Jag skulle inte fixa att ha förhållande där man bara träffas några få gånger per år. Inte i längden. Alla är vi olika. Vissa passar som sambons, andra särbos, distans ect.

Visst hade man kunnat ge det en chans, kanske fungerar bra? Känner han att nej detta fungerar inte så kan ni ju tala om det igen?

Särbo förhållanden passar inte alla. Det behöver inte betyda att han är osäker över ert förhållande utan att han inte kan tänka sig att att bo åtskilda. Jag ser inte någon anledning att stressa upp sig över en påhittad situation. OM något sådant skulle vara aktuellt för er så kan ni diskutera det då. Det är inte heller säkert att han skulle ha samma åsikt om situationen blev verklig. Sen kan man alltid lösa det på andra sätt. Skulle någon av er börja plugga på annan ort så kan den andra flytta med.

Min pojkvän är min själsfrände. Vet jag att det endast gäller ett år har jag inga problem att ha sån distans. Jag kan inte tänka mig att vi gör slut, vi hör ihop. Om det krävs en "paus" på ett år, även om man ses några gånger är det året ingenting i förhållande till resterande år vi har framför oss. Så i min mening är det dålig anledning till att göra slut, om man nu verkligen vill spendera livet med den personen.

#3. Jag känner som du. Jag är absolut ingen särbo-person, jag vill bo ihop! Men visste jag att det gällde ett år av våra liv skulle jag absolut inte säga innan att då tar det slut garanterat. Det känns ju som att inte ens ge det en chans.

Men ja, jag får väl försöka släppa det så länge situationen inte uppstått

#4 Ja det känns bäst att släppa det tror jag. Bara det inte finns andra mer rimliga situationer som är lika enkla att göra slut för.

Håller med #3 . Om det har med jobb , studier eller andra orsaker till särboende under en viss period att göra tycker jag att ett förhållande bör klara av distansen. Eller snarare" Hoppas "jag. Sen kanske själva milatalet skrämmer många , det blir ju lite fel fokus. Exempelvis så pendlar jag mer eller mindre mellan Stockholm och Umeå och det tar inte mer än 1 h enkel väg, (med flygplan ), och den tiden kan det ju i princip ta för någon att ta sig från Solna (norra delen) till södra delen av Stockholm under rusningstrafik . Nu svävade jag ut lite , men för att återgå till ämnet så tycker jag inte att primärt distansen under en viss period ska behöva resultera i ett uppbrott. Jag tror att det är lätt att säga nej till en sådan situation om samtalsämnet bara tas upp i förbifarten utan någon egentlig grund eller kommande verklighet . Om ni nu kommer att ställas inför den situationen skulle jag be honom lyssna på min sida att se på det ,samt när och hur man ska finna tid att träffas . En sista tanke , jag tror att hans snabba nej även grundar sig på skräcken att " lämnas hemma" med vardagen och allt vad det innebär .

Finns det någon risk att ni kommer att hamna i en situation där ni måste ha långdistansförhållande? Om inte så låt bli att måla upp ett "om-scenario" och utgå från den relation ni faktiskt har just nu.

Jag hade i alla mina tidigare förhållanden tyckt som din sambo. Distans = slut. Har testat distansförhållande på 20 mil och det var katastrof. Till och med ett knappt distansförhållande på någon mil (grannstaden) var jobbigt. Inte för att jag behövde träffa min partner varje dag utan för att det blev omständigt, krävdes planering och minimerade spontaniteten i förhållandet.

Nu är jag gift och planerar (såklart) ett liv ihop med min man, så jag skulle definitivt kunna offra en hel del för vår relation. Men om jag skulle klara ett helt år på långdistans från honom? Inte helt säkert faktiskt. Inte för att jag inte skulle tycka att vår relation är värd att väntas på, utan av rädsla att det skulle knäcka mig totalt.

#7 Ja jag är rädd att risken kan finnas framöver. Jag jobbar inom ett väldigt slitsamt yrke och jag är ganska säker att jag inte kommer vilja/orka jobba kvar med detta till pensionen.  Sedan hur och vad för annat jag skulle vilja jobba med är jag inte på det klara med. Men jag kommer säkert jobba kvar där jag är nu åtminstone 1-2 år till då jag inte vet riktigt vad jag vill göra istället.  Sedan kanske jag kan få ett annat jobb som jag kan trivs med utan lång utbildning, det vet jag inte. Men ja det är väl där jag ser att risken kan finnas. Att jag kommer på en utbildning jag vill gå och som inte finns här i närheten.

#8 Då förstår jag att du funderar över saken. Om du är öppen för att flytta långt och han inte kan tänka sig att flytta med så är det ju såklart något ni måste prata igenom. Tänkte mest att det är onödigt att oroa sig över sådant som ändå inte är aktuellt. Hoppas ni finner en bra lösning.

Men ofta drar man ju till med överdrifter för att poängtera vad man känner i en viss fråga. Så att han sade så nu inför en påhittad situation  behöver inte alls betyda att han skulle resonera så om det verkligen skulle bli verklighet för er.  Men om du tror att det skulle kunna bli verklighet så bör du kanske ta upp det med honom så han kan få tid att vänja sig vid tanken.

När jag träffade min nuvarande så hade jag just fått jobb på annan ort.
Så i början då jag ändå hade kvar lägenheten i staden där han bor och jag bodde så pendlade jag en gång i veckan(20 mil enkel resa), dock fick jag tillsvidareanställning på den nya orten, så jag har blivit kvar här och han där uppe.
Är inte längre inneboende så nu kommer han hit och hälsar på. Men eftersom jag fixat en stor lägenhet nu så är planen att han ska fixa ett jobb på den orten där jag bor(jag varken kan eller vill byta jobb då det jag jobbar med bara finns på sex platser i Sverige, och det finns inte på den förra orten där jag bodde) och så ska vi flytta ihop.

Men vi har varit vi i snart 2 år, och jag har bott 20 mil sen start.

Han har accepterat och aldrig klagat.

Du får väl ta dagen som den kommer gällande vad din kille sagt om detta med avstånd. Det kanske aldrig blir ett problem, eller så blir det ett. Det får man lösa då.

Jag vill helst inte leva isär från min partner igen. Jag vill inte uppleva det igen men tyvärr måste jag inom kort. Jag skulle helst inte alls orka och ibland har jag god lust att göra slut istället för det är så otroligt tungt och slitsamt samt kostar en massa pengar, även om pengar är det minsta av mina problem men jobbigt att aldrig kunna spara ihop pengar.

Om du kommer att vilja studera så måste ni förstås försöka komma fram till någon vettig kompromiss. Jag tror inte att han är särskilt omöjlig sen då det väl gäller men helt klart att man absolut inte vill bo isär från sin partner, speciellt om man är van med att bo tillsammans.