Så.. vad ger dig rätten att hobbydiagnosticera honom när han själv inte känner igen sig?

Jag är diagnosticerad med asperger, och känner inte igen mig ett dugg i din beskrivning. Ärligt talat blev jag mest arg.

Du säger att det är skrämmande, att du inte vill ha barn med honom men älskar honom? Eh, tala klarspråk? Är barn viktigt för dig? är hans "problem" mer än du kan leva med? Att försöka förändra någon radikalt är dömt att misslyckas (om man nu antar att det du listat är problem du vill få bort).

Jag tycker det är skrämmande att smygdiagnosticera folk.

Orkade inte läsa allt. Min man har Aspbergers också och har mycket annat också. Han har ADHD, Aspbergers, mild form av Autism, mild form av Cerebral Pares, Ticks och Touretts Syndrom. Det är lite jobbigt att bo med honom och hinna med allt som han vill göra, men det är det man får leva med. Och när hans Aspbergers "kickar" in, så blir han petnoga med allt i lägenheten. Filmer ska ligga rätt i filmhyllan, allt ska vara skinande rent i köket och i vardagsrummet så ska det vara snyggt och prydligt. Det är lite jobbigt och intressant att vara tillsammans med honom för att det blir aldrig en tråkig stund med honom. ^_^ Men det är ju från person till person hur det fungerar. Edit: Min man är värdens snällaste och finaste person som jag någonsin har känt och varit tillsammans med. ^_^

#1 kunde inte sagt bättre själv! Ont: jag tycker du ska se dig om efter en annan kille om det är så skrämmande med en person som har en diagnos.

#0 Jag är inte säker på att AS räknas som psykisk ohälsa. Det kanske snarast är ett tillstånd. Men visst, om han inte har så mycket självinsikt eller inte märker hur han påverka dej, kan det vara bra om någon utifrån kan få honom att lägga märke till att det är jobbigt för dej. En relation är minst två personer och båda måste tas hänsyn till av den andre. Kanske får jag intryck att han behöver lära sej hur du upplever situationer med honom, jag vet inte hur sånt görs bäst.

#4 Nej, det är inte en form av psykisk ohälsa. 🙂 Men det kan lätt få det som följd.

#0 Det du beskriver behöver inte alls vara tecken på att han har en sjukdom eller behöver en diagnos. Det kan helt enkelt vara hans personlighet. Jag känner igen mig i en del av det du beskriver. Jag är inte heller förtjust i stora grupper av människor och träffar jag folk jag inte känner så blir jag kortfattad, speciellt om det är i stora grupper. Jag älskar rutiner och mår bra av att dagarna följer ett mönster. Jag har inte aspberger eller någon annan diagnos, är utredd för bipoläritet så jag förmodar att de hade upptäckt om jag hade andra diagnoser 🙂.

Att han bara gillar väldigt begränsad sorts mat är inte konstigt. Mitt ex åt inte "helt" kött utan bara bearbetat (köttfärs, korv osv) och fisk gick inte att äta, för det hade hans pappa sagt. Det funkade inte i längden (inte bara på grund av matvanorna men de spelade in).

Sedan att han blev upprörd över att han inte fick torka upp spilld öl kan jag förstå om han är pedant. De pedanter jag har träffat skulle gå upp i linningen om de inte fick torka upp när någon spillt i deras hem. Varför fick han inte torka upp?

Saken är att han känner inte att han behöver hjälp och att han mår bra som han gör. Det enda du kan göra i det läget är att förklara för honom att du inte tycker att det fungerar. Tycker han ändå inte att han vill ändras så får du ta beslutet om du kan tänka dig att leva med honom som han är. Vi kan inte ändra andra människor, bara hur vi relaterar till dem.

Jag själv har ADHD så jag är absolut inte rädd för att han har en diagnos. Jag tror jag formulera mej lite otydligt och det ber jag om ursäkt för om folk tog illa upp. Grejen är att jag har levt med en lillebror som har AS och som jag hjälpt mycket genom livet. Jag har fått ganska mycket kännedom om "sjukdommen" (får man kalla det så?. Har även några kompisar med AS och dom själva tycker det låter som han har det. Jag vill egentligen få tips på hur det sk fungera mellan oss eller om jag inte har nått val än att lämna…

Är egentligen mest rädd för att det ska bli svårt med barn i framtiden pga han sätt att agera och komunicera. Är mer rädd för det än att barnen ska bli som han..

Du kan absolut få det att fungera, men frågan är om den relationen är just vad du söker, det blir svårt för oss som inte känner honom att yttra sig om.

Steg ett är att ni pratar pratar pratar, lär känna varandra ännu mer, går igenom olika scenarion och hur eventuella problem ska hanteras. Båda måste vara beredda på att gå den andre till mötes - då kan ni lyckas.

Jag kan försöka berätta så mycket jag kan utifrån mitt perspektiv som diagnosticerad, lycklig sambo och blivande mamma, men då behöver jag mer konkreta frågor för att inte ludda iväg i massa babbel.

Du vet att AS är väldigt stort va? Tycker du är grymt orättvis som ger hobbydiagnoser över internet. Prata med honom i stället! Och att skaffa barn? Varför rusa fram med sånt när ni uppenbarligen inte pratar med varann ordentligt.

#10 Fast hon GEr inte hobbydiagnoser över internet. hon berätta roch ber om råd om en person HON känne roch själv fått vibbar/känner igen att han nog har AS. Jag  och många andra var övertygad om min diagnos men när jag sökte hjälp ebhövde jag prata med flera innan någon lyssnade på mig.  Att man gjort en undersökning för t.ex ADHD utesluter inte att man kan ha AS t.ex. För testerna söker ju helt olika saker och personalen som jobbar med det, missar ibland saker, och har sällan tid att söka sådant man inte bett om. Jag tycker det är helt okej att säga till sin vä eller partner "Jag får vibbar från dig som jag änner igen som AS/ADHD/Bipolaritet" precis osm man skulle kunna påpeka "du ser väldigt trött ut/Har du feber?". Skillnaden är väl mer att bäraren inte tänker så, för perosnen emd diagnosen är ju detta "normaltillstånd". Sen kommer sambon inte ändra sig bara för att han skulle få en diagnos, eftersom det inte är en sjukdom. Man "botar" inte AS. Men det skulle kanske göra att TS sambo åtminstonde går i parterapi eller får någon typ av stöd som underlättar för sambon?

Jag klarade mig utan att få diagnos, uppenbarligen. Men jag mår mycket bättre nu när jag fått den, även om jag var vuxen när det skedde. Jag hade faktiskt uppskattat om min partner påpekat det för mig tidigare, men ibland måste en sådan sak få sjunka in och få tid på sig att växa. Mitt tips till TS är att söka reda på litteratur, eller.tex bloggar skrivna av personer med AS, och tipsa sin sambo att läsa och på den vägen se om han själv kan känna igen sig i diagnosen? Eller känner igen sig med personer med AS. Det betyder inte att han HAR diagnos, men det kan så ett frö, et igenkännande, kanske skapa nyfikenhet och få honom att gå och kolla upp det.

Jag har varit tillsammans med en kille med AS (Han fick diagnosen några år senare så jag visste inte det då) som beter sig så som du beskriver din pojkvän när han blir upprörd/känslor osv. Men jag vet inte om det har med AS att göra eller att en del faktiskt bara har svårt att uttrycka och hantera starka känslor, men han är den enda jag känner som stampat i golvet och fått sådana utbrott. Oftast inte alls allvarliga, enligt mig, saker.

Har själv AS och håller med #1. Sedan är AS och ADHD varandras raka motsatser, därav är det inte ovanligt att två personer med dessa diagnoser inte går ihop. En person som har bådadera brukar kunna ha en jobbig fejd med sig själv, detta då diagnoserna ska vara som natt och dag.

#12 Jag ser inte diagnoserna som natt och dag. Båda kan inbefatta konsentrationssvårigheter, rutinbehov och impulsivitet bland annat.

#0 Måste bara fråga, har du ens läst något om AS som inte stått i nån skräptidning? Har du ens den blekaste aning om vad diagnos-kriterierna är? Bara för att någon beteer sig illa betyder inte att dom måste ha en npf-diagnos! håller med #1 och #3 helt och fullt. Blir rent ut sagt förbannad när folk skyller helt vanligt rövhatt-beteende på en diagnos dom inte kan något om, istället för att erkänna för sig själva att jo, ibland är folk helt enkelt skitstövlar utan att det måste vara någon diagnos inblandad.

#14 läste du ens hennes inlägg nr 7? hon har en lillabror med as.

Självklart kan man fråga om diagnoser etc, det jag personligen reagerar på är att TS har pratat med honom om det hela och han avfärdar det/känner inte igen sig. En av de största kärnpelarna med AS är att man brukar säga att det känns som om man hittat hem när diagnosen uppmärksammas.

#15 tänk att jag gjorde det :) har man någon aning om vad AS innebär så kallar man det inte för sjukdom och går och säger att man är rädd.

#10 Ohja det vet jag verkligen. Min lillebror sticker ju ut ganska mycket från mängden medans jag har en vän som är som vem som helst. Jag har försökt prata med honom men han vill inte lyssna och tar det inte seriöst. Vi ska inte skaffa barn nu -.- Jag vill ha det i framtiden, han med. Men han måste mogna mer för i dagsläget skulle jag aldrig vilja att han blir pappa till mina barn. #11 Tack. Har aldrig tyckt att As, adhd m.m borde kallas för sjukdom. Det är ju egentligen bara namn på personligheter^^ Om han får en diagnos så vet jag och tar hänsyn till hans brister och hjälper han. Hjälper han redan idag att förklara att man t.ex inte skrattar om man sitter å pratar om kanske pratar om nått sorgligt utan att man visar respekt. #14 vi har gjort tester på nätet. Vet ju att man inte kan veta säkert men ett test tydde på att han hade AS. Psykologitest.se . Och jag kan en hel del om AS faktiskt. #16 Han säger så för han vill inte ha nån "sjukdom" säger han. Han tycker det är läskigt å att folk ska tycka han är annorlunda. Jag har sagt att min syn förändras inte på han utan det är ju en förklaring varför han agerar annorlunda och har svårt socialt då han inte riktigt vet hur man ska bete sej. #17 Jag vet hatar kalla det för sjukdom. Håller med dig om att det inte är nån sjukdom. Jag tycker hans beteende är skrämmande ibland, kan inte hjälpa tyvärr. ^^

#18 Hur beter du dig MOT honom då? Vi får ju bara höra din sida av saken. Tycker ändå att du är orättvis som inte accepterar att han kanske bara är sådär utan diagnos? Jag har själv AS och vet hur svårt det är att ens få göra testet till det.

#18 g rejen är ju att jag nästan vet att han har AS. Inte bara jag som tycker det utan minn mamma samt hans enda vän tror med han har det. Ni känner ju inte han, det gör jag. Vad är det som är orättvist med det? Hur jag är mot han? I början så brukade jag säga till honom snällt när han gjorde något jobbigt. Men eftersom att han inte tar åt se så har jag blivit mer irriterad när han inte fattar saker. Har blivit mer lättretlig det senaste. Men försöker vara ganska kärleksfull mot han men får inget tillbaka. Men jag vill bara ha råd om hur vi ska underlätta och att han inte ska vara rädd om för en diagnos. Kanske berömma honom å säga positiva saker om AS? Jag hoppas att det inte låter som jag tycker alla AS är knäppa i huvudet för det menar jag verkligen inte iaf.

#20 Saken är att oavsett om han har det eller inte så vill han inte gå igenom en utredning och det är bara att acceptera. Du har gjort vad du kan för att upplysa honom om hans val o han har valt. Är han inte redo så är han inte.

#20 Han är vuxen och gör som han vill. Är han inte redo då är det så. Och att du blir sur och irriterad på honom hjälper inte ett dugg i det här fallet.

Alla är vi speciella på olika sätt, några så mycket att man har en diagnos eller skulle kunna få det. Att vi ändå kan älska varandra och leva ihop (i många fall) beror på att vi 1.accepterar och respekterar varandra inklusive konstigheterna i viss utsträckning 2. Förmår kommunicera, förändra och anpassa oss i viss utsträckning. Du kan inte göra om honom. Varken med eller utan diagnos.

TS, oavsett om han har AS eller är en "rövhatt" (underbart ord 😃), så är det enda du kan göra att sätta dina gränser och stå fast vid dem. Om inte respekterar dig och dina gränser så gör han inte. Ingen diagnos i världen kommer att göra det ett dugg lättare att stå ut med att han "tvångspussar" dig när du är ledsen eller hans andra beteenden.

Du får väl fundera över vad utav det du skrev som är ett faktiskt problem. Om han vill ha samma mat så låt honom ha samma mat. Gör det något? Acceptera din sambos olikheter. Däremot inte sådant som känns för dig obehagligt. Typ en "tvångspuss". Kanske jag inte förstod helt men det låter som att han genom tvångspussen tagit åt sig av det du sagt och är ledsen över det, eftersom han sa "titta nu visar jag det". 

AS kan inte ändras på, men kanske ni kan få hjälp, men om han inte vill så går det inte att göra något.

#1 Håller med . Känner inte igen mig ett dugg, iofs är asperger väldigt brett men du har inte någon rätt att leka hobbypsykolog.

Jag har som sagt asperger, men det är inte den jobbigaste diagnosen jag har - om en säger så.
Varit tillsammans med en kille i 1½ år, min asperger har inte orsakat några svårigheter, problem eller dyl. Det är min bipoläritet som är skurken i allt.

Blir man tillsammans med någon med en funktionsnedsättning så får man nog fundera ut om man vill leva med det, för det blir en omställning.
Likadant som att en skulle bli tillsammans med en rullstolsbunden människa, livet förändras.

Men ang. din pojkvän går det inte att säga någonting om as då han tydligen ej är diagnoserad.