Jag har inga barn, men jag har själv varit barnet, dock var jag äldre men mina syskon var runt den ålder. Och det fungerade värre för mig som är äldre än för dem. Mina syskon tyckte bara att det var roligt med en ny "vän" ,
Men mamma träffade killar innan denna som hon också bara träffade några veckor. men dessa fick vi ladrig träffa eller ens veta om förän nu på senare år. Hon väntade tills hon visste att det var seriöst innan hon presenterade honom för oss.

På vilket sätt presenterade hon honom? Som sin nya pojkvän från början eller som en vän? När det är dags funderar jag på om det är bättre att säga att det är en kompis i början och sen visa att det är mer. Inte att vi ska kramas och så i början vid barnen.

Jag tror ju att barnen inte kommer ha nå svårt för en ny kille då de älskar nya människor att busa med men frågan är ju hur lång tid man ska vänta för att veta att det kommer bli ett långvarigt förhållande.

Jag har inga barn men tycker väl generellt att man ska vänta lite längre än några veckor innan man introducerar sin nya partner för sina barn. Snarare några månader, kanske 3-4. För om man bara träffat den nya i några veckor kanske man inte sett personens alla sidor själv.  Det finns såklart inga garantier senare heller men jag hade väntat. Och jag tycker inte man ska låtsas att det är en kompis bara när det är ens nya partner. Jag tycker man ska berätta det direkt man berättar om personen. Att nu har jag blivit kär i en ny kille som ni ska få träffa till helgen… t.ex.

Min kusin har varit separerad i snart två år, hon hade ett distansförhållande med en man i nästan ett år utan att hon berättade något för barnen. Hennes barn var 9, 4 och 1 år gamla. Jag tror att hon berättade för 9åringen tillslut, att hon träffade någon och vad han hette, men de fick aldrig träffa honom. Nu dejtar hon en annan som bor i stan, och jag har pratat en del om det där med henne. Hon ska inte blanda in barnen än på ett tag, förrän hon märker att det är seriöst, på riktigt. När hon ska göra det så ska hon presentera honom som en vän, inte bara till henne utan till hela släkten. Han ska komma dit med hennes bror t.ex och dricka kaffe, osv. Nästan hela släkten (vi är väldigt nära) har träffat honom men jag har inte gjort det än. Iallafall, sen efter ett tag när barnen lärt känna honom ska hon berätta. Men man vet ju aldrig vad som händer, saker kan ju ändras. Jag tycker iallafall att du ska vänta med att blanda in barnen, iallafall ett tag.

När mamma har träffat någon ny så har hon först presenterat honom som en vän, antagligen för att deras relation var så pass ny och för att vi var lite yngre då (min bror var nog runt 3 års åldern första killen mamma träffade efter separationen). Nu när vi är äldre så har hon sagt som det är från början - att hon har träffat en ny.  Det har funkat bra vilket som och vi barn har nog inte direkt vantrivts med någon. Dock så vet jag ju inte hur länge mamma träffade männen innan hon lät han träffa oss.

Jag var barnet när mamma började träffa nya killar efter separationen, de är väl individuellt hur ett barn reagerar när man presenterar en ny person som ska komma in i familjen, min mamma satte oss ner och pratade med oss, hon sa att en kille hon träffar ska komma hit på besök och att hon tyckte om denna kille, de va mycket enkelt, kort fattat och lätt att förstå, sen är de viktigt att lyssna på barnen vad dom tycker och tänker om nya killen, barn märker saker långt innan föräldrar gör de.

Det beror på hur man lever, jag hade min son hos mig boende han skulle vara hos sin far varannan helg men så vart det sällan. Max en gång i månaden. När killen fick träffa sonen var när det kändes rätt, när man kände att killen och man själv var redo.

Det handlar nog mycket om hur man är själv, och självklart ålder på barnen. Jag har aldrig varit den som har haft korta förhållanden. Vill eller brukar man ha det så tycker jag att man i början ska sköta det utan att barnen vet om det. Har ett exempel från bekantskapskretsen där karlar har flyttat ut och in med faslig fart, och det blir inte alls bra…

Jag var ensam i 3,5 år efter skilsmässan innan jag träffade någon. Yngsta sonen, som nu snart är 11, har då sovit i dubbelsängen med mig (trots att han eget rum med egen säng). Jag har hela tiden lite skämtsamt sagt att när jag träffar en kille är det hans egen säng som gäller!

När jag träffade Fredrik dejtade vi ett bra tag och det visste inte ens barnen om till att börja med. När jag väl blev kär (det blir jag inte ofta, det var då 19 år sedan det hände senast!) pratade jag med barnen om honom (och alla andra som ville höra på, samt en del som inte ville det 😃!). De blev nyfikna och ville träffa honom!

Nu frågar de efter honom när han inte är här och gillar honom jättemycket. Inte minst för att mamma är en gladare mamma sedan hon träffade Fredrik, som dottern säger! Sen är vi båda väldigt noga med att barnen kommer först och de ska ha det bra när han är här. Så vi har gjort mycket roligt tillsammans med dem under sommaren!