Om detta förhållandet skulle ta slut vet jag inte vad jag skulle göra.
Han är mitt allt och personen jag vill leva med resten av livet. Åldras tillsammans med.

Mina andra uppbrott har inte varit roliga så klart. Ett var tonårskärleken som tog slut på ett hemskt sätt. Det tog mig lång tid att komma förbi pga av alla svek från både partnern och vänner.

Mitt andra seriösa var inte riktig kärlek, men det var 4 år tillsammans så det var tufft att bli ensam. Men det gick över på ett par månader.

Tredje förhållandet var aldrig riktig kärlek. Jag var kär i kärleken. Han saknade framtidsdrömmar och satt bara hemma. Tog inte lång tid innan de känslor jag trodde fanns försvann helt och förhållandet bara vart bråk och skit. Stannade ändå för länge för att jag inte ville vara ensam, precis som han gjorde. När jag väl tog steget och lämnade på riktigt var det underbart skönt. Jag tog äntligen tag i mitt liv.

Sedan träffade jag han med stort H. Som jag hoppas innerligt på.
Men jag är realist och vet att det kan ta slut närsomhelst. Man vet aldrig vad som händer. Tyvärr!

Det tog slut för snart en månad sen.. det är helt förjävligt…!

För jag fick reda på, i efterhand, att han gjort slut för att han under lång tid varit kär i en annan tjej. En utav mina närmaste vänner.

Och  under den här tiden hade han ändå varit ihop med mig, sagt jag älskar dig, haft sex med mig osv.

Även om det kanske var bra att det tog slut, men jag saknar honom ändå för trots alla svek så har jag svikit honom några gånger. Han har stöttat mig, lyft mig, trott på mig, hjälpt mig och funnits för mig. Så det är blää och han håller på med den här tjej ungefär HELA tiden (vi går i samma klass allihop *yey*🤐) och  det är jobbigt, hon har dessutom kille. Men ändå håller de "på" eller vad man ska säga, framför oss (dvs. framför mig och hennes kille)

Det är helt sjukt äckligt.. känns som att jag tvingas se på en dålig romantisk film som går ut på otrohet. Så känns det.

Det har varit helt okej uppbrott för mig. Aldrig någon otrohet eller sådan skit inblandat utan att man antingen blev som kompisar efter ett tag och gjorde därför slut.

Eller också att vi tjafsade och bråkade jämt och då kändes det också bra att gå skilda vägar.

Jag har som tur väl haft helt okej uppbrott. Inget uppbrott är väl roligt men jag har inte haft något förhållande där jag investerat så mycket att jag känt att jag verkligen förlorat något när det tagit slut.

För mig kändes det skönt när mitt förhållande med exsambon tog slut. Kändes som att vi hade gjort slut ett halvår tidigare, bara att vi bodde under samma tak typ. Men i höstas gjorde jag slag i saken på riktigt och flyttade ut och det kändes så jäkla skönt! Att inte längre behöva känna press och stress utan bara kunna göra vad man ville var otroligt skönt. Han var dock skitsur på mig av någon anledning, jag hade tydligen sårat honom väldigt mycket, hur har jag ingen aning om. Idag har vi ingen kontakt vilket också är väldigt skönt, behöver inte en sån människa i mitt liv.

Jag har aldrig varit med om att ett förhållande tagit slut så jag kanske inte ska uttala mig men jag kan bara tänka mig att det skulle kännas fruktansvärt speciellt när man som vi varit ihop i många år och man blivit så van att den andre alltid finns där varje dag. Nej jag hoppas jag slipper uppleva en sådan sak.

Men hur kändes det för er när det tog slut?
Jag vart lycklig. Jag grät glädjetårar, helt seriöst. Det var en befrielse att komma undan honom (mitt senaste).

Hur har ni reagerat på att ett förhållande tar slut?
Jag vart deprimerad av ett uppbrott, glad för resten.

Varför tog det slut?
Från min f.d fästman tog det slut för vi växte ifrån varandra.
En annan för det klickade aldrig.
Senaste för att han tog narkotika och stora intag av alkohol, han föredrog vänner och ex-flickvän istället för mig, han försökte ändra på mig och gnällde mer än gav kärlek m.m.

Skulle ni ändrat på er för att det skulle funkat?
Inte med någon av dom nej :) Men för rätt person? Beror på. Att ändra hela mig? Aldrig. Att ändra en ovana? Absolut.

Mitt nuvarande förhållande vet jag inte om jag skulle överleva om det tog slut. Han är ju trots allt min stora kärlek och människan jag vill bilda ett liv med och invänta döden med när den tiden kommer.

Jag har bara haft ett "riktigt" förhållande innan det här (ett som hållt över ett år). Men honom var jag nog när jag tänker i efterhand, aldrig kär i. Var nog mer att jag var så desperat efter kärlek. Han hade absolut inga drömmar och planer med sitt liv, satt framför datorn hela dagarna och tyckte inte att det inte var någon ide att söka jobb eftersom han hade soc. Så det var såklart en sorg men samtidigt en lättnad när det sog slut.

oj, när mitt förhållande tog slut med en kille ja va tsm med för 2 år sedan så blev ja riktigt ledsen, ja älskade honom men ja gjorde slut, vi bodde ihop en ja fick göra precis allt själv, o de enda han gjorde va o nörda framför datorn, ja älskar honom fortfarande o för tillfället så känns de som att ja alltid kommer att göra det, ja ångrar mig stort men det är lätt att va efterklok. efter att de tog slut o han flyttade ut så blev ja jätte deppig, då ja också har svårt för att vara ensam, ja kunde varken äta eller sova om inte någon va hemma hos mig och åt med mig, eller sov hos mig men annars så kunde ja inte göra nånting knappt ja va så himla ledsen så de går inte ens att beskriva.

Tidigare förhållanden har det vart två orsaker till antingen har det helt enkelt dalat ur och den kärleken som man ska ha till sin partner har vart borta från min sida. Det var tufft att säga till en att jag vill inte vara tillsammans längre då han vart ledsen och bad om att vi skulle fortsätta vara ett par. Jag anser det är bättre o säga som sanningen, är det så att man känner ne detta är inte rätt så talar man om det för slippa bli en elak kall person eller göra den andre mer ledsen för man gjort kanske något annat dumt bakom ryggen. 

Så på dina frågor 

Jag har vart ledsen över att man inte haft dom känslorna men samtidigt nöjd över mitt beslut.

Jag har mognat och ändrat på mig. Jag skulle inte ändra på mig som person för någon jag är den jag är men visst mognar man o ser saker kanske på annat sätt än när man var 20.