd över att dina föräldrar lät dig åka så många mil för att vara hemma hos någon kille, när du var och på många sätt är så ung, skör och utsatt…det är min mammiga sida som talar.

#5 Men mycket hade hänt den dagen, så jag var liksom redan väldigt skör… Jag menade aldrig att anklaga honom, verkligen inte! 

Och jag förstår att det måste vara väldigt tufft för honom också, självklart..

Han nämnde även till mig innan vi blev tillsammans att han har någon slags "barriär/bubbla" eller liknande. Att han inte vågar litat på mig helhjärtat -som du nu säger- på grund av det som hänt med hans tidigare ex. (Han var inte tillsammans med henne när det hände, enligt honom trodde han att hon gått vidare då hon träffat en ny osv..)

Sen var det ju hans senaste som dumpade honom genom att säga att han var hennes största misstag..

Jag vet att jag gjorde fel. Och efteråt insåg jag att jag riskerat allt jag älskade pga mina egna "själviska" tankar och handlingar (Jag menade ju aldrig att det skulle hända… Jag tappade kontrollen och visste inte vart jag skulle ta vägen..)

Och jag antar att du har rätt att jag heller inte är tillräckligt "mogen", men jag är antagligen för envis för att själv inse det.. 

Han är 21, och har ju som sagt börjat gå till psykolog 1-2 gånger i veckan. Även jag tror att han inte riktigt kommit över sitt ex, att någon man älskat eller bryr sig om inte finns kvar längre så man inte har en chans att be om ursäkt? Usch..

Men han och jag pratade igår efter att han kommit hem från sin vän, och jag förklarade mer detaljerat hur det kändes när han struntade i mig:

"Du bryr dig om ifall han blir bitter, men det spelar ingen roll om du gör mig ledsen/besviken? 

Det känns som att du tar mig för givet…

Jag älskar dig, det gör jag verkligen. Och jag antar att du känner detsamma, för du kan vara väldigt bra på att visa det när du själv vill.

Men just nu känns det inte som att du värdesätter det du lovar/bestämmer med mig….

jag förstår att du vill umgås med dina vänner, absolut.

Men i ett förhållande måste man även kunna kompromissa/diskutera. Möta varandra halvvägs, om du förstår vad jag menar?

Jag respekterar att du hellre vill umgås med dem än att sitta framför en dator och snacka med mig, MEN, jag tycker även att du någon gång ska kunna tacka nej till dem för min skull…

Jag sätter alltid dig i första hand, och du påstår att jag är viktiast i världen för dig. Men om jag nu är prior 1 måste du väl någon gång kunna säga nej till dem med? 

Det är liksom inte bara Jonte som kan ta illa upp… Det känns bara inte  som att du inte värdesätter mig lika starkt i och med att vår relation består av 80% med bara skype, sms, kik m.m"

Och DÅ insåg han att det inte var okej, han bad om ursäkt och sa att han skulle tänka på det till nästa gång.

Jag TRODDE att jag hade det. Ärligt. Annars skulle jag inte ens försöka prata med fler killar. 

Jag gick på BUP ett tag, men min psykolog där verkade inte förstå mina problem. 

Efter att allt det här med min nuvarande berättade jag för min mamma att jag kanske behöver börja gå dit igen för att ha någon att prata med.

"Vad är det för dumheter? Du har oss, och du borde öppna dig för dom som älskar dig mer" Var hennes svar.

Men jag kan INTE lita på henne. Varje gång vi bråkar eller liknande använder hon mina svagheter för att trycka ner mig. Hon är ett kontrollfreak som knappt lät mig börja på det gymnasiet jag går nu. (Konstigt med tanke på att hon lät mig åka upp till mitt ex, men men…)

#6 Jo, det kan jag hålla med dig om. Men så är det alltid… Så fort något händer med någon av mina nära eller kära trycker jag ner mina känslor för ett tag för att hjälpa dem, det gäller inte bara pojkvännen.

Om du syftar på exet så hängde de faktiskt med. Åtminstone första och sista gången. De andra gångerna åkte jag dock själv, eller så kom han ner.

Om du syftar på min nuvarande så nej. Jag har aldrig varit uppe hos honom, det är alltid han som kommer ner eftersom min mamma inte låter mig åka upp. (Hon verkar ha blivit mer överbeskyddande sen den förra händelsen)

Du har INTE agerat själviskt! Du har problem och tappar ibland kontrollen.

#8 Ja, och det är just det som är problemet… Jag vill inte tappa kontrollen, och har lyckligtvis inte fått något nytt återfall på två månader… Det var nära, speciellt när han var så kall.. Men nu har jag bestämt mig för att aldrig falla tillbaka, då det finns så mycket som "står på spel", så att säga. Jag har lärt mig att kanalisera den smärtan och ångesten på andra sätt nu. Så båda två gör framsteg, även om det är små steg på lång tid..

#9 du skrev att han gått till psykolog, alltså är ju han inte heller den som mår bra.

Detta kommer kanske låta som att detta är elakt: Men två människor som inte mår bra triggar varandra. Det blir destruktivt och inte bra alls.
Detta är bara vad jag har upplevt.

#10 Jag tror att du har rätt, men till en viss del. Jag trodde ju att jag kommit över och bearbetat allt, och visste att han varit med om en del, men fick reda på i princip allt när vi väl blev tillsammans. Jag har försökt att stötta honom, och visa att jag inte ska någonstans. (Även fast jag i mitt första inlägg skrev att jag var påväg på att ge upp/orken började försvinna) Men jag har även en känsla av att man även kan hjälpa varandra, även om båda mår dåligt… (Jag vet inte, detta kanske bara är "önske tänkande" från min sida)

#9 jag hade ett återfall, knappt att det räknas men ja ändå ett återfall, efter 4år eller något. Det tar sån tid och är jätte jobbigt. Tagit mig 6år att komma hit jag är och ändå kommer saker upp hela tiden. Kämpa på och jobba med dig själv. Ibland räcker tyvärr inte kärlek. Du måste ta hand om dig själv i första hand. Önskar dig all lycka i framtiden och att du hittar en bra balans i ditt liv.

#12 ja, en annan sa att när man väl är fast i ett beroende kommer man liksom aldrig ur det helt, tyvärr. Just nu känns det inte som att det kommer hända igen, men man vet aldrig… Tack, detsamma. Det värmer verkligen att ni alla har gett mig så många råd och er syn på det här… Det har gett mig nya aspekter, och har hjälpt mig lite på traven. Tack till er alla.

#13 skönt att det hjälper iallafall lite :)