Jo, det är jobbigt men har man inget att välja på så får det ju gå hur jobbigt det än är. Jag och min sambo hade ett långdistansförhållande i 6 år. Under den tiden träffades vi tre gånger. Visserligen mellan 3 veckor och 2 månader varje gång, men det kunde gå två år mellan gångerna vi sågs. Vi pratade dagligen i telefon och ofta på MSN, mailade också mycket till varandra. Det var tufft emellanåt, men har man ingen möjlighet att ses på ett par år så är det bara att gilla läget. :P

Jag och min pojkvän är också i ett distansförhållande, och det är verkligen skit med distansen. För oss är det fortfarande rätt nytt dock och vi har inte direkt pratat om att flytta ihop osv, vilket väl är jobbigast av allt.. att man inte vet.

Skönt för er som ändå vet att ni kommer att flytta ihop så småning om, det är liksom något att se fram emot och ni vet att det kommer inte vara så alltid.

Jag är i ett distansförhållande och jag har inga problem med det. Jag tycker det är kul att ses men också kul att få lite andrum. 

Vi träffas ungefär varannan månad - ett par dagar i gången.

Jag tror jag är för gammal för att gå omkring och längta efter min kille. Sådant var vanligt då jag var yngre men nu då jag är äldre så tar jag det inte alls lika hårt som förut. Jag har lärt mig att uppskatta att vara ensam också. Man ska inte ta det för givet. :)

jag och min sambo flyttade isär i ett antal månader för ett par år sedan. då hade vi varit ett par i 5 år. min sambo kom in på drömutbildningen i Stockholm och vi bodde i Götebogr. ganska snabbt sa vi att vi helt enkelt fick flytta upp. han kunde lösa sitt som inneboende ganska snabbt, men jag fick stanna kvar eftersom jag hade jobb i Götet och var tvungen att börja söka nytt i stockholm, samt att vi hade bostadsrätt som vi var tvugna att sälja. jag fick ta det hemma i Götet och sambon fick ta sitt ocg flytta till Stockholm. det var hemskt. från att ha haft allt ihop, och bott ihop i flera år och haft en vardag tillsammans behöva dela på sig ocg flytta isär, även om det bara var under en period. vi hade i princip inte varit isär på de år vi varit tillsammans, så det var verkligen en prövning. inte nog med det var det hemskt att hålla på och stressa med försäljning av våran lägenhet och jobbsök helt själv, och sambon tyckte det var hemskt att behöva lämna mig med det. nu dröjde det inte mer än ungefär 2 månader isär innan vi kunde ta vårt flyttlass och flytta upp till Stockholm igen, men det var inget jag gör om igen. att flytta isär tänker jag bara gör om vår relation går i kras.

Åh tycker det är så starkt och grymt att ni klarar det! 
Det är inspererande!

Jo och jag ska ju klara det jag med, är ju bara att gilla läget :) 
Men det är ju verkligen ändå så jobbigt :(. Trots att jag vet vi kommer flytta ihop tillslut och inte alls så långt tills dess ändå, kommer ju inte ha det så här i flera år utan det gäller högst några månader. 
Men ändå! haha. Jag är så blödig. Och det är väl jobbigast nu i början..

#5, i början är det värsta, man får nästan panik :P jag åkte upp och "lämnade" min sambo i stockholm, och när jag åkte själv hem med tåget vet jag att jag bara kände mig helt tom. att gå in i vår toma lägenhet kändes också helt jäkla galet. det var ju inte det att jag aldrig varit själv innan, min sambo jobbade ofta nätter då så vi gick liksom om varandra, men det var en helt annan sak, vetskapen om att han inte skulle komma hem på morgonen. de två månaderna som vi bodde isär hade jag fullt upp med lägenheten, iofs, men den tid jag inte höll på med den var jag aldrig hemma. bodde i princip hos föräldrar och vänner för att det var så jobbigt att vara själv. mina grannar höll nog på att bli tokiga på mig, hängde på deras dörrar så fort jag kände mig ensa. tur att dom var helt underbara och stod ut och kom och knackade på själva för att hålla mig lite sällskap. dom visst hur jobbigt jag tyckte det var :P

Min kille flyttade plötsligt i Januari, pga en utbildning. Jag fick reda på hans flytt knappt en dag innan han flyttade och vi fick därför aldrig tid att säga "hejdå", plötsligt var han mer än 120 mil bort. 

Långdistans är väldigt svårt men det går att genomgå. Man behöver nog kunna finna sitt sätt att få det att fungera mellan sig vare sig det är att prata i telefon, skypa, msn, smsa osv. Samtidigt kan jag älska känslan av att sakna honom, veta att när vi väl ses så är det bara vi som gäller. 

Sedan kan jag gilla de små överraskningar man kan ge sin karl trots att han bor en liten bit bort. Man får vara kreativ och komma på andra lösningar :) 

Snart ses man ju igen :D

när jag och mitt ex bodde 100 mil från varandra så brukad ejag rita små bilder eller lämna små saker på ställen som jag sen kunde säga när han saknade mig, eller jag ville att han skulle tänka på mig. haha….alltås vi snackar typ 25 små bilder med små slogans och söta gubbar och djur på "I luv you" you ar emy number 1" "saknar dig" "Puss" osv med tillhörande illustrationer. Han blev så glad….var så kul att göra så när man satt och cammade eller pratade i telefon.

"står du i toan nu? " "Ja" "okeejj…..kolla bakom min rak gel i badrumsskåpet…" "Naaaahhhhw….Sååå söööööt…..blublbublub" ;D

vi är inte ex pga distansen, vi blev ex några år efter att vi blev sambosar. :P Oh the irony.

Vi hade disasnrelationen i nästan 9 månader. Träffade honom en gång i en vecka de första tre månaderna, han kom till mig i en vecka i början. Sen hälsad ejag på honom när han flyttade hemifrån 1-3 gånger under de sista 3 månaderna innan vi blev sambosar. De första månaderna var "hemska" men samtidigt gick det fort för jag jobbade heltid då inom vården och tog körkort och grejer, det hände mycket. Så det är ett tips. sikta mot målet, att ni i framtidne blir sambosar- men underhåll dig med meningsfulla saker, sitt inte hemma och deppa efter honom :/Men ha mycke kontakt, och bra kontakt. Bråka inte över telefon/internet.

Detta är verkligen jätte jobbigt ju..
Det har bara gått 5 dagar nu sen jag såg han och det har vi varit från varann förr så förstår inte varför jag tycker det är så extremt jobbigt nu men det är väl för jag att jag inte vet när jag får träffa han nästa gång :(

Jag har saker jag försöker göra om dagarna tex håller jag på med körkortet och så har jag varit lite på möten för ska snart även börja jobba som vikarie på äldrevården. Så försöker hela tiden ha något för mig.. 
Men när det blir seg tid och speciellt på kvällarna så gör det så ont, vill bara ha han nära. <3
Försöker tänka positivt och vet att det kommer inte vara såhär så länge och bara jag har fixat körkortet och vet hur jag kommer jobba så kommer det bli lättare för då kan jag planera när jag kan åka till han! :) Och sen är väl planen att flytta till han efter sommaren.
Men denna väntan… 
Känner mig så, jag vet inte ostabil utan han i närheten, liksom känner mig inte hel.
När jag är med han mår jag så bra för han får mig verkligen att må så bra och jag känner mig så trygg och allt är perfekt. 
Men när han inte finns nära.. Ja det är så jobbigt! Jag kan bryta ihop när som helst så jävla lätt, för tårarna är så nära..
Ringer och smsar med han varje dag, så får ju i alla fall höra hans röst och sådär, Och jag vet att han tycker det är lika jobbigt med, men det finns inte så mycket man kan göra än fortsätta kämpa och hålla ut för tillslut så slipper man det här.

vela nog mest skriva av mig lite nu, det är så jävla jobbigt! Och det är inte många som förstår det.. förutom ah ni som har vart med om desamma eller har ungefär lika. Distans suger !

#1 WOW, det där är banne mig inte vem som helst som kan klara av. Jag är verkligen impad! Och chockad! För det är första gången jag hör att någon haft det så. :P Lever ni tillsammans nu?

TS: Nu har jag inte läst de andra svaren, men kan ni inte bestämma ett datum ni ska ses så du vet mer säkert? Och se till att prata mycket i telefon? Sådant kan ju hjälpa en hel del. :)

#9 Förstår mycket väl hur du känner dig, jag har alltid en period efter då min kille och jag sagt hejdå, då jag känner mig extra skör och en glömd strumpa kan få mig gråta som ett barn.

Det går, eftersom vi inte har något val, att stå ut, annars är ju det ända alternativet att inte vara tillsammans.

Att det är jobbigt och svårt är på sätt och vis ett kvitto på hur starkt man känner, hur mycket personen man saknar betyder för en, det är kärleken som känns.
Försöker tänka så, att det är värt det och hur mycket han och vår relation betyder för mig, annars skulle jag inte känna så här.

I juli ses vi igen, närmare bestämt en månad, 3 veckor och 3 dagar, jag håller räkningen hehe och då det kommer gå vara ganska precis ett halvår sen vi sågs senast, det försöker jag däremot att förtränga. :P

Han bor i England och jag här i Sverige, ibland kan vi ses oftare, det har inte gått längre än två månader innnan, så nu är det jobbigt.

Så jag känner verkligen med er alla som är i samma situation som jag, men det går och det är värt det. :)

Man får hitta på något kul att göra så man inte tänker så mycket på att han faktiskt är "borta", jag distraherade mig med kompisar, filmkvällar, spel, ritade, pyssla med djuren, träna. Ja, vad som helst. Sen prata när man kan, och skriva. 

Min kille bodde ju i alperna i ett halvår, han kom ju hem nyss (lyckan!!). Och jag har aldrig varit med om något jobbigare, men man överlever ju. Jag har ju problemet att jag är lite utbränd och genomstressad och enda gången jag får riktigt andas och vara ostressad är när jag träffar honom (även när han bor i sverige så är det distans, dock bara 2 timmar mellan, så ses kanske 1-2 gånger per månad, ibland varannan månad). Ganska mycket kaos hemma och har ingen plats att varva ner på, när jag träffar honom så tvingar han mig lite att lugna ner mig. Så det var helt extremt jobbigt psykiskt för mig att han inte var här. Sen så kunde vi knappt prata då han var upptagen 8-19 varje dag, och hade dåligt internet i lägenheten. Kände mig övergiven, och tom. Lite sådär levande död när han åkte haha.. Så jobbigt. Men blev ju lite bättre. 

Men som sagt, man får distrahera sig med annat, till slut vänjer man sig. Det jobbigaste är ju i början.

Jag är i ett distansförhållande och ja avståndet är jobbigt men det funkar vi pratar i telefon varje dag när vi inte ses det gör att det iallafall känns lite lättare.

Jag är även i ett distansförhållande, hon bor i USA och biljetten kostar 8000kr+ så därför blir det 1ggr/år (låg studentinkomst…), ska dit i juni nu igen för andra gången i ett 1½ års förhållande 😃 Vi pratar varje dag från i princip när hon vaknar tills jag lägger mig…

Visst är det smärtsamt, det är svårt varje dag, speciellt när man inte kan sluta prata om vad vi kan göra när vi möts igen 😊 Men varje gång det blir FÖR svårt, så ruskar vi bara av varandra mentalt och säger att glädjen och känslorna av varandra är helt värt det. Jag brukar föreställa smärtan av att förlora henne helt, och vips blir distansen bara en småsak 👍

Jag är också i ett långdistansförhållande, min pojkvän bor i USA, och precis som #14 säger så är det inte billigt att träffas direkt. Vi har varit tillsammans i snart 3,5 år och brukar träffas i perioder på 3-4 månader i sträck, då bor vi tillsammans, antingen han här hos mig i Sverige eller jag hos honom. Det längsta vi varit ifrån varandra är 10 månader, det var riktigt tufft, men är värt det såfort man ses igen. :) 

Vi pratar hela dagarna varje dag, Skypar minst ett par timmar dagligen. 

När det är som jobbigast och man ifrågasätter förhållandet just för att det är jobbigt och man saknar varandra, då brukar jag titta på våra "reunion"-videos (vi filmar varje gång vi träffas på flygplatserna 😊) och då är det bara så himla självklart att det är 100% värt det.

Första året var nog jobbigast, då man bara ville vara med varandra hela tiden. Nu har man vant sig och det är lättare, men såklart fortfarande jobbigt. Egentligen är det enkelt, jag kan inte föreställa mig mitt liv utan honom, och då finns det inga alternativ än att bara hålla ut tills vi flyttar ihop. :)

#15 Det beskrevs nästan exakt hur jag känner, är lättande på något sätt att höra om någon där det hållit så länge, vill gärna att vårat håller tills vi flyttar ihop 😇 Har inte råd att stanna där i mer än 2½-3 veckor, nästa gång får det definitivt bli längre dock, låter helt underbart 😮 Filma i flygplatsen låter bra, kanske något man bör börja med! 😃

Oj! Det var inte dåligt att ha sin pojkvän/flickvän i USA! SHit va starka ni måste va, jag skulle nog dött om jag var i den sitsen, skulle i alla fall inte klara det en längre stund, skulle bara flyttat med då x) Om det inte var för bara några månader da. Nej, vilken marddröm. 
Det är verkligen beundransvärt att ni klarar det! :) 
Det får ju min sits att verka som en småsak, hehe.

Jag är verkligen en sån som är stort behov av närhet..
Det har ju gått över en vecka nu och tycker det fortfarande är jätte jobbigt att vara ifrån han, men känns ändå lättare på nå sätt för varje dag är ju närmare tills vi ses! Och vi pratar mycket i telefon med varann såklart och smsar mycket. 
Försöker hålla mig så distraherad som möjligt med annat om dagarna och tänka positivt. Snart ses vi ju! Åh va jag längtar! Det jobbigaste är ju att jag inte vet när, men för varje dag är det ju närmare iaf <3 

Men man märker verkligen nu när man är ifrån varann, hur mycket en människa betyder för en och har påverkats ens liv, Liksom och hur stark ens kärlek kan vara för någon. 
Man ska verkligen ta vara på stunderna när man är med varann och njuta av varje ögonblick när man får vara tillsammans! 

Jag är också en sån som tror det är meningen det som sker i livet och jag får då tro på att det här behövdes i vårat förhållande. Det kommer bli så mycket bättre sen för det här kommer bara göra oss starkare tillsammans <3