Behöver råd / långt.
Hej, förlåt, detta kommer bli jättelångt, men jag måste få skriva av mig. Kan börja med att säga att jag är 25, bor för närvarande i Japan och studerar japanska, och är… well, vuxen. Så jag vill inte att detta skrivs av som "äh, du är ung, det ordnar sig".
För snart sex år sedan träffade jag en tjej när jag bodde i England och jobbade som au pair - vi kallar henne här i texten för Kate (inte hennes riktiga namn.) Hon bodde i England, och vi blev vänner. Det gick upp och ner, fram och tillbaka, men vi stod varandra väldigt nära. Vi träffades IRL flera gånger, men höll den största kontakten via internet. För tre år sedan tog vi en paus i vår vänskap, och när vi tog upp kontakten igen hade hon precis fått en son - vi låtsas att han heter Andrew. Då kom vi varandra extremt nära, för att Kate blev mamma förändrade henne väldigt mycket och jag gick igenom mycket personliga grejer som förändrade mig. Vi blev bästa vänner. Alltså, jag talar en rejält djup vänskap, där vi saknade varandra jämt och fanns där för varandra och så. Vi har massor gemensamt, dels har vi samma diagnos och dels har vi många intressen gemensamt. Vi tänker mycket likadant, och ser på det mesta likadant. Hon är den enda i världen som jag någonsin har kunnat kolla på efter att hon berättat något och sagt med ärlig mening "EXAKT så är det för mig med". Eller "EXAKT så känner jag med". Det var otroligt att hitta någon som jag kände så med.
Fast forward till sommaren 2012. Jag hälsade på henne i England efter att vi inte setts på över ett år, och jag hittade hem. Verkligen hem. Det var där jag hörde hemma. Vi rörde oss synkroniserats till och med. Myste på soffan, höll handen, pratade, fjantade oss, och bara… existerade ihop. Som om vi båda två helt plötsligt hittat den sista pusselbiten som saknades för att göra oss hela. Och jag hade naturligtvis träffat Andrew förut, men förra sommaren var han ju lite äldre och vi föll pladask för varandra. Jag älskar honom med hela mitt hjärta. De två veckorna jag var hos henne kändes verkligen som om jag hade hittat mitt hem. Jag har ALDRIG någonsin förut känt mig så hemma med någon förut. Hos någon. Jag har aldrig känt att jag hör hemma någonstans förut. Någonsin. Men jag kände det då. När jag åkte hem gick jag nästan i bitar, för det kändes så fel.
Två veckor senare skickade hon ett mejl till mig och erkände att hon var kär i mig, att hon varit det ett år, och att hon bara måste få berätta det. Att hon förstod att det kanske skulle förstöra saker mellan oss, men pga hur det känts när jag var där ville hon berätta det, ifall att jag skulle känna likadant. Ifall det fanns en chans. För det hade känts precis lika rätt för henne när jag var där. Jag svarade och sa att jag behövde tänka, men att jag absolut inte tyckte hon hade förstört någon.
Det tog ett dygn innan jag insåg att jag var kär i henne också. Förbannat kär. På riktigt. Som att jag hade hittat min andra hälft. Vi blev tillsammans, och spenderade månader med att hitta ett sätt för mig att flytta till England på. Hade hon inte haft sin son hade hon kanske kunnat flytta till Sverige, men det är inte riktigt något som är möjligt när man har en tvååring liksom, bara sådär.
Jag ansökte och kom in på en skola där, och jag skulle flytta dit. Men sen hann verkligheten ikapp. Grejen är den att det är vansinnigt dyrt att plugga där. Även med CSN och lån och att bo i värdfamilj och ha hälften av måltiderna inkluderade skulle jag ha haft 1400:- i månaden att leva för. Som skulle gå till resor, medicin (mot min diagnos), hälften av mina måltider, nöjen, hygien, osv, osv, osv. Det gick inte. Det gick verkligen inte. Vi försökte hitta alternativ, funderade på att flytta ihop, men med tanke på hennes son var det inget alternativ. Hade det bara varit vi hade vi gjort det ögonblickligen, men det går inte att göra sånt när man måste ta hänsyn till en son med i bilden.
Det gick inte. Det gick bara inte. Vi kunde inte hitta en lösning. Visst, jag kanske skulle hitta ett extrajobb som fått det att fungera. Men om jag inte gjorde det då? Jag hade då varit sjukskriven i ett år pga depression och min diagnos och skulle börja skolan igen - jag var inte ens säker på om jag mentalt kunde klara av att studera och arbeta samtidigt. Det kanske inte var en möjlighet alls. Vi hittade ingen lösning.
Så vi gjorde slut. Båda var helt knäckta. Vi bestämde oss för att ta en paus från varandra för att försöka låta allt läka. Jag bestämde mig för att lyssna på en annan dröm jag haft sedan jag var liten så jag flyttade till Japan nu i oktober. Hon bor kvar i samma lägenhet. Vi pratar kanske en gång varannan månad.
Jag har dejtat. Jag dejtar en tjej just nu, men det är inte allvarligt. Jag har dejtat lite innan. Jag försöker gå vidare. Men jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag saknar henne så mycket.
Jag var ute med tjejen jag dejtar en sväng ikväll, kom sedan hem och gick och åt middag med min huskamrat. Vi pratade rätt mycket och hamnade i att han berättade om sitt ex som han träffade när han var hemma i USA över Thanksgiving. Han berättade att som vanligt ledde deras möte till hångel etc, och han sa sedan till henne att han inte klarade av att träffa henne längre, för att det ALLTID blev så och det bara gjorde ont liksom, för att de ändå inte kan ha ett förhållande osv.
Då började jag mala på om en massa tankar jag har om Kate, och det liksom… rasade ur mig en massa ord och tankar jag klippt bort och hållit gömd för mig själv. Allt bara slog mig i ansiktet, alla känslor och tankar och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag älskar henne fortfarande, så mycket, och jag saknar henne så det gör ont. Allt i mig gör ont. Jag är förvirrad och ledsen och vet inte vad jag vill och vad jag känner. Med henne kände jag mig… så hemma. Som om jag äntligen, efter ett skitliv hade hittat hem. MITT hem. Där jag hörde hemma. Med den person jag hörde ihop med. Den pusselbit som saknats i mitt hjärta hela mitt liv. Jag är så rädd att jag aldrig mer kommer känna så, för att hon är rätt. Och jag är rädd för jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd för att dra upp det med henne för vi pratar knappt längre eftersom vi båda fick så ont när vi gjorde slut. Jag är rädd för att hon ska ha gått vidare - vilket jag vet är helt hyckligt för jag dejtar ju liksom, klart hon får göra det också. Jag är rädd för att hon inte ska ha gått vidare, så om jag drar upp det ger jag oss bara mer smärta för att vi ändå inte kan vara tillsammans.
Jag vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag ska ta mig till. Vet inte om jag hör hemma här i Japan eller om jag gjort ett misstag. Om jag kastat bort den enda plats jag hörde hemma på. Eller om detta ÄR rätt, och jag har gjort rätt, och allt kommer bli bra till slut. Jag vet ingenting och vet inte vad jag ska göra.
Visa ord behövs, för just nu kan jag bara gråta.
(Förlåt om det hamnade i fel kategori, och förlåt för att det är så långt.)
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
![[silkesnosen]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Alltså min spontana reaktion är….var det alltså lättare att flytta till Japan än att flytta till den du älskar? Sedan är sonen två år gammal och jag tvivlar på att det skulle ha varit traumatiskt att prova att vara inneboende ett tag tills att du finner lägenhet eller arbete. Sök arbete från början, så att du har en inkomst. Vill man så kan man, även om det kanske tar tid. Sedan brukar jag tänka att livet brukar visa hur man ska ta sig fram..kanske behövde ni utrymme…
Kolla över möjligheterna att ta dig till England igen? Låter fruktansvärt. Allt behöver inte vara försent. Men jag skulle kolla möjligheterna innan jag pratade med henne. Liksom bara kolla om du kanske kan få ihop det denna gången? Kanske kan du få ett jobb först och sen plugga? Om det funkar. Om något känns så rätt tror jag det måste undersökas. Annars kommer du kanske ångra dig och gå resten av livet och fråga dig "tänk om". Jag tror det är det värsta som finns. Att gå och undrar "tänk om".
Anna och taxen Max
#1 Ja. Det är dubbelt så dyrt att plugga i England, mer än dubbelt så dyrt. Här har jag ungefär 5000:- över varje månad efter hyra och mobilräkning. Det är ganska stor skillnad på att leva på 5000:- och leva på 1400:-. Jag gjorde en budget över England, och nej. Det gick inte att få ihop det. Jag skulle gå med minus varje månad. Det går inte att trolla fram pengar, tyvärr.
Och nej det är inte okej att inte sätta sonen i första rummet. Tänk om vi hade flyttat ihop för fort och bråkat mycket så han hamnade i kläm? Tänk om jag inte hittat någonstans att ta vägen och det hade lett till bråk? Sonen måste alltid komma först, så enkelt är det bara. Att flytta ihop sådär på en gång är inte okej när man har ett barn att tänka på och man inte vet hur det ska gå. Definitivt inte om jag står utan inkomst. Ska en singelmamma på 22 år försörja mig? Nej, det var inte realistiskt att tänka så för oss, för det var inte en väg vi kunde gå. Ja, vi pratade om det, men i slutändan var det inte okej.
Fast livet kan ju inte fatta beslut åt en, tyvärr.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
#2 Ja, jag har funderat på det. Å andra sidan… tänk om jag hittar en möjlighet, och hoppet tänds, och sedan pratar jag med henne och hon är över mig? Då kommer jag knäckas totalt också.
Nej det är tyvärr ingen lätt sits.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
#4 fast då har du försökt. Man brukar säga att man ångrar det man inte gjorde mer än saker man gjorde. Du kan ju "kolla lite" och helt enkelt skriva till henne att du saknar henne. Om hon svarar "jag saknar inte dig" så kan du ju släppa det.
Anna och taxen Max
#3 jag menade verkligen inte att du på ngt sätt skulle ta det lättvindigt eller att sonen inte skulle vara viktig i den här situationen. Om personen är rätt och ni har känt varandra så tänkte jag helt krasst att ni kanske klarar ett par månader under samma tak, vilket borde ge dig tid till att söka jobb och dylikt.
#5 Jo, sant. Jag tror grejen är mest att vi har ju försökt, så är det ens värt att försöka riva upp våra sår igen?
#6 Jag förstår det, men eftersom vi aldrig bott ihop är det liksom omöjligt att veta säkert, och det kändes inte rätt att ta risken när det inte bara handlar om oss två utan även hennes son.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
#7 om du tror att det är rätt kan det vara värt det. Det är tyvärr en risk man får ta eller riskera att undra.
Anna och taxen Max
Jag har skrivit ett låååångt meddelande till henne nu, som hon dock inte läst för tidsskillnaden är stor och sådär. Vi får se vad som händer. Kollar runt lite på olika språkprogram också, som har bättre priser än de jag tänkte åka med tidigare.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
Du får ju ta studielån.
Sabina
www.anibaz.blogg.se
#10 Studielånen räcker inte alltid.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
Nu är jag både förbannad och knäckt.
Hon är tillsammans med någon annan - helt okej. Jag kan inte kräva att hon ska vara singel för evigt. Jag önskar henne all lycka. Men däremot är det inte okej att säga till mig att hon känner likadant, att hon inte är över mig, att hon älskar mig, för att i nästa andetag säga att hon inte kan göra slut med sin nuvarande för mig.
Jag. Ville. Inte. Veta. Det.
För mig är det bara grymt, att peka ut för någon att hej, jo jag känner detsamma, meeeen det spelar ingen roll.
Jag förstår att hon inte kan göra slut med den hon blivit tillsammans med för mig, det stör mig inte. Det som stör mig är att hon berättade hur hon kände för mig, när hon borde fattat att det enda jag kan känna efter det är en extrem smärta. Nu gråter jag igen, klockan är 5 på morgonen och jag har inte sovit på två dagar.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
# om du bara har 5000:- kvar efter hyra och mobilräkning, hur jädrans dyrt bor du egentligen då? :S du får ju typ 15.500:- av csn varje månad. om du bor i en egen lgh kan jag förstå, men inte om du delar boende.
#13 Jag får inte överhuvudtaget 15 000:- per månad. Och boende i Tokyo är dyrt, min hyra ligger på 5000:-, delat hus, eget rum. I England är boendet billigare men skolan dyrare.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
#14 men varför tar du inte fullt csn då?
då får du ju den summan och kan klara dig bra.
Ja mitt boende utanför tokyo kostade nästan samma och jag bodde på 5kvm o delade allt ihop med 100+ pers.
Jag tar fullt CSN men vad har det här med något att göra?! Det har ingenting med min tråd att göra och jag har inget intresse av att ta en sådan ot diskussion när jag mår så fruktansvärt dåligt.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
#12 Förstår att du mår dåligt, vilket slag under bältet. Hoppas att det ordnar upp sig för dig! Nu vet du i alla fall, allt du kan göra nu är att gå vidare och försöka se ljust på framtiden.
Sabina
www.anibaz.blogg.se
#12 Om jag förstod saken rätt, sa hon att hon älskade dig, hade känslor och inte hade kommit över dig som svar på ditt långa meddelande, för att sen säga att hon har en ny?
Det där tycker jag faktiskt du kan ifrågasätta, rejält. För tänk om det är så att hon verkligen har älskat dig hela tiden, saknat dig och velat innerst inne att det ska funka, men att hon träffade någon spännande person och tänkte att det var lika bra att försöka komma över dig med någon annan? Menar hon liksom att "nej nu är det kört för alltid i och med att jag har en ny", det låter ju inte klokt om hon fortfarande ÄLSKAR dig och inte har SLÄPPT dig?
Hade nog allt visat att jag blivit rejält irriterad och förvirrad, inte för att bråka, men för att jag allt tycker jag förtjänar en förklaring på det där. Det är ju som att hon ger dig något slags hopp, men sedan "går det bara inte" för att hon har en ny. Man kan ju dumpa någon för en annan… Speciellt om det kanske var sitt livs kärlek. Är ju inte första gången det händer? Är ju standardversion på film och inte så ovanligt i verkligheten heller tror jag.
Är det värt att kämpa lite till? Tror du hon säger det för att mildra din smärta? Känner du någon misstanke om att hon kanske visst gått vidare helt och fullt och inte alls älskar dig, då ska du givetvis göra allt för att släppa henne och inte tvärtom.
dreams about the far woods and constant full moons.
~join LITZIUMWORLD <--- INSTA: lisalitzium 
Fy vad jobbigt :( förstår att det känns fruktansvärt. Men nu vet du att du kan släppa henne. Du gjorde ett försök och slipper undra vad som kunde ha hänt. Vet att det är en klen tröst just nu men när du hämtat dig lite så kommer du kunna gå vidare. Lite som när man brutit ett ben som läkt ihop fel och man måste bryta upp det igen. Det gör fruktansvärt ont men då kan man läka på riktigt. Kramar till dig
Anna och taxen Max
Starta ny diskussion