Mitt ex och jag hade en sjuklig relation till varandra eftersom att han alltid var avundsjuk på mig för det minsta lilla. Jag kunde inte gå ut och promenera till farsan och hälsa på utan att han ringde och sms:ade mig stup i kvarten och undrade var jag var. (Min far bodde ungefär fem minuter ifrån oss.) Och jag "fick inte" umgås med mina vänner som jag hade utan att han skulle med mig hela tiden. Han var avundsjuk på mig för att jag hade en bra relation till mina syskon och mina föräldrar. (Jag har alltid haft en bra relation till min familj.) Och jag var alltid den som köpte hem mat, och det var alltid jag som betalade för maten när vi var ute på någon fin restaurang när vi firade årsdagar. Och jag var alltid den som betalade för hans och mina resor ner till hans far (som avskydde mig som tusan), och när vi skulle fara någon annanstans också. Och det var alltid jag som betalade hans räkningar på lägenheten, TV avgiften, ComHem kanalerna mm. (Det var hans lägenhet från första början när vi flyttade ihop.) Det var alltid jag som skulle göra ditten och datten medans han satt ner på sin r*v med en snus under läppen och tittade på TV eller spelade spel! Det var som att jag var hans hemmafru eller en slav! Vi var tillsammans i nästan sju år. Jag har velat gå ur det förhållandet ett flertal gånger, men han sa alltid att han skulle förändra sig, men det gjorde han aldrig. Så det blev bara en ond cirkel av det hela. Alla i min familj såg att jag inte mådde så bra av det, men jag insåg inte det först och trodde att det var så ett förhållande skulle se ut, men jag tog mitt mod till råga och gjorde slut med honom en gång för alla! Och så blev jag tillsammans med min nuvarande man och har aldrig varit lyckligare. Det var som en sten hade lyfts från mina axlar. Jag var äntligen fri från den hemska människan.

Jag blir inte så lätt svartsjuk. Altså har inte en massa kontrollbehov. Min partner kan umgås med sina vänner oberoende av kön så mycket han vill o.s.v. Jag tycker det är en självklarhet att det ska vara så och skulle inte själv acceptera att bli hållt koll på. Skulle känna mig ofri och längta ur relationen. Men om jag ställs inför fakta, typ: vi ska inte ses mer, jag är kär i xxx" då har jag upplevt vad svartsjuka är och förutom sorg över slutet fyllds av svartsjuka.

Jag tycker att svartsjuka i lagom mängd är typ det sötaste som finns. 
Jag har inget emot när min partner blir lite svartsjuk, det känns bara bra. 
Men sen vet jag inte hur svartsjuk jag själv är, men jag tror inte att det är så allvarligt.

Första åren var jag nog liite svartsjuk men nu är jag inte svartsjuk alls. Jag vet inte men jag tänker lite att.. vill han ha andra ja då är han ändå inte rätt för mig.. Jag litar helt på honom tills annat visar sig helt enkelt.

#3 Ja jag håller med. Lite svartsjuka är nog bara sunt i en relation. Men det behöver vara lagom av allt och kanske att man är lika varandra - att man har förståelse för varandras nivå av svartsjuka, att den ena inte är jättemycket mer svartsjuk än den andra.

Både jag och min partner är lite svartsjuka (han skulle dock aldrig erkänna det! haha) och jag tycker att ett visst mått av svartsjuka är sunt i ett förhållande, så länge det inte går för långt.

Nej jag är inte svartsjuk och nej det finns ingen grad av svartsjuka som är positivt. Det kan finnas harmlösa nivåer, men det för inget gott med sig.

#7 Håller med. Det är aldrig roligt att vara den som blir svartsjuk, oberoende om det är harmlöst eller ej. Så att gå omkring och säga att det skulle vara positivt känns väldigt fel.

Det kanske är kul för den som INTE känner sig svartsjuk, att se sin partner bry sig om en så mycket att de blir en aningen svartsjuk. Men det betyder inte att det är positivt.

Det är som bäst då ingen svartsjuka alls finns i ett förhållande, då man litar helt och fullt på den andra och kan känna sig trygg. Det är den mest underbara känslan någonsin och jag hoppas innerligt att jag lär få uppleva något sådant igen.

7# Och varför kan du bestämma att det minsann är så? eller menar du att det är så för dig fast du skrev som att det vore så för alla?

#9 Hon säger väl nog bara sin åsikt eftersom frågan var ju hur vi uppfattade saken.

Men….Har du någonsin mått bra av att vara svartsjuk`?

10# Alltså svartsjuka behöver inte handla om att man inte litar på sin partner, eller att man tror att den ska vara otrogen eller så. 
Och ja, någon gång när jag har känt av svartsjukan så har jag knappast mått dåligt av det, snarare tvärt om. Det ger mig en boost eftersom jag egentligen vet att jag inte behöver oroa mig alls och att han är bara MIN. Så ja, svartsjuka i liten mängd är nyttigt i vårat förhållande. 
Det är säkert inte så för alla men i vårat är det de. 

Men sen beror det helt på nivån av svartsjuka, någon högre nivå av svartsjuka är såklart inte hälsosamt, men det var inte den formen av svartsjuka jag menade heller.

#11 Jag säger inte heller att det skulle handla om att man inte litar på sin partner eller att man skulle gå omkring och tro att hon/han ska gå och vara otrogen.

Jag bara menade att svartsjuka för mig personligen har aldrig känts bra. Jag har aldrig någonsin mått bra av att känna mig svartsjuk oberoende hur lite det har känts. Ibland har jag bara känt av ett litet sting men det har absolut inte varit någon skön känsla.

Då jag inte känner alls någon svartsjuka är då jag mår som allra bäst. Då vet jag att jag på riktigt kan lita fullständigt på min man och att jag inte någonsin behöver oroa mig för han ger mig tillräckligt med den bekräftelse som jag behöver. Med andra ord så uppstår inte svartsjuka hos mig om jag vet att killen känner likadant för mig som jag känner för honom. Så fungerar åtminstone jag.

Så för mig  personligen så finns det ingen svartsjuka som är positiv. Det har aldrig gett mig en bra känsla.

Kag anser inte att det finns något bra med svartsjuka. Och faktiskt skulle jag hellre vara svartsjuk själv än att vara med en svartsjuk partner. Har sett förfärliga exempel på helsjuka relationer pga någons svartsjuka utan anledning. Eller rättare, den som är svartsjuk pga " gamla grejer" bör ta hjälp med sina problem innan hen utsätter någon ny oskyldig partner.

#10 Jag tycker att ett litet mått av svartsjuka bara stärker relationen. Det visar att vi båda är överlåtna till varandra och rädda om varann. 

Jag kan berätta om en liten situation som hände mig och min man för nån månad sen. Han skulle bila upp en bit norrut i landet med en kollega, sova över en natt (separata rum på hotell) och sen hem igen. Blev rätt många timmar i bilen bara de två.

När han kom hem och vi satt och pratade i soffan och jag tänkte på allt så kände jag 99% trygghet över allt och 1% oro, dvs egentligen ingen oro alls utan mest bara någon slags primitiv löjlig svartsjuka som jag inser att jag inte alls har någon anledning till. Men det var så skönt att säga "Blev du kär i henne?" och min man sa nej och sen skrattade vi båda jättegott åt det en god stund. Var så skönt att släppa ut den där lilla känslan och skratta bort den. Och pga att jag inte bara trängde undan känslan så fick jag bli överbevisad igen om att det är jag som är kvinnan i hans liv. Det stärker ju relationen. 

Min man sa liknande i en annan situation då jag kom hem och verkligen berömde vår dotters tandläkare för hur han hade klarat av att laga tanden på min dotter som var otroligt rädd. Då sa min man "Hoppas du inte blev kär i honom" och jag sa nej och vi skrattade åt det. För min del när min man säger så så påminns ju jag om hur mycket det betyder för min man att jag älskar honom och är honom trogen. Det påminner mig om att inte ta honom för givet och visa honom att jag älskar bara honom (på det sättet).

Avundsjuka är säkerligen primitivt, men jag tror det är en naturlig del för oss människor i att bevara och vårda relationer. Avundsjuka (lagom) säger något om att vi är rädda om varann och relationen. Finns det ingen avundsjuka alls tror jag också det är lättare att relationen upplöses. Avundsjuka blottar ju också våra inre mer enkla och primitiva känslor, och att vi blir blottade för varann på det sättet kan föra oss närmre varann.

Sen är överdriven avundsjuka inte alls bra så klart, men då finns det väl förklaringar till det. Man behöver nödvändigtvis inte skuldbelägga någon som är avundsjuk. Prata istället om vad det beror på och vad som är rimligt att ställa för förväntningar och krav på varann i en relation.

#14 Det märks att vi har helt olika erfarenheter om ämnet och att vi tycker väldigt olika.

I min värld så stärker inte svartsjuka ens relation, oberoende hur lite svartsjuka det handlar om. Förhållandet borde vara starkt oberoende utan att behöva stärkas av svartsjuka. Det är åtminstone min syn på saken. :)

Vi alla fungerar ju olika. Vi har olika värderningar och åsikter om saken pga av våra egna personliga erfarenheter.

Inte tycker jag heller att det finns nått positivt alls med svartsjuka. Ett förhållande helt utan svartsjuka är mer harmoniskt i längden. Även små oskyldiga pikar som blev du kär i honom från min man då jag varit hos min manlige gynekolog el dyl skulle jag inte uppskatta utan mera ta som en förolämpning, för det brukar finnas nått bakom såna skämt hos personen som kläcker ur sig dem som avslöjar vad de tänker för förbjudna tankar själva.

#15 Jag hade en längre relation när jag var ung då min pojkvän var alltför svartsjuk. Han ville inte att jag skulle umgås med mina vänner för han var rädd för att de skulle tala illa om honom och få mig att lämna honom, trots att de inte alls gjorde det.

Men trots det har jag sett och upplevt tillräckligt många sunda relationer i mitt liv för att inse att lite svartsjuka bara är naturligt och sunt i en relation. Det finns ju situationer som kräver svartsjuka också. När den andre prioriterar annat alldeles för mycket vore det ju sjukt om man inte blev svartsjuk. Svartsjukan säger, hallå, jag behöver dig mer nu och då kan man visa det.

Man kan stärka relationen på många andra sätt än genom svartsjuka. Ganska säker på att varken jag eller killen behöver den typen av bekräftelse på vad den andre betyder. Vi bekräftar det på många fina sätt ändå. Jag känner ingen svartsjuka för att jag litar på min kille till 100%, att han är ärlig mot mig. Om inte det är att bekräfta relationen vet jag inte vad.

Jag är i mitt första förhållande någonsin utan svartsjuka - vilket känns jätteskönt och naturligt! Visst kan jag ha haft slängar av svartsjuka när jag varit 16-17 år i mer eller mindre kaosiga förhållanden, men för mig har det alltid varit mina partners som varit mest svartsjuka och kontrollerande. Kontrollerande om vart jag var, 50 missade samtal, ett krav på att alltid vara tillgänglig annars går jag och är otrogen, falska anklagelser. Ja, allmän skit. Men jag anser inte att sådant kontrollerande är svartsjuka, det är något mycket värre än så.

Jag kan förstå svartsjuka, men i så fall ska den vara befogad. Varken jag eller min nuvarande partner som snart varit tillsammans i 2 år har någonsin känt oss svartsjuka på varandra. Varför? Vi litar på varandra, går inte och gör skumma saker bakom varandras rygg, ger ingen anledning överhuvudtaget till att bli tveksam och svartsjuk  och tycker det tar otroligt _onödig energi_. Jag ser ingen anledning varför jag skulle vara orolig för honom om han for på fest själv och vice versa. Vi är dessutom förlovade nu och det vore väldigt onödigt och löjligt om någon av oss skulle börja bygga upp oro kring den andre 🙂 Finns ju ingen vits.

Nej, sammanfattningsvis från att ha varit i förhållanden med svag till mycket stark svartsjuka och kontrollerande. Jag har ALDRIG varit så harmonisk och lugn med en partner som nu! Klart obehagliga situationer kan uppstå, men det är inte pga svartsjuka. Då pratar vi om det och löser det. Inget ligger i skymundan och gnager.

Kan påpeka att jag och mannen varit tillsammans i 9 år, gifta i 7 år och aldrig upplevt otrohet eller ens något i närheten av det. Litar på honom full ut och han litar på mig. Det enda jag menar är att lite svartsjuka är en del av att vara människa. Det kan vara en liten tanke i bakgrunden som man egentligen inte fäster någon vikt vid. Man kan också bli svartsjuk på vänner, syskon m.m. men aldrig att man skulle agera på det eller komma med någon kommentar som skulle avslöja det.

#17 Jag har ett långt förhållande bakom mig, 10 år varade det och jag var aldrig svartsjuk förutom en gång. En gång hände det att jag blev svartsjuk men det var befogat för han hade fallit för någon annan. Vi tog dock itu med det och efter det kände jag ingen svartsjuka längre för vi hade blivit trygga med varandra ännu en gång.

I det andra förhållandet jag hade efter det så upplevde jag små sting av svartsjuka med jämna mellanrum. Det var alltid något lite som satte igång det. Det gjorde fruktansvärt ont för en stund och sedan sköt jag bort det. Jag blev aldrig så pass svartsjuk att jag försökte kontrollera honom på något sätt. Istället skjöt jag bort honom från mig så att jag skulle slippa de där små irriterande stingen av svartsjuka. Tyvärr var dock min svartsjuka befogad ännu en gång. Han hade varit otrogen otaliga gånger. 

Med andra ord så har jag endast känt av svartsjuka då den har varit befogad. Den har aldrig uppstått ur ingenting utan det har alltid funnits något där. Därför har svartsjuka aldrig varit något positivt i mitt liv.

#20 Jo jag förstår vad du menar. Men en tanke om vad som hade kunnat hända i värsta fall i någon situation, det ser jag inte som svartsjuka? Det är ju en allmän reflektion. Utmynnar det dock i att man alltid tänker på att det värsta kan hända när en partner gör något annat till exempel, då är man väl svartsjuk. Då känns det inte som att förtroendet är så högt som det bör vara heller, om man är väldigt orolig.

Svartsjuk på kompisar har jag tyvärr varit många gånger, men det är pga låg självkänsla och handlar ju inte om att jag tror att de ska gå och vara otrogna eller svika mig, så som det kan kännas med partners osv… Det är mer att jag önskar att jag vore lika "bra" eller också kunde göra något liknande.

20# Jag tror inte det spelar någon roll hur mycket vi försöker hävda oss, de vi försöker diskutera med verkar anse att om man någonsin känner lite svartsjuka så litar man inte på sin partner till 100%. 

Men jag håller med dig, jag har varit tillsammans med min i många år och aldrig någonsin vara orolig att han ska vara otrogen eller inte litat på honom, för det gör jag till 110%.

#21 Fast då tycker jag att svartsjukan i allra högsta grad varit positiv i ditt liv. 

Jag tycker det är som att du säger att svartsjuka är inte bra, därför att det är inte bra om man har anledning att vara svartsjuk, och det stämmer ju, men när man har anledning att vara svartsjuk så hjälper svartsjukan oss, därför är den positiv. I din första relationen så hjälpte svartsjukan dig att upptäcka ett hot mot er relation, och ni lyckades få det bra igen.

I din andra relation hjälpte svartsjukan dig att förstå att den mannen inte var bra för dig.

#22 Jag kan känna mig svartsjuk ibland om mina vänner varit med andra vänner och haft jätteroligt, så att jag känner mig utanför. Det tycker jag är ungefär samma typ av svartsjuka som man har i en relation, rädslan för att inte vara nummer 1 för sin partner.

Men det du säger nu är att svartsjuka bara räknas om den är tillräckligt omfattande, om den påverkar mina känslor mycket och ofta. Men jag menar att svartsjuka är svartsjuka oavsett hur mycket eller lite man känner den och oavsett hur mycket den påverkar. Skillnaden ligger i om den är på en sund nivå eller inte.

Jag kan inte se att det finns minsta sundhet i svartsjuka. Inte ens om det är lite.

Det är inte för inte det kallas "sjuka"

26# Nej men då kanske du aldrig har upplevt någon liten dos av det heller. Bara för att du inte har varit med om det så betyder inte det att det inte finns :) 

Svartsjuka är ingen diagnos som någon kan få och därmed kan den tolkas på olika sätt av alla. Säger någon att lite svartsjuka i relationen gör bandet starkare, även om det inte behöver bli starkare, så kanske man får tro på att de har det så.

#27 Jag har väl inte skrivit att det inte finns?

Jag har hunnit med en del under 53 år och frågan var ju vad vi tycker.

Jag svarar bara vad jag tycker.

#22 och #25 fast det är väl inte svartsjuka när det handlar om att vilja kunna göra samma saker som andra och att få ha varit med och umgåtts när folk haft jättekul. Det är väl snarare avundsjuka?

Själv så tycker jag att lite svartsjuka bara visar hur mycket man betyder för den andra. Att man är rädd att den andra ska försvinna ifrån en. Man kan ju faktiskt inte styra vad som händer i framtiden, vem man träffar och vad för känslor man får. Nu menar jag inte att jag anser att det betyder att de som inte är svartsjuka inte älskar varandra, utan för MIG så är det något positivt med lite svartsjuka. Detta bottnar antagligen i mitt bekräftelsebehov då jag har rätt låg självkänsla. Men är det så pass mycket svartsjuka så man inte kan tillåta den andra att umgås med sina vänner själv osv… Då är det definitivt inget positivt utan något som kommer kväva relationen. Det finns ju en gräns för hur vad som är rimligt. :)

För mig är svartsjuka inget positivt och jag skulle ha svårt för att ha en relation med någon som låter svartsjukan styra/agerar på sin svartsjuka.

Det går ju inte att styra över sona känslor, men om min partner inte ser sin svartsjuka som problematiskt så blir det problem.

#30 man kan ju dock vara svartsjuk utan att det går ut över relationen. :) Svartsjuka behöver inte vara ett problem.

#31 - Det var ungefär det jag skrev? I mina relationer blir svartsjuka ett stort problem om någon partner agerar på svartsjukan eller låter den styra. Om.någon känner svartsjuka, visst, men det ska inte gå ut över mig.

#24 Positiv i den bemärkelse att jag kunde då ana att något var fel men negativ i den bemärkelse att det fick mig att må skit.

Så med andra ord är det ju så här i mitt fall då, om svartsjuka uppstår så betyder det att något är riktigt fel och då är det ju verkligen inte positivt oberoende om det gör så att jag kan göra något åt saken eller ej. Då svartsjuka uppstår så har något varit fel. Jag kan inte se det som något positivt. =P

Då det inte har funnits någonsomhelst svartsjuka så har det varit som bäst. Med andra ord: SVARTSJUKA ÄR DÅLIGT!  Åtminstone för mig då. :)

#33 Anledningar till svartsjuka är ju inte bra, men svartsjukan i sig var ju hjälpsamt i ditt fall. Svartsjukan gjorde att du reagerade när din partner blev intresserad av någon annan. Tänk om du inte alls hade brytt dig? Då hade relationen kanske inte överlevt.

Det jag menar är att om min partner ger mig anledningar till att vara svartsjuk så är det ju bara sunt och mänskligt att jag reagerar med svartsjuka. Det som är dåligt är att min partner går över gränsen för vad som är ok för mig.

#34 Svartsjuka är ju inte tecken på något bra och det var ju det som var hela grejen eller hur? Folk pratade här om att ett viss mått av svartsjuka är bara hälsosamt. Det är det jag försöker säga att inte stämmer in på mig. Svartsjukan har aldrig varit ett tecken på att förhållandet är hälsosamt, tvärtom att något har varit fel.

 Om svartsjuka uppstår så betyder det att något inte står rätt till (nu pratar jag om mig själv). Oberoende hur du vänder på saken så är det ett dåligt tecken. Sen vad man gör med sin svartsjuka, det är där kärnan ligger.

äh jag vet inte… men det lilla jag har känt i svartsjukeväg har bara lett till att jag förstått att jag tyckt om personen på ett speciellt sätt. Det är inget jag ägnat någon vidare energi på. Så mig har det inte skadat :)

Jag har inga problem med det i min relation, däremot kan han bli lite svartsjuk. Dock är det inte så konstigt med tanke på hans förflutna och han har kommit jätte långt! Men jag förstår att det kan kännas lite svårt för honom när jag är så naiv och umgås med någon han aldrig träffat. Dock skulle han aldrig förbjuda mig! Det enda han begär är att jag inte gör det utan att säga till i form av "du, jag ska bara träffa X imorgon, så du vet varför jag inte kommer svara på sms", då bryr han sig inte alls lika mycket. När det gäller att någon tjej flirtar med honom trots att han tydligt visar att han inte är intresserad berättar han alltid så vi kan skratta åt det! Dock tycker jag om att han bryr sig så mycket om mig känner jag. Det går aldrig ut över mig på något negativt sätt! Självklart är det jobbigt för mig att se hur tufft det är för honom däremot, så vi jobbar på det tillsammans och målet är att han ska kunna strunta i vem jag umgås med (eller ja, han vill ju lära känna mina vänner också, men det är en annan femma)

Nä jag är faktiskt inte alls svartsjuk på min make. Han får gärna gå ut och roa sig med sina kompisar. Han har t.o.m berättat när någon söt tjej stött på honom i baren för att han vet att jag inte tror att han gjort något "otillåtet". Jag vet ju att min karl är snygg liksom. 😎

Ser inget direkt sunt i att vara svartsjuk för jag har aldrig stött på någon som bara varit lite svartsjuk.

För mig innebär känslan av total avsaknad av svartsjuka att något är fel med förhållandet, det är för mig (innebär inte att det är så för alla andra) ett tecken på att mina känslor svalnat för min partner och att jag inte längre är orolig för att förlora honom.

#39 Jag känner detsamma som du angående det.

#39 Håller med.

Varför ska man gå runt och oroa sig för att förlora sin partner? Vad är det positiva i det? Jag älskar min kille ngt enormt, han är viktigast i mitt liv. Men jag går inte runt och oroar mig att han ska försvinna. Det vore ju helknäppt. Inte heller motiverar det svartsjuka. Jag litar på att han berättar för mig om jag gör honom olycklig så att jag kan försöka fixa det och skulle han vilja vara otrogen så kan ingen svartsjuka i världen hindra det.

Ja, precis. Svartsjuka handlar (till stor del) om rädsla att förlora sin partner.  Att inte vara rädd för det kan antingen betyda att man inte bryr sig så mycket, eller att man känner sig trygg i att man inte kommer att förlora henom.  Jag vill verkligen inte förlora min man. Men jag tror inte heller att jag kommer att göra det (eller att han kommer att gå bakom min rygg med någon annan), alltså plågas jag inte av svartsjuka när han pratar med andra Kvinnor i olika sammanhang.

Det handlar dessutom inte bara om tilltro till min partner, utan även tilltro till mig själv. Skulle han till äventyrs träffa någon annan är jag rätt säker på att jag skulle överleva det också, även om jag förstås skulle vara väldigt sårad och förkrossad till en början. Därmed behöver jag inte gå omkring och vara orolig för att något ska hända - dels tror jag inte att det gör det, dels tror jag inte att min värld går under om det skulle hända.

#43 precis så. Jag vill verkligen inte heller förlora min kille. Det skulle göra mig förkrossad. Men jag skulle hantera det och gå vidare. Vill han få vidare utan mig kan jag inte ändra på det och därmed tar det inte upp min energi och mina tankar.

Till Sarah :) Du brukar alltid ha bra svår så frågar dig. Denna fråga är kanske svår att försöka sätta sig i men om du lyckas så :) Lek med tanken att du på en eller två månader skulle svälla upp, säg 30 kg. Hur tror du att det skulle påverka dig? Jag gissar att du inte skulle tycka om det du såg i spegeln och därefter tappa självkänsla osv… Tror du att det hade startat göra dig svartsjuk och känna att du tävlar med andra smalare och snyggare Kvinnor. Att du egentligen inte är det din man vill ha rent fysiskt. Mvh

Haha, det är ungefär det som händer just nu, då jag är gravid… Men, skulle jag gå upp så mycket annars så skulle jag vara sjuk. Jag litar på att min kille stöttar mig om jag är sjuk. Visst att utseendet är viktigt och ja det är viktigt för mig att hålla kroppen slimmad och vältränad. Men vi har mer i relationen än att vi gillar varandras utseenden. Han har stått vid min sida genom mycket skit, han skulle inte bedra mig om jag inte var frisk, kan skulle stötta mig. Jag kommer aldrig lägga energi på att oroa mig för att han ska vara otrogen eller lämna mig. Händer det så händer det. Han vet dessutom att jag själv skulle kämpa hårt för att gå ner i vikt, så skulle det skapa problem i relationen så är det förmodligen kortvarigt.

Tycker att en del trådar här handlar mer om avundsjuka än om svartsjuka. Är inte svartsjuk av mig alls men kan ibland vara avundsjuk på andras utseende, möjligheter osv som inte jag har. Kan klart också vara avundsjuk på mannens möjligheter att träffa vänner, familj när jag jobbar. Inte svartsjuk men avundsjuk.

#45 Nu frågade du inte mig, men jag tänkte svara ändå. För det första, skulle jag öka kraftigt i vikt på kort tid skulle det viktigaste vara att ta reda på vad det berodde på, om jag var sjuk eller om det var av psykologiska skäl. Oavsett skulle det vara viktigt att göra något åt eftersom det skulle vara ett tecken på att något var fel.

För det andra: Mitt förhållande är inte grundat på utseende. Vi har valt varandra utifrån andra egenskaper än att den andre var den snyggaste person vi kunde hitta. Inte så att vi tycker att den andre är ful, men det är inte så att vi svimmar av varandras skönhet varje dag direkt. Det finns redan nu massor av Kvinnor som är snyggare än jag och som han träffar i olika sammanhang. På samma sätt träffar jag ofta män som är snyggare än han, men jag springer inte iväg och ligger med dem för det. Och jag är inte det minsta orolig för att han ska känna sig tvungen att vara otrogen med någon på jobbet bara för att hon är snyggare än jag. Eller ens om någon är smartare, roligare och intressantare än jag (som om det vore möjligt! ha!). Vi har valt att leva med varandra, och om han är missnöjd vill ändra på det är det en  helt annan fråga än om det finns snyggare människor därute.

Tack för svaret Sarah! Och grattis ! :) jätteroligt att höra:) Och tack för ditt svar också obstitant:) Jag känner lite såhär. Utseende är viktigt för mig. Och jag antar att jag kan bli svartsjuk eller något när min partner tycker andra är snygga osv… För när jag är i min sommar form , jag snackar muskler:volym , definition, symmetri jag tycker på riktigt att jag är den snyggaste I hela världen. Jag kan stå framför spegeln och beundra mig själv. Länge och ofta. Och jag kan då inte förstå hur min partner inte kan tycka att jag är det vackraste som finns. För fan jag tycker det:) Hur kan min partner välja något annat utseende än mitt. Självklart så vill jag att en människa ska älska annat än bara muskler med mig men ja… Jag vet inte. Jag kanske begär för mycket. Jag vill att man ska beundra och älska mig med muskler men också känna likadant utan… Jag kanske borde leva ensam med fröken höger som sällskap kanske… Aningen sjukt kanske, men inte för mig.

#49 Vi är ju förstås alla olika. Vissa är mera ytliga än andra helt enkelt. Vi kan ju inte alla tycka likadant.

För mig kommer utseende sist på listan och om min kille skulle bry sig alltför mycket om utseende så skulle det inte hålla i längden. Vi blir alla gamla med tiden och lär inte alltid vara vackra. Vi kan också råka ut för olyckor som gör att vi blir kanske t.om. deformerade. Därför anser jag att det finns så mycket annat viktigt att fokusera på, det där som ligger innanför skalet. Jag hoppas och önskar att min partner tänker likadant.

Jag vet att det finns en massa vackra Kvinnor där ute men varför skulle jag börja jämföra mig med dem om min partner har valt mig? Om min partner skulle lämna mig enbart för att han drogs till någon vackrare eller kurvigare än mig så var han inte för mig. Så ytlig kille vill jag ju inte ha.

Jag tycker det är utstrålningen som är det viktiga, insidan speglas ju utåt och man kan vara hur muskulös som helst men har man ingen utstrålning som intresserar så spelar det ju ingen roll :) Ett vackert leende slår alla magrutor i världen! Om man har bra kemi med sin partner tror jag inte svartsjuka är lika vanligt eftersom man nog "klickat" på ett annat sätt än bara det utseendemässiga..

Det ligger nog mycket i att svartsjuke i grunden är rädsla för att bli övergiven. Och har man såna upplevelse med sig i sitt bagage oavsett on det handlar om tidigare partners eller saker från barndomen så ökar nog risken att man blir svartsjuk i sin vuxna relation fast den aktuella partner alldrig har svikigt. Sen finns det nog lite medfödda skillnader också på hur lugn o trygg man är i sig själv och hur mycket behov man har av någon att stödja sig mot och hur mycket bekräftelse man behöver av en partner för att känna sig trygg. Att bli svartsjuk utan att det är befogad kan jag verkligen inte förstå vad som skulle vara positivt med.