Mår dåligt
Jag mår psykiskt dåligt just nu eftersom att jag inte förstår mina föräldrar….
Mina föräldrar har separerat tre gånger nu, det tar slut på hösten och sen lite drygt ett halvår senare så flyttar pappa tillbaka till oss, vill inte skriva något mycket mer om det men det har varit ett väldigt "dillande hit och dit" och allt möjligt skit som jag inte ens orkar ta upp…
Men jag är så less på detta, så hemskt less!
När jag säger hur jag tycker och känner, att jag mår dåligt och att jag tycker att man ska tänka på sitt barns känslor också så bryr de sig inte ett skvatt och det är det som gör mig så besviken och ledsen. Vill inte göra någonting, är så arg och ledsen inombords så det bara skriker om det, ligger bara på rummet och sover.
Jag vill inte ens kolla på min pappa eller prata med honom för jag är så arg på honom…
Vill bara gå och slå sönder någonting men eftersom att jag håller allt inom mig så gör jag såklart inte det fast jag gärna hade velat göra det.
Förlåt mig men jag behövde få skriva av mig och få lätta trycket någonstans…

Förstår att det är jobbigt. Finns det ingen vuxen du kan prata med? Någon på skolan (om du går i skolan), någon kompis förälder? Eller vem som helst som du litar på! Annars kan du alltid ringa till BRIS https://www.bris.se/?pageID=14 Det går även att chatta med dem eller maila!
Jag förstår helt att du mår dåligt, oroligt hemma mår ingen bra av. Jag tycker du ska vända dig till någon som du kan lita på, antingen bris som 1 tipsar om eller någon ungdomshälsa det brukar finnas i sin kommun. Dom tar upp allt där även för dom som behöver prata av sig med någon. Lycka till 🌺
Vuxna är inte logiska och intelligenta automatiskt för att de blir vuxna och de är ofta inte experter på förhållanden heller. Tror inte dina föräldrar mår bra heller för ingen mår bra av förhållanden som stormar och man flyttar isär och sedan ihop igen, och folk som inte mår bra själva kan ha svårt ta hand om sina barn som mår dåligt. Så det kan vara bra att du söker hjälp från annat håll. Dina föräldrar kanske skulle behöva hjälp med men det är svårt få vuxna att ta emot hjälp även om de behöver det.
Jag var också under flera år mycket arg och besviken på min mamma. En mycket lång historia kort..så flyttade en, för oss syskon, en helt okänd man in med oss och vi rasade som fruktansvärda drakar över beslutet, som vi inte ens fick vara med och ta. Vi verkligen hatade mannen, som vi uppfattade som skum, gammal och sliskig.
Jag tog ett långt avstånd från mamma i 6 år, vi pratade knappt, verkligen hatade och inte litade på mannen. Jag var arg jämt och höll allt inne, pratade bara med en tjejkompis, syskonen och sedan min pojkvän/sambo.
Jag undvek att vara hemma, flyttade i princip hem till kompisen och pojkvännens familj.
Nu när jag minns tillbaka gjorde all den stressen och ilskan mig sjuk och ofokuserad på skolan. Det var inte bra, för nu i vuxnare ålder är det svårt att bli kvitt med vad man utsatt kroppen för.
Jag fick migränanfall, aptit och viktproblem, depression, sömnsproblem, mardrömmar osv.
Om du inte kan prata med föräldrar eller vänner måste du på något sätt få ur dig frustrationen du byggt upp.
Ett sätt är att börja på någon kampsport, det gör man inte för att lära sig att klå upp folk, utan för att få kontroll över kropp och fokusen, att lära sig att få ur sig allt som håller en tillbaka. Den sortens träning kan lära en mycket.
Om du inte har möjlighet till det, kan du börja med ett intresse/hobby på egen hand. Allt behöver inte kosta mycket och ibland måste man göra något själv för att förbättra ens liv. Att helt enkelt ta kontrollen och förändra den till något du trivs bättre med.
Dina föräldrars relation kan du inte lappa ihop eller fullt förstå. Alla förhållanden är komplicerade och röriga och egentligen har ingen med dem att göra förutom båda parterna som det rör.
Så ha tålamod, va uppfinningsrik och skapa tillvaron du vill leva i. =)
TS har avslutat sitt konto.
/Maria