Låter som Borderline på den lilla infon här i. Sök på det och se om du känner igen henne i det. Det är en personlighetsstörning, ingen psykisk sjukdom vilket innebär att man kan bli "frisk" från det. Dock inte utan hjälp.

Gå gå gå gå….tro mig gå

Och att lämna - det blir ett helvete först men jag vet att det blir bättre. Jag är ju ett livs levande bevis på det…man kommer ut på andra sidan, stark och får andra ögon att se med.

Ställ dig frågan vad hade du gjort om det var din bästa kompis som kom till dig med de här problemen? Vilka råd hade du gett? Samma som jag.

Ställ dig frågan vad du vill med ditt liv. Vill du leva ditt lev så här? Nej så klart…ändra livssituation då. Du kan ALDRIG ändra henne, bara dig själv.

Så gå…för din egen skull

Kram Lena

Jag känner igen mig. Jag blir visserligen inte misshandlad fysiskt eller kallad för sådana brutala saker regelbundet.. men jag har fått höra rakt ut hur jag skulle passa som professionell cp-skadad, att jag inte kommer komma långt i livet, att jag kommer från en annan planet, att jag är dum i huvudet och dylikt. En halvdag kan vi skratta och ha jätte roligt så tårarna sprutar för att resten av dagen blir det som jag beskrev ovanför. Sura blickar får jag kastat på mig, människan härmar mig när jag pratar i telefon med mina vänner, snokar i mina privata anteckningar och kräver att jag ska hjälpa denne så fort den knäpper med fingrarna annars blir det skrik och gap och nedtryckningar. Att jag får vila eller äta mat ifred finns inte på kartan riktigt.

Jag har valt att flytta.. och det kommer ske inom en snar framtid för jag står inte ut med sånt här. Jag vill inte bli mer privat såhär offentligt än detta.. men inom den närmsta månaden är en flytt planerad. För jag orkar inte längre. Inget förlåt har jag hört, har jag påpekat hur ledsen jag blir så får jag höra hur jag tar allt så personligt. Det går inte att kommunicera.. ena dagen kan jag få höra elaka saker för att nästa vakna och få ett leende.

Det är tufft att leva med psykisk misshandel. Det tär på en så mycket.

Du borde ta dig därifrån så snart du kan, det är det enda råd jag kan ge.

Du skriver "blivande fru", och där skär det sig rätt ordentligt. Inte sjutton ska du gifta dig med en person som behandlar dig illa. Jag tycker nog att det borde vara tack för den tid som varit och adjö. Respekt är någonting som måste komma inifrån, det är inte något man ska be om, utan det ska vara självklart i ett förhållande. Om respekten inte finns, så finns det inte en chans att det blir ett hållbart förhållande. Ömsesidig respekt är ett absolut minimikrav på en relation som leder till äktenskap. Finns den inte, så ska man inte gifta sig.

Så det enda jag kan säga är att du borde ta dig ur det förhållandet, så hel som möjligt, och du har inget ansvar för vad hon gör, det är helt upp till henne. Om hon hotar med att ta sitt liv, så är det helt och hållet hennes sak vad hon gör med sitt liv. Du ska inte uppfatta det som ett hot mot dig, utan det är möjligen ett sätt att manipulera dig, men vad hon gör med sig själv är helt hennes sak.

Problemet som du har är väl snarast att du har låtit henne göra det här, låtit henne nedvärdera och manipulera dig, varit osjälvständig. Res dig. Lev ditt eget liv. Hon måste ta konsekvenserna av sitt handlande, vilket är att de faktiskt tar död på förhållandet. Livet är alldeles för kort för att slösa bort på människor som inte behandlar en med respekt.

Antingen går du, eller så kräver du parterapi. Men gift dig inte med en människa som behandlar dig illa!

Ingen människa ska någonsin bli nedvärderad av någon annan och framförallt inte om man är ett par som älskar varandra och tänker dela en framtid tillsammans.

Lämna henne så fort du kan för det kommer inte att bli bättre om det redan har börjat så här.

De ÄR gifta (de har ju varit på bröllopsresa tillsammans, det var 2010 som  hon var "blivande").

Det första du måste göra är att respektera dig själv. Vad hon än säger eller gör, kom ihåg att du förtjänar respekt. !!!

Har ni pratat om varför hon har detta beteende? Går det att prata med henne?

Parterapi är ett alternativ. Men det vore kanske bra om ni bodde under olika tak ett tag. Hon behöver förstå att du menar allvar, att hon inte kan ta dig för givet.

Undrar också om hon äter några mediciner/preventivmedel? Sånt kan ge hemska biverkningar ibland.

Hej! Jag vill bara säga att jag kan nog känna till viss del hur du mår just nu. Jag tassade på tå, visste ALDRIG när det kom (det var inte om utan när), och försökte i desperation förstå. Kände mig konstant förvirrad och rädd för den plötsliga kylan och orden som gjorde mig mycket illa. Jag hade knappt någon självkänsla eller ork kvar, när jag första gången försökte att bryta relationen för ett år sedan.

IFRÅGASÄTT hennes påståenden om dig, alltså i första hand inte dig själv. Hur har du innan uppfattat dig själv? Är det verkligen relevant att hon blir så arg på dig?

Kärlek är så mycket, men det innebär ju bl a att visa respekt och hänsyn till varandra. Säger hon ofta att du inte visar henne respekt och hänsyn? Det kan vara ett försök att dölja sina egna tillkortakommanden, eller förminska dig och det du gör. Detta kan också vara omedvetet från hennes sida om hon inte har kontakt med sig själv eller sina känslor. Jag säger bara att det kan vara så, det behöver inte vara så.

Ni kan förstås göra ett försök med parterapi, om hon förstår hur dåligt du mår nu och visar ånger och en vilja att du/hon/ni ska må bra ihop   Innan ni gifter er! MEN vid minsta känsla att parterapi inte hjälper, att hon inte förstår hur du känner dig, eller ovillig att ta ansvar för sina utbrott (skyller på dig), säger att terapipersonen är dålig, att du inte tar tag i samtalen i terapin (när hon känner sig pressad), eller att terapipersonen "står på din sida", eller hon anklagar dig/blir arg för något strax efter ert möte. Om hon säger att hon förstår men agerar som att hon inte gör det (motsägelsefullt). GE DÅ UPP och GÅ UTAN SKAM. Det är inte egoistiskt att vilja känna sig glad, trygg och älskad.

Du är egentligen alldeles för viktig för att chansa.

Jag är jättetrött ikväll, så vet inte om det kom något vettigt ur det här inlägget. Men ändå…ville skriva till dig. Känner med dig.

Livet är för kort för att acceptera att bli behandlad illa av någon oavsett vilken relation man har till personen.

Jag vill min sambo gott, jag stöttar honom, tar hand om honom när han är sjuk, skrattar med honom och älskar honom, det är därför vi är tillsammans och jag tror inte att jag är unik. Det jag däremot inte gör är slå honom, nervärdera honom eller försöka få honom att känna sig värdelös. Det går att få kärleken och allt det bra utan att behöva stå ut med allt det du beskriver här. Jag förstår varför du skäms, men jag tycker inte att du borde behöva göra det. Men för din egen skull, ge dig själv chansen att bli lycklig. Lämna henne, försök inte prata med henne, det kommer inte gå så länge hon inte vill ändra på hur ni har det. Om hon är så som du beskriver henne kommer ert uppbrott inte göra henne självmordsbenägen, det är bara något hon säger för att få dig att stanna kvar. I övrigt kan jag inte låta bli att undra hur många här i tråden som skulle råda till parterapi om TS var en kvinna som beskrev sin man.

En kompis till mig är extremt lynning och pendlar i humör så att man aldrig vet var man har henne, men nu har hon fått en diagnos och medicin och det tycks hjälpa. I hennes fall är diagnosen "Premenstruell dysforisk störning" (PMDD). Väldigt förenkelt förklarat som en extrem pms med väldiga toppar och dalar i humöret som följer hormoncykeln. 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Premenstruell_dysforisk_st%C3%B6rning

Är det detta som är din fru/blivande frus stora problem så finns det hopp då det går att behandla. Hur som helst så ska du inte tolerera att ha det så som du har det. Även om det kan finnas en förklaring till hennes beteende så ska du inte bo ihop med en människa som behandlar dig så. 

Tillägg: Min kompis har tidigare utretts både för misstänkt Borderline och misstänkt manodepressivitet, men det var alltså så "enkelt" som pmdd istället. Det tog flera år att komma fram till. 

#10 å andra sidan är Borderline vanigast bland just Kvinnor då vi generellt inte är den dominerande i statistiken över misshandel. Men misshandeln är ju lika illa för det. Allt handlar om vad paren vill. Är en som misshandlar redo att arbeta med sig själv på allvar, parterapi- och den som blir utsatt är redo att ställa upp på det så skulle jag ge samma råd till båda oavsett könsfördelning. Men först måste den som misshandlar erkänna och komma till insikten av vad denne faktiskt utsätter sin partner för! Det är inte alla som kan det, och det är inte alltid en partner kan förlåta den misshandel som redan skett. Vilket man kan förstå.

Ajdå..det här låter inget vidare.. Du ska inte låta henne trycka ner dig på det där viset..sånt där skulle iaf aldrig jag tillåta..ju längre du låter det fortsätta ,ju mer nertryckt blir du ju tyvärr..till slut så duger inget du gör..sätt dig ner med henne o prata ut .varför hon håller på så där utan anledning osv o säg hur du mår o säj vad du tycker om situationen ..jag skulle iaf frågat om det är någon ide att ni är gifta om hon tycker att du är en idiot…

S

#10 Nä, jag skulle inte ha någon annan uppfattning om TS var en kvinna. Oavsett kön så blir skadan lika stor.

En förutsättning är som #12 säger, att hon måste komma till insikt och förstå konsekvenserna av sitt beteende. Och även vara 100% villig att jobba för en förändring. Det kan också vara så som #11 skriver, att det finns hjälp att få. Om bara båda också vill tillräckligt mycket och orkar… och om tilliten kan återställas, och om såren kan läkas.

Jag kan egentligen inte råda till något eftersom jag vet för lite om er, och jag har inte kunskap att ställa diagnoser. Men alla alternativ är bättre än att ha det som du har det nu. Låt henne gå bärsärkagång och hota, men sätt för guds skull ner foten nu direkt. Tro på dig själv! Du är en bra människa oavsett vad som händer. (Och hon kommer inte att ta sitt liv)

Ta hand om dig!

#10 ganska många, läs gamla trådar. I de flesta trådar där ngn beskriver en dålig relation så får de två råd, lämna eller testa terapi. De som är yngre eller som inte varit tillsammans så länge brukar få rådet gå direkt, medan de som har en längre relation bakom sig, är gifta osv, brukar få höra både och.

#0: Du behöver komma därifrån snarast. Det finns ingen möjlighet för dig att ändra på henne och det du beskriver är mycket ohälsosamt.

#12 "När jag berättat för henne att jag inte orkar med hennes skiftande humör längre har hon ömsom bett mig dra åt helvete, slagit mig, kastat saker på mig, hotat med självmord." Låter inte för mig som någon som har minsta insikt i sitt beteende, eller vilja att förändras. #15 Men detta handlar inte om ett "vanligt" dåligt förhållande, detta handlar om en man som blir fysiskt och psykiskt misshandlad av sin man. När det gäller Kvinnor som blir psykiskt misshandlade av sina män på sättet TS beskriver brukar det låta "Spring innan första slaget!". Om dom redan blir fysiskt misshandlade, som TS brukar det låta "Lämna innan han dödar dig". Men här råds det till terapi. Är det mindre allvarligt med en kvinna som slår sin man, än en man som slår sin kvinna? Jag förstår faktiskt inte… (Nu blev det lite allmänna reflektioner och en liten twist på det hela, så att du inte tror att jag läser in dessa åsikter i ditt inlägg.)

Jag skulle vilja ge samma råd som #1, läs lite om Borderline. 

Nu ska man väl i för sig inte diagnostisera sig själv eller andra över internet såhär men jag tycker också att det låter som om det kan vara Borderline av informationen man fått. Skiftande humör, går från att älska till hata/nedvärdera, hota att ta livet av sig när separation kommer på tal, med mera.  

Men du som känner henne bättre kan ju se om du tycker att diagnosen verkar kunna stämma och i sådana fall be henne kolla på det för att senare fortsätta med att få det bekräftat eller utrett via vården.

Om du fortfarande är villig att ge det en chans då vill säga, annars kan du ju bara be henne att kolla upp det själv.

Jag vill också säga att jag försöker inte på något sätt förmildra det faktum att hon behandlar dig illa, men skulle det vara Borderline så handlar det om en personlighetsstörning och därför inget som hon kan kontrollera själv.

#17 vet du, jag hade missat att hon slog. Inte läst igenom ordentligt. Du har självklart rätt, det har gått för långt och TS borde lämna direkt. 

Enda skillnaden jag kan se mellan Kvinnor och män som slår är att Kvinnor inte brukar ha ihjäl män i samma utsträckning som tvärtom. Inte en anledning att stanna såklart.

Vill tacka för att ni kommenterat mitt inlägg, efter att ha läst igenom alla era tankar och reflektioner förstår jag att jag själv skulle gett rådet att lämna. Varför gör jag inte det då? Det är inte riktigt så lätt som det kan tyckas. Trots allt, hur knäppt och "fel" det ändå kan tyckas så har jag någonstans kvar känslor för henne. 

Känslan hos läsaren blir nu kanske, "ja men stanna kvar och skyll dig själv då" - och kanske är det en korrekt uppfattning. 

Men viktigt att poängtera är att jag inte vill leva så här trots allt. Ingen vill leva i en sådan här relation på sikt. 

Vad jag nu som nästa steg tänkt göra är att återigen försöka tala med henne. Ett riktigt seriöst försök till att tala med henne är vad jag samlar mod till just nu. 

Det kommer troligen inte ge positiv effekt på sikt, jag är medveten om det, men jag måste försöka ge henne min sanning en gång för alla. 

Tack åter för ert stöd och kommentarer.

Om du nu ska ta ett sista allvarligt samtal med henne så se då till att hon verkligen förstår allvaret i vad du menar och vill.

Låt det inte bli tomma ord utan samla styrka och gör slag i saken.

Spela in samtalet om du kan behöva gå tillbaks till det efteråt.

#20 du skriver att du har känslor kvar för henne…när hon visar den andra sidan då utgår jag från…men du kommer ALDRIG att bara få den sidan av henne.

Söte Gud - lämna henne. Sätt dig i kö på lägenhet eller bo hos en kompis så länge, leta på blocket efter lägenheter, sådant går att lösa. Om det nu är du som ska flytta och hon bo kvar…

Du älskar känslan av att älska henne innan hon visade sin andra sida. Det tillhör det förflutna och där kan man inte leva. Vi är här och nu. 

Är inte DU värd något bättre än så här? 

Hon är sjuk, mycket sjuk och du kan inte bota henne…never ever…

Säger som jag sagt innan GÅ DÄRIFRÅN NU. Hon kommer aldrig någonsin att förstå. Aldrig!!! Tro mig.

Tycker det är väldigt märkligt det här.

I trådar där män misshandlar Kvinnor psykiskt och fysiskt då får kvinnan ALLTID rådet att lämna direkt för det kommer bara bli värre och det är farligt och kvinnan förtjänar bättre.  Hon ska gärna kontakta kvinnojouren också.

I en tråd då mannen är i den misshandlade rollen får han helt andra råd. Det skylls på diagnoser med mera och man undrar hur mycket han är beredd på att satsa?

#24 JAg vet inte hur statistiken ser ut med relationer som slutar med mord, där kvinnan är mördaren osv. Könen är lika men ändå inte. En man som slår en kvinna, skulle jag be lämna sin partner direkt. Inte för själv handlingen om det är en örfil eller en spark i skallen- utan för att det oftast handlar om just grövre våld. 

Det påverkar nog hur man även känner och tänker när man hör om en kvinna som misshandlar, då främst känlsomässig, psykisk misshandel. Ingne säger "de tär okej, hon är säkert bara lite deprimerad…."

Däremot är de gifta och TS uttrycker att han älskar henne. ÄR det en diagnos som är bakomliggande, eller inte- så är det väl bra att hon ändå får hjälp? Alla som misshandlar sin partner behöver hjälp.

25 Män kan också ha bakomliggande diagnoser. 

Även när det varit trådar om psykisk misshandel på andra hållet har det genast ropats "lämna", det kommer bli värre.

Och ja, ALLA som mmisshandlar behöver hjälp.

Men att göra sådan skillnad på vem som blir misshandlad och vem som misshandlar är fult. Ts kan lika gärna vara i fysiskt underläge.  Det vet vi inget om.

Det mest påtagliga i min personlighetsförändring är känslan av att förlora en viktig del av min manlighet. Det är lite svårt att i ord förklara vad och hur jag menar med det. Jag tror att en kvinna i liknande relationssituation som min med tiden skulle uppleva samma förlust i sig själv. Någonting liksom pyser ut, dör bort. För mig har det varit uppfattningen om mig själv. 

Destruktivitet föder mer destruktivitet till dess att situationen förändras. Ganska enkelt och jag ser det ju själv. 

Jag känner hur jag blivit en "del av det här", hur jag inte varken psykiskt eller fysiskt riktigt orkar ta det sista steget vidare just nu. 

Frågan jag ställer mig själv är vad är jag rädd för? Hon har skadat mig fysiskt, relativt allvarligt ja. Men jag är kapabel att hålla henne ifrån mig när hon hettar till och är inte rädd för att bli fysiskt skadad. 

Jag är nog mest rädd för att såra, lämna, bli ensam. 

Tack för era synpunkter än en gång.

#27: Jag tror att din förmåga att hjälpa henne skulle bli större om du inte befann dig i samma hushåll som hon.

Jag tycker gränsen är nådd för länge sedan. Lämna innan du skadas ännu mer.

#26 om du inte förstod det så talade jag generellt, du undrade varför det är så. 

Jag ser många här som säger "lämna" och jag ser många här som säger "Det kanske går att lösa" som också säger så i "kvinnotrådar", våra upplevelser av att det är en sådan stor skillnad (hyckleri, sexism?) skiljer sig alltså åt.

Självklart kna även män som misshandlar ha en diagnos, men jag menade mer att, som TS själv säger- han har fått fysiska påhopp men han verkar mest uppgiven över den psykiska mishsandel som följer, han är inte rädd för sin hälsa (fysiska hälsan)- vilket däremot många Kvinnor är, vilket jag själv var trots att jag mest blev utsatt för  psykisk misshandel så var det alltid en underliggande rädsla för att råka värre illa ut i olika situationer. 

INGEN, oavsett kön förtjänar att bli misshandlad, eller ska behöva uthärda det. Men att mena att det inte -ofta- finns skillnader mellan könen- generellt- är att blunda för sanningen anser jag.

Jag tycker synd om TS. Speciellt att det är så tabu att män blir misshandlade.