Mår du inte bra och det känns fel tycker jag du ska hoppa av. Ibland händer det att saker inte blir som man tänkt. Du ska inte oroa dig för vad andra kommer tänka.

#1 Nej, efter det jag pratat med min sambo har han nästan rekommenderat mig att hoppa av. För att jag varit så ledsen och att det inte känns sunt för mig att sitta och gråta varje vecka över att det känns jobbigt… Jag förstår att det inte är bra att gå varken en utbildning eller vara på ett jobb där man mår så dåligt att man gråter och inte tar sig iväg till skolan, för det har varit så många gånger med.

Nu är bara frågan i vilken ordning jag ska ta allt. Och hoppas på att jag inte kommer ångra mig.

jag hoppade av mina universitetsstudier 2008. då läste jag till sjuksköterska och insåg efter två terminer att jag inte klarade av det. studierna hade jag inga problem med, men när vi började ha praktik höll jag på att bryta ihop totalt. jag klarade inte av att arbeta med sjuka människor. sedan strulade skolan och sjukhuset till min praktik fullkomligt och satte mig i en situation som jag hoppas att ingen syrra under utbildning behöver råka ut för. sedan ska tilläggas att jag redan innan tvekade. jag började mer och mer känna att det inte var det jag ville jobba som. tråkiga arbetstider, en jäkla massa slit för ingen uppskattning, taskiga utvecklingsmöjligheter och dålig lön. för mig var det en lättnad när jag tog beslutet, även om jag klev rakt ut i sysslolöshet. när jag väl bestämt mig ringde jag till skolan direkt och ville säga upp min plats i utbildningen. fick rådet att ta ett halvårs studieuppehåll innan jag bestämde mig helt, och det var kanske klokt (så vet du att möjligheten finns att ha kvar din plats om du skulle ångra dig igen i ett halvår). jag såg det inte som ett misslyckande, och det tycker jag inte att du ska göra heller. ibland blir det inte som man tänkt sig, och då är det modigt att ta beslutet att släppa något. vi är så drillade med att vi måste slutföra allt vi påbörjat, även om det i slutändan påverkar vårt mående. bortkastad tid är bortkastad tid, och ingen kommer tacka dig för att du slet dig igenom en utbildning som fick dig att må dåligt, framför allt inte om det är en utbildning med väldigt begränsade möjligheter efteråt. nej, hoppa då av och tänk igenom din situation. kolla på yrkesutbildningar som kanske kan vara spännande istället. många av dess ainnehåller mycket praktik och ger goda möjligheter till jobb. sedan ska jag tillögga att väldigt väldigt få högskoleutbildningar är enstaka dagar i skolan och sedan hemstudier. det är möjligt om du hittar en utbildning som kan läsas på halvfart, men alla de jag känner, inklusive min egen utbildning motsvarade ett heltidsjobb i studietid med minst 3-4 dagar i skolbänken, oftast 5 dagar per vecka beroende på kurs samt självstudier. du är ju begränsad av att du kräver utrustning, vilket ju gör det lite speciellt och antagligen gör att du behöver spendera mer tid på skolan. jag hade minst 4 dagar obligatorisk närvaro i veckan i genomsnitt.

Det är ditt liv och ingen annans. Gör det du tror är rätt för dig. Man måste inte hitta sin livsinriktning så fort som man kanske tänker ibland. Jag tycker du ska hoppa av och försöka hitta ett jobb. Lev och låt en längtan efter något nytt få växa fram i sin egen takt. :)

Vet du vad, ansök om studieuppehåll, så att du kan andas och komma ifrån klasskamrater och utbildning, så att du hinner tänka. Se till att göra något annat ett år eller du kanske till och med kan läsa något annat på distans, men se till att ej ta lån i onödan. Ta studieuppehåll nu och ge dig tid till reflektion!!!

Man förändras och mognar mycket då man börjar på universitetet, det är inte alls konstigt att man efter ett tag inser att man borde välja ngt annat. Jag hoppade av min första utbildning och hoppade på en annan. Nu doktorerar jag i det nya ämnet. Jag kände som du på min första utbildning, fick lite panik då jag skulle dit, jag hatade det. Slutade med att jag marscherade upp på en annan institution där jag läst en kurs och tjatade in mig själv på fortsättningskursen. Aldrig ångrat!

Tack, många bra meningar om det hela!

Det med studieuppehåll funderade jag på vad det egentligen innebar, för visst vore det ju smart att ta ett sådant först. Men när jag läser på skolans hemsida står det bland annat att man måste ha särskilda skäl, som socialt, sjukdom, barn eller annat och att man sällan beviljas studieuppehåll de två första terminerna. Om man inte har några särskilda skäl får man komma tillbaka i mån av plats.

Sedan när man ska fylla i formuläret ska man fylla i vilka terminer man vill ha studieuppehåll och när man beräknas att påbörja studierna igen. Jag har ju ingen aning, för planerar ju inte att komma tillbaka! Menar ni att det är bättre att ta ett studeuppehåll som första steg ändå fastän man själv är ganska säker på att man inte vill fortsätta? Någon annan fördel med det jag kan läsa till mig? För de där särskilda skälen stämmer jag ju inte in på, och jag är fortfarande kvar i första terminen vad jag förstår…

#7 Nej det finns inga fördelar med studieuppehåll om det inte är så att du tror att du kommer vilja fortsätta senare. Nu verkar det ju som att du är säker på att du inte vill fortsätta, och då kan du hoppa av helt enkelt.

#8 Jag ringde studiecentrumet nu och man får inte ta studieuppehåll om man inte gått två terminer, så det alternativet är borta. Men jag tror inte att jag kommer vilja fortsätta senare nej, för det handlar inte om att jag är skoltrött eller omotiverad och att jag skulle vara mer motiverad efter ett tag. Jag klarar de akademiska ämnena bra och tycker de är intressant, tycker jag har en bra studieteknik och så. Men det är alltså vid tekniken jag backar. Känner att det blir helt fel. 

Så ska kika hur formuläret ser ut för att hoppa av och få tummen ur och göra det direkt… Det svåra blir bara vad jag ska säga till familjen. Jag vet att de stöttar mig i vått och torrt, men många i släkten har jobbat just på den skolan också. Därför känns det ännu lite mer som ett misslyckande, för de brinner verkligen för den skolan och tycker alla att jag passar som handen i handsken på utbildningen.

#7 Fördelen är ju att du kan, om du är osäker ha kvar rätten till din plats på utbildningen, men om du är säker på att det här inte är vad du vill , så är det ju bättre att bara strunta i det. Särskilda skäl kan ju vara ditt psykiska mående, om du kan fixa ett intyg från din samtalskontakt.

#10 Jo precis, men nu kommer det inte gå i alla fall vad jag förstod…

Det är du som ska leva ditt liv och inte de. Du kanske gör någon besviken men så måste det bli ibland. Det är inte hela världen. Om du känner att du gör rätt sak för din skull så tror jag att du kommer kunna hantera andras känslor bättre.

i den här frågan måste du sätta dig själv i första rummet och inte bry dig om andra. det är inte dom som lever ditt liv. visst kan det vara svårt och kanske lite skämmigt, men du vill ju faktiskt inte. tänk på att ditt studieval inte bara påverkar dig nu och något år framåt tills utbildningen är över, utan kanske hela ditt yrkesverksamma liv. känns det inte rätt är det inte rätt. nej, hoppa av och lägg energin på dig själv och vad du vill. var ärlig mot alla om att det inte känns bra och att du inte vill gå den här utbildningen. det tycker jag är en väldigt bra orsak att hoppa av, och det borde också respekteras.

Jag började studera fastighetsmäklarprogrammet och trivdes inte alls! Var mycket mer matte och bokföring än jag trodde och det var för svårt för mig - just för matten är den del av studierna jag måste ha mycket mer tid och hjälp med - men som inte kan erbjudas på högskolan. Jag klarade inte en enda tenta och mitt i allt stod vi i ett husköp så jag hade ingen motivation eller tid. Jag hoppade av efter första terminen. Ångrar det inte! Det var ett år sedan nu. Jag ska söka en helt annan utbildning i år :) så får vi se med det men jag kommer inte våga ta studielån för än jag är säker på att det här programmet vill jag gå klart! (Jag tåg inga lån förra utbildningen heller) :)

#14 Tack för din historia! Det känns bara som att, jag var ju så säker på att det var det här jag ville göra. Det kanske fortfarande är det? Men jag vet i varje fall att jag inte mår bra av utbildningens upplägg, och då går det ju inte att fortsätta. 

Det är ju många som hoppar av det dom valt, men blir nästan mörkrädd av att man kan ändra sig så hastigt på något sätt, då man gått och trott att "det här ska jag göra!!" långt innan man blev antagen. Och då man väl blev antagen blev man skitlycklig. Det går inte riktigt ihop för mig…

Och jo, jag vet att jag måste sätta mig själv främst. Uppdaterar i tråden här sen efter jag pratat med familj och så om det blev väldigt jobbiga reaktioner. Mina föräldrar har en förmåga att behandla mig som om jag fortfarande var tonåring och inte riktigt vet vad jag gör i vissa beslut. 

Sedan skrev jag inte så mycket om det i första inlägget, men jag har inte känt att jag kommit in i klassen så bra. Mycket pga vännen jag nämnt. Jag vet inte, men alla är så positiva och hänger gladeligen i skolan hela tiden. Jag är från denna stad, hade en jättefin lägenhet sedan innan, sambo, djur och vill inte alls vara i skolan mer än nödvändigt - vara hemma så mycket jag kan. Känns som att jag är så annorlunda jämfört med dem. Många ser på klassen som en stor familj, men jag trivs inte alls så bra. Verkligen inte.

Instämmer med #13. Om du lär dig skitmycket om ljudtenik (eller något visst ämne) då riskerar du sitta med ett sånt jobb många år framöver… därför att det då är det du kan.  Det gäller därför att hitta något som känns som något man vill hålla på med.  Därmed inte sagt att det inte kommer finnas perioder eller vissa kurser i dom flesta studier som är mindre kul än andra och där man kan behöva sparka sig i baken och genomföra fast det inte är jätteroligt, men i huvudsak ska det ju kännas rätt!

(Vad andra tycker eller hur de kommer reagera är inte relevant för ditt val!)

#16 Ja, jag känner så jag med. Utbildningen går inte ut på att vi ska bli ljudtekniker, men på sätt och vis, för det är ju en stor del. Så risken är ju att man hamnar bakom spakarna ändå eftersom det finns BETYDLIGT färre som är utbildade på det området än som kan stå framför kameran (so to speak).

Förstår också förstås att det kommer finnas ämnen som är mindre roliga, ja rent av tråkiga kanske. Men det finns det redan en del av i de akademiska ämnena vi läser, men det har jag inte haft något problem med att ta för det. 

Börjar väl känna mer och mer att vad det än blir för utbildning sen så vill jag inte bli något praktiskt. Alltså som något man till exempel måste lära sig utrustning för. Sedan har man ju förstås alltid praktik, och det blir ju säkert skitkul att göra det "praktiskt" då. Men annars vill jag hellre sitta och läsa, skriva, hålla sammandrag etc.

#15 jag har aldrig känt mig som "en i familjen" i de klasser jag gått i! Absolut inte i högskolan, vi var 100 st i klassen! Det går liksom inte att vara vänner med all då haha. Man känner inte ens alla, men jag gick där hela hösten och fick inte en enda nära vän, knappt studievänner! Pluggade med en för vi pendla tsm (grupparbeten). De andra kom från andra orter eller bodde i staden högskolan låg i. Har ingen som helst kontakt med någon ur programmet. Den jag pluggade med hoppade av en månad innan mig. Så jag hade verkligen ingenting i den klassen :P inte intresserad att ens börja utbildningen igen. Jag var iof någorlunda osäker innan jag börja studera men kände att "jag måste plugga direkt efter gymnasiet så jag provar!"

#18  Vi var 220 på samma linje och man kan ju inte ens kalla det en klass. Vissa kurser (kemi, grundläggande zoologi mm) var vi dessutom hopslagna med de som skulle bli veterinärer och satt då runt 350 i ett auditorium. Det är en av många skillnader mellan grundskola/gymnasie och universitetet att man behöver vara så självgående att man hittar sig studiekamrater på "egen hand" man får liksom inte en liten klass serverat för sig.  Genom studentförening, studentkorridoren jag bodde på och olika mindre intressegrupper man kunde gå med i hittade jag mina kompisar.