Han låter som jag.

Jag skulle inte kunna ha ett förhållande med en som vill få mig att gå på krogen där det är stimmigt och en massa folk. Jag måste umgås i små sällskap. Mycket små. Jag blir fruktansvärt uttröttad och slut på av att ha folk omkring mig. Men min partner respekterar mig och är på många sätt lik mig.

Ni kanske inte passar ihop. Om nu inte du kan tänka dig att roa dig på egen hand så han får ha lugnt, om det nu är vad han önskar.

Jag tycker att det låter som om han mår dåligt, kanske har blivit deprimerad. Depression kan göra en fullkomligt orklös. Minsta lilla grej kan få en ur balans och få det att kännas som om det tar all energi, vilket leder till att man endast gör det som är absolut nödvändigast. Du kanske ska fråga honom om han känner sig orolig över något, stressad eller om något är fel.

an var nykär och då var det häftigt att vara följsam. Nu har han visat sitt sanna jag? Har han varit utsatt för psykiska påfrestningar? Dödsfall? Avmagring? fetma? Sover dåligt? Jobbigt jobb? Sånt kan sätta spår i hur man är på eftermiddagarna. Har du ett jobb/skola du inte passar för kan det vara mkt uttröttande och du är helt slut när du kommer hem. Vill bara sitta hemma och glo på TV. Så frågan är. Har nåt förändrats i HANS värld innan han blev så där?
Vardagen visar sig på olika sätt i förhållanden.

Tycker också att det låter som depression, jag har själv varit där och nu är det min sambo som är där.. Känner igen det väldigt mycket tyvärr.
Försök att prata med varandra och kom fram till gemensamma lösningar. Lycka till 🌺

Håller med om depression. När jag mår dåligt vill jag absolut inte träffa människor.

Kan vara depression. 

Kan också vara att han faktiskt har ett lägre tempo och mindre ork. 

Kan vara att ni har olika intressen. Kanske han inte har kommit underfund med riktigt själv vad han vill, men har märkt att han inte vill (eller kan) leva som du. Eller något.

Och som någon skrev ovan, förälskelsen kan få saker att flyta som inte gör det sedan när vardagen återkommer.

#1 Men det handlade ju inte bara om krogen. Är det ens persons "rätta jag" att inte ens vilja gå promenader längre? Ta en picknik? Ha en romantisk middag?

TS nämnde krogen, ja. Men det verkar inte bara var det det handlar om. Att alla inte gillar krogen är självklart, men i detta fall är det ju inte där problemet ligger. TS ska inte behöva acceptera läget som det är. Antingen har han gått helt ifrån sig själv under den första tiden och gjort allt du velat, säkert också tagit egna initiativ. Men att sluta vara romantisk, sluta vilja laga goda middagar och sluta vilja gå tillsammans med hunden - det är inte samma sak som att inte vara en "krog-person" eller ha svårt att umgås i större umgängen. Det anser jag inte alls har med varandra att göra!

Tycker inte heller du ska finna dig i situationen. Om det gör så du mår dåligt, då är det inte okej. Men tänk om det nu är så att han faktiskt mår dåligt? Jag hade i din situation frågat honom hur han mår. Be honom gå och prata med någon, om det är fallet. Vill han sen inte göra något åt det, då har du gjort vad du kunnat, och kan ta ställning till det hela då.

Läser föregående kommentar och tänker till ytterligare. Be honom gå till läkare (boka tid åt honom) och där kan de göra en enkel test om han är depressiv. (Man svarar på frågor på ett papper).  Han kanske får lyckopiller mot mild depression. Eller skickar de hem honom med lite B-vitaminer. 

Sen ska du ta en funderare på ditt eget liv. Hur ska du ha det framöver? Det ska du fråga dig. Det är nog så fint att rädda någon men du ska också rädda dig själv - för först då orkar du rädda nån annan.

Har försökt få honom att gå till psykolog flera gånger, men han säger att han är en sån som inte vill prata med någon. Framför allt eftersom han spelar så mycket. World of warcraft, warhammer, magic the gathering.. Och när jag äntligen lyckas övertala honom till att vi faktiskt ska göra något tillsammans ska vi spela bingolotto, kort eller något annat spel. Alltid spel, jag tycker det verkar som att han är beroende, men han spelar aldrig om pengar så det är ju inte direkt som att det går ut över ekonomin eller något. Han har mig och en annan vän han umgås med, alla andra undviker han ännu mer. Hans mamma dog för några år sedan och sin pappa har han aldrig träffat. Resten av hans släkt träffar vi bara typ max en gång om året. 

Och nej, det är inget krav att gå på krogen, han dricker inte ens alkohol, men det är ett exempel på saker som vi inte kan göra. Och det finns extremt få saker som faktiskt går att göra här.

#10 Om det nu är depression så är det ingen ursäkt i mina öron i så fall. Eftersom han inte vill jobba på det. Jag släpar runt på ett ton diagnoser och problem, men jag går och jobbar på det, för vi är ju två i relationen jag och min pojkvän delar. Det är viktigt tycker jag. Så jag tycker att du gör rätt i att ifrågasätta och sätta ner foten!

Du kan också välja hur du ska ha ditt liv framöver. Tänk på det noga! Välj din partner med omsorg. Visst har förhållanden sina upp- och nergångar men du ser trenden. Var rädd om dina år, speciellt i den tid då du egentligen ska ha det jävligt roligt och mysigt.

Jag håller också med. Själv är jag manodepressiv och har ADHD. Jag har tagit tag i mina problem och går till psykolog och tar mediciner.  Jag jobbar också asmycket på saker jag kan göra för att undvika att såra människor runt mig. Han vägrar öht erkänna att vi har ett problem…

Tänk att Kvinnor ska vara mer klarsynt än män när det gäller sånt här. Det är inte första gånger jag stöter på detta. Ni är otroliga. Jag är imponerad över ert sätt att försöka få förhållanden att fungera. Men sätt dig själv i första rummet.

Det måste absolut inte vara depressiob, han kanske bara är trött på folk helt enkelt. Det finna människor som går från att hitta på saker, till att inte ha någon lust att ge sig ut ibland folk, utan att de är deprimerade. (Kors i taket). 

Jag har mina perioder då jag helst inte umgås med överdrivet mycket folk, och om min sambo då skulle komma på en så dum idé att vi ska gå på krogen, så hade jag blivit förbannad. Han VET att jag inte vill dit och borde därför inte pusha mig. Vilket han naturligtvis inte gör, han är inte direkt handikappad utan mig heller, vill han göra något som inte jag vill göra så kan han göra det själv, jag kommer knappast sitta här och klaga över att han gör saker utan mig. 

Kolla upp det där med deprission. Men om det inte skulle vara fallet så kanske du faktiskt får ta det hemska steget och "gilla läget". 
Det är Lika mycket okej för honom att inte vilja göra något som det är för dig att vilja göra massor med saker. men du får det att låta som att han på något sätt sårar dig genom att inte göra som du vill eller vilja samma saker som du.

#15 Jag håller med om att det inte alls behöver vara depression. Tycker mer det låter som att han kan ha fastnat i det bekväma. Där han inte behöver anstränga sig eller ge någonting. Man är ju två i ett förhållande, men det verkar han ha glömt.

"Det är Lika mycket okej för honom att inte vilja göra något som det är för dig att vilja göra massor med saker"

Återigen. Det handlar inte om krogen? Eller att träffa massa folk? Det handlar generellt om att göra saker med henne. Skulle du acceptera en partner som plötsligt visar dig noll intresse och inte ens vill laga och äta en mysig middag med dig?

Som sagt, att inte vilja vara bland mycket folk är en sak. Det kan man givetvis oftast acceptera, och särskilt eftersom det antagligen visats från början i förhållandet då. Men här verkar det bara vara brist på intresse som gäller och bekvämlighet.

Ja, jag misstänker samma som dig. "Fastnat i bekvämligheten" var ett bra uttryck. Det ska jag skriva upp.

Tänk om han trivs då, alla är vi olika. En del utvecklas mer i föhållanden och man kan glida isär, skulle nog fråga om han gör det han vill göra eller om han är uttråkad  osv..:)

#18 Jag tycker oavsett om han trivs med vad han gör eller inte så är man två i ett förhållande. Det är ju inte TS problem utifall han är uttråkad - hon försöker ju göra allt för att göra det hela roligare och trevligare?!

Alla är vi olika, men i ett förhållande kan inte den ena bara sitta framför datorn och be partnern "acceptera detta för att den trivs". Förstår inte logiken… Gör ni verkligen så i era förhållanden? Har ni inga krav på närhet, aktiviteter eller samarbete?

Finns det skillnader i synsätt på vad som är "roligare och trevligare" blir det förr eller senare problem.

#20 Ja precis… Helt klart.

Det enda du kan göra är väl egentligen att lämna. Han vill inte söka hjälp för vad som låter som en depression och du kan inte få dit honom utan hans egen önskan. Ni låter otroligt olika. Sen är det min erfarenhet att man själv förändras mycket då man börjar plugga på universitetet. Jag vet ingen som lyckats behålla sin relation från innan pluggtiden, om inte båda har börjat.

#22 Nu vet du. Hade samma problem med depression/ingen ork och har precis börjat plugga och bor med min fästmö medans hon söker jobb.

Funkar bättre än förr. Och jag tror jag hoppat av skolan första veckan om det inte vore för min relation. Uppmuntran och helger med min fästmö gör allting lättare :)