![[Melizza]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Deprimerad - Känslokall?
Jag och min fästman har haft det väldigt jobbigt på senaste tiden, men inte just de det handlar om och tror inte att det riktigt är orsaken. Jag har titt som tätt i hela mitt liv varit deprimerad, för några år sedan hade jag självmordtankar och dom kommer och går ganska ofta (vilket som är extremt jobbigt, -jag får hjälp). Sov över på psyket en natt och efter det ville jag direkt hem, ''doktorn'' var totalt värdelös och jag fick endast hjälp och bra stöttning utav en äldre kvinna som fanns där.
Jag är deprimerad dygnet runt i princip (mår bra i perioder). Detta har gjort att jag ibland kännt mig väldigt känslokall emot min fästman.
Ett tag var jag orolig för vad jag kände för honom på grund av att jag kännt mig så kall, men kom sedan på att det mest troligtvis har med min depression att göra.
Kan det vara så, alltså är det vanligt att man känner sig känslokall ibland när man är så deprimerad?
Tycker det är skitjobbigt, i samma stunder när jag känner mig känslokall så har jag ingen lust eller ork till någonting, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen utan vill bara sova. Ser ingen framtid alls..
Jo det är helt normalt att känna så när man är deprimerad
#1 Just det att i dom ''stunderna'' känner jag mig t.ex inte känslokall mot min hund, vilket jag aldrig gjort heller. Fast kanske inte samma sak, som min fästman säger är djur mindre komplicerade..
#2 jag upplevde det som att det tar betydligt mer energi att uppehålla en relation till en annan människa än till ett djur, och den energin fanns inte då. Min hund kunde få mig att må bättre, andra människor orkade jag inte med fast de ville väl.
#3 Har du nog helt rätt i! Som i mina mest deppiga stunder vill jag inte vara med någon förutom med henne..
Djur är underbara <3
Fortsätt att söka hjälp. Det suger, men tyvärr är det så att man måste vara som starkast när man är som svagast. Pusha för att få hjälp när man egentligen inte orkar. Det är så systemet oftast fungerar. Kanske din fästman kan hjälpa?
Ja, det är vanligt att känna så. Mycket blir ju lite gråare och mer smaklöst på många olika sätt när man är deprimerad. Jag upplever också att djur lyfter upp mig mer än människor, även mycket nära människor.
Fortsätt kämpa på och ta mer hjälp om du behöver.
När jag mår dåligt känner jag mig allmänt likgiltig till allt. Jag vet om detta och säger ofta till min sambo, när jag mår bra, att jag älskar honom. Jag vill att han ska veta det när jag inte orkar känna det. Sen talar jag om ifall jag mår dåligt. Så han vet varför jag är avståndstagande. Tror på öppenhet fullt ut när ena parten mår psykiskt dåligt isperioder. Nu har jag inte självmordstankar längre men jag har talat om för min sambo att såna tankar inte haråatt göra med min kärlek till andra utan bara till mig själv.
Anna och taxen Max
Starta ny diskussion