![[lenniiis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hjälp mig rädda min kompis
Okej, tar till drastiska åtgärder nu men detta är sista utvägen.
För att göra en väldigt invecklad och lång historia kort - jag hade en gång en bästa kompis. Vi var supertighta (kille och tjej) - ni vet ett sådant där bästispar som på film! Supertighta, han var världens bästa kille och var rolig, snäll och hade allt gott en människa ska ha. Sedan blev han såklart kär. När han var 12. De gjorde slut kort därefter - inget mer med det - men sedan blev de ihop igen när de var 16. Mer på riktigt denna gång, förstås. Det blev nästan ingenting, de var vara väldigt på "g", om man säger så. Hon betedde sig, om jag får uttrycka mig så, ganska elakt och blev genast ihop med en annan kille. Men vet ni? De blev tillsammans igen när de var 18 och var tillsammans i lite över året. Vad jag vet hade de ett jättebra förhållande så länge det varade, men sedan gjorde hon slut. Igen.
Till saken: min killkompis har totalförändrats. Min snälla killkompis är nu mera sjukt ytlig och rent utsagt oempatisk. Osympatisk. Självisk. Elak. Han är en sådan där kille som vet om att han är snygg och ser ner på fula. Han var inte sådan här när han var min bästa kompis (jag har känt honom i 14 år så jag har följt honom från barn till ung man). Hur som helst pratade jag med honom häromdagen. Han var full. Jag sa rakt ut att jag inte tycker om hans ytlighet, och då kom det fram: han är förkrossad. Den här tjejen han har varit on off med i hela hans tonår - hon har krossat honom (hans egna ord). Kärlek är dött för honom. Han skiter i allt. Jag såg in i hans gröna ögon och såg hans smärta. Han är verkligen ledsen (det var över ett år sedan hon dumpade honom, han har fortfarande inte kommit över det).
Jag vill inte att han ska vara denna ytliga och (tyvärr) hemska person han har blivit. Han har många bra sidor, men han är faktiskt för… o-djup för mig nu. Han pratar illa om överviktiga, tänker sig inte för när han pratar och är bara en sådan douche bag!! Jag klarar inte av det. Är han förlorad? Eller hur ska jag få honom att förstå att kärlek inte alls är skit? Enligt honom själv är det därför han är sådan.
Vet inte riktigt vad jag vill ha hjälp med. Lite råd. Någon som varit i samma situation? Vill hjälpa honom, men den personen han är nu tycker jag överhuvudtaget inte om. Inte det minsta. Men han kanske bara behöver en bra kompis som slår in lite vett i hans skalle? Hur gör jag?
Lade in detta inlägg i kategorin kriser, för detta är tamejfan en kris. I alla fall för mig.
#1 Hopeless case, alltså?
Han mår uppenbart dåligt ;( du kan finnas där och påminna honom om hur han och hans liv var och kan vara igen. Svårt såklart, han är tonåring och de är inte alltid så trevliga. Det hör lite till att bli ett dömande pucko vissa år.
#3 Men han förstår ju inte att han är oempatisk. Och elak. Och allt det där. Han skrattar bort det. Citerar något som han sagt: Feta tjejer borde inte få vara servetriser för det är så tråkigt att beställa av dem. Bara jag som blir helt chockad? Hur kan man ha sådana åsikter? Hur får jag honom att förstå att det är fel?
#4 Jo, så är det garanterat. Hans favosyssla är att supa. Han var starkt emot det förut. Fast alla ändras ju och "växer upp", så att säga. Har för mig att jag läst att det är många som flyr in i alkohol när de mår dåligt.
Efter att ha blivit bortkastad flera gånger om förvånar det inte mig att han nu helt tappat fotfästet och blivit osäker i sig själv. Möjligt är att han nu gått och blivit mycket självkritisk och cynisk, ifrågasätter varför han inte duger och vänder detta självhat mot andra. Gissningsvis mår han inte heller nämnvärt bättre efter att ha varit taskig mot "fula" och cykeln fortsätter.
Nu när han är som han är, går det att prata med honom om hur det blivit sådär eller känner du att du dunkar huvudet i väggen?
#7 Dunkar helt klart huvudet i väggen. Fast i söndags, när han var full, öppnade han sig lite. Men efter fem minuters prat sa han "låt mig supa bort det bara"…. Och då var det kört. Nykter är han inte lätt att prata med, han totalvägrar.
Måste tillägga: han väntar på en ny tjej som hon som dumpat honom. Hon är perfekt enligt honom. Han väntar på en ny *hennes namn*.
#8 Då är det svårt att prata med honom. Han måste själv vilja ändra på sitt sätt. Då kan du aningen stödja honom och uthärda tills krisen lägger sig(vilket kan ta hela livet) eller köra med tough love och säga att du inte tänker vara med honom när han beter sig så.
#9 Anledningen till att han resonerar så är att han tagit skada av att bli bortkastad så många gånger, och första stora kärleken är något man aldrig glömmer. Troligt är att varför han vill ha en likadan tjej som she-who-must-not-be-named är att han vill "rätta till" det som gick fel med henne - göra om, göra rätt.
#10 Egentligen vill jag köra med tough love för jag blir alltid så arg när jag är med honom (visar det inte, för då hade världens bråk brutit ut) och så dampar jag loss hemma istället, men det gjorde så ont i hjärtat när han öppnade sig och förklarade hur det låg till. Jag vill hjälpa, men det finns ju inget jag kan göra…
#11 Att ta avstånd kan få honom att inse hur hans beteende påverkar andra, och det skulle kunna hjälpa honom på lång sikt, samtidigt som du skulle slippa hålla god min iför en person som beter sig illa. Eventuellt att skriva ett brev till honom där du förklarar hur du känner inför hur han uppför sig. Att det gör dig upprörd och ledsen att se honom förändras till en sån cynisk och illvillig människa.
Han är ju inte så gammal, det fixar sig. Lämna honom i fred och låt honom växa upp lite.
Hatar cancer och älskar vårlökar.
Under en period i mitt liv hade det varit motgång efter motgång och det hade dragit med mig så oerhört mycket att jag knappt orkade gå upp ur sängen. Ett tag var jag en superhård person och ganska svår att ha att göra med. Det är verkligen inte lätt när man mår så dåligt att all kraft går åt att orka leva varje dag. Men det går över, vill man verkligen så tar man sig ur det och kommer ut som en bättre person. Idag har jag stort överseende med många människor runt omkring mig och försöker alltid vara ödmjuk för jag vet ju inte deras historia.
Det enda du kan göra är att finnas där om han vill prata men ändå säga ifrån om han beter sig dumt. Att säga ifrån och sedan finnas kvar är en av de största styrkorna en vän kan ha enligt mig för tro mig, han vet om ifall han t.ex. säger något elakt och uppskattar i längden att du säger ifrån för att sedan finnas kvar som vän. Det kommer lösa sig! Var öppna och ärliga mot varandra och vårda er kommunikation så kommer det säkert bli bra igen.
Starta ny diskussion