När du vill säga något elakt, kan du stoppa dig själv?

Kanske andas & räkna till 10? 

Alt.gå undan innan du går över gränsen & kanske slänger ur dig saker du inte menar.

Medvetenhet. Jag tänker att nu när du är medveten om saken och vill förändras så kan du också det. Jag hade nog pratat med min sambo, sagt att jag inte alls vill vara sådär mot honom och kanske be om hjälp? Att han påminner när det blir för mycket. Och att du själv lär dig se ett mönster. Försök att fundera över varför du reagerar som du gör och i vilka situationer. Som sagt, ju mer medveten du blir om ditt eget beteende desto lättare blir det att förändra det.

Försök visualisera hur din drömrelation med din pojkvän ser ut. Det kanske inte bara är bråken och elaka ord som skiljer sig mellan så som du vill ha det och så som dina föräldrars relation är.

Det finns kanske andra små saker som gör att omtanken och respekten ökar.

Oftast brukar man få en föraning om att man håller på att slänga ur sig något elakt, tex att man blir irriterad och inte kan slappna av. Tala  om det för din pojkvän i så fall. Var öppen och ärlig med din reaktion på situationen.

Jag har tagit efter en väldigt dålig egenskap av en av mina föräldrar. Varje gång jag mår dåligt så drar jag mig tillbaka och blir tyst istället för vara öppen med att "nu mår jag inte bra". När jag insåg det så gick jag emot min reflex att dra mig tillbaka när jag blev arg eller ledsen och sa jag rakt ut hur jag kände mig. Men i början gick jag iväg ändå men efter några minuter så tvingade jag mig tillbaka för att berätta hur jag mådde.

Det handlar om att lära känna sig själ, uppfatta små signaler och att bryta mönster.

Det kan ta tid men är inte omöjligt :)

Jag håller med de föregående talarna. Man behöver inte alls bli som sina föräldrar om man uppmärksammat att de gör saker på ett sätt man inte gillar, eller har personlighetsdrag man inte uppskattar. Nyckeln ligger i medvetenhet! Så fort man blivit medveten om en sak kan man fortsätta på samma sätt eller också förändra det.

Du har nu insett att där finns en beteende som du inte tycker om hos dig själv, ett beteende som du troligen undermedvetet tagit till utan att egentligen märka det. MEN nu har du blivit medveten om att det är ett problembeteende som du inte önskar fortsätta med, ett mönster och en ovana som du inte vill föra vidare. Då går det också att bryta beteendet. Det kniviga är att man måste jobba förebyggande och alltså träna i situationer där inte vanan tar över utan där man har möjlighet att ordentligt fundera på sitt agerande innan en kris-situation uppstår.

Det bästa vore om du så fort du känner irritation har möjlighet att gå ifrån situationen ett par minuter, andas och fundera på hur du egentligen vill agera. Det är inte alltid det går att tex gå ifrån och då kanske du kan få stöd från din partner genom att han påminner om att ni tillsammans försöker ta en minut att bara andas och fundera på hur ni i den situationen kan agera för att inte skapa mer irritation.

Du kan också ta ett par minuter varje dag för dig själv där du tex funderar på hur du skulle vilja agera och vara som person i ert förhållande och ser vad du den dagen kan göra för att närma dig ditt mål.

Du är ju medveten om hur hon uppför sig,och det är bra,försök att ändra dina tankebanor när du blir arg

Jag håller med föregående. Jag har inte några bra tips, men tycker att du är jättemodig som skriver om det här och det bådar ju gott att du vill förändra. 

Lycka till!

När man har kommit till det medvetna, det är då man ska ta ställning eventuellt gå till en profissionell person och prata testa en gång eller två under " processen" kan du prata med din sambo att du tar förstått och ska/ har kontaktat en professionellt stöd. För att du ska må bättre och vill ha bättre relation måste du gå genom en bra/ jobbig period får att du ska kunna klara din framtid och eventuellt dina framtida barn ska inte få den ärftligheten…

Du verkar ha en bra sambo,lyssna på honom och ta till dig det

Japp, håller med #8 😎

Har du pratat med din far hur han mår och hur han känner att bli behandlad som en sopa?

Du bör verkligen ta tag i ditt problem, risken finns att din sambo avslutar ert förhållande.

Tycker också att du talar med din sambo och är öppen med vad du känner och tycker.

Grälar ni ofta och agerar du som din mor på småsaker?

Tack för alla tips och råd. Jag ska verkligen försöka bättra mig och ev söka hjälp om jag ändå inte lyckas.

#10 Jag har pratat med pappa flera gånger förut men slutat med det nu då han borde själv kunna fatta beslut om vad han vill göra för att slippa bli behandlad så. Han är svår att nå. Eller det är svårt att få honom att öppna sig och prata. Han svarar mig ungefär såhär: "Men du vet ju hur hon är, allt blir ju ändå fel så det kvittar ju vad jag gör. Funkar bäst att hålla sig undan henne"

För övrigt så har dom haft skilda sovrum sedan jag var ca 10 år gammal. Pappa ställde in en säng i sitt arbetsrum då.

#10 Vi grälar aldrig om stora saker. Vi är egentligen inte osams om något. Det är jag som går i taket för småsaker; om han glömde köpa smör eller andra skitsaker.  Precis som mamma gör… Men sen ångrar jag mig alltid en stund efter och ber om ursäkt för att jag blev så himla arg. Och han har alltid förlåtit mig. Det är väl skillnaden på mig och mamma. Mamma ser inte alls att hennes beteende är illa och hon ber aldrig nånsin pappa om ursäkt. Jag har försökt prata med henne också när vi är själva och när hon är på bra humör, om att hon ska behandla pappa med respekt och inte låta så otrevlig mot honom. Men då blir hon genast på dåligt humör igen och svarar i stil med " Ja den skitstöveln förtjänar ingen respekt,  jag tål ärligt inte se honom snart"

Men ändå gör ingen av dom nånting åt situationen. Konstigt bara

Vet du vad ställ ned foten och gör precis som hon gör mot pappa, och säg skilj er för helvete , varför är du tillsammans med ngn som inte du respekterar. ! Fy fan för din mamma, hon har nog fått bort din papoas självkänsla , självständighet , hans stolthet, jag undrar varför man håller ihop ett äktenskap när man mår dåligt och man är fan inte mån om sina barn , dom märker och tar efter. Jag hoppas att du inte blir som din mamma. Bli bättre , bli bästa sambon, mamman , fru 

Å andra sidan, om en man efter många års erfarenhet av sin hustrus önskemål fortfarande ställer disken på diskbänken i stället för i diskmaskinen kanske han inte förtjänar speciellt mycket respekt och hänsyn från sin hustru. Det är ju inte som om han behandlade henne med någon respekt eller hänsyn. Det låter mer som om din far ignorerar din mor än att han är "tyst och går undan". Det är det grymmaste och mest respektlösa man kan göra mot en annan människa, och även om det inte ursäktar tillmälen och elakheter så är det mer än nog för att driva den ignorerade till förtvivlan och ursinne.

#13 Jo fast konstigt att hon inte under så många år aldrig tagit steget att skilja sig eftersom han är så ignorant och värdelös då.

Så här är det nog,om han ställer in tallriken i diskmaskinen så påstår nog haggan at han satt in den fel,du borde hjälpa din pappa att skilja sig

Jag funderar över din mamma. Varför är hon sån? Vad har hon i bagaget?  Vad har hon inombords som tydligen är bara så väldigt svårt och fel så det måste vräkas över på din pappa? Han, antagligen den enda,  som hon vågar ge sej på. Som hon vet inte ställer till med en scen.

Hon måste vara väldigt trasig och osäker och "sjuk". Ingen frisk och normal människa beter sej så mot sina närmaste. Du borde få henne att söka hjälp.

"Varje kvinnas mardröm är att hon skall bli som sin mamma - och hennes öde är att hon blir det", läste jag en gång. Men jag tror på att man kan förändra sig själv och sitt liv. Och det måste du (och din pojkvän) också tro på.
Det är nog få förhållanden som inte någon gång hamnar i tråkiga spår, men jag tror på att man kan förändra det.
Vet inte hur du känner för det, men humor kan faktiskt hjälpa ibland. Om du (och din pojkvän) kan lära er att skratta åt saken kan det bli mindre laddat, och göra att du blir mer avslappnad. För ofta är det ju så att det man är mest rädd för att göra är det man gör.

Bli överens om ett ord han skall säga varje gång han märker att du börjar gå igång. Gärna ett ganska fånigt ord som han skall säga med humor. Meningen är att du dels skall hejda dig, men också att du inte skall bli nedslagen och rädd. Ni skall kunna skratta åt det.

Börja räkna hur många gånger per vecka du får ett utbrott. Och se om du kan minska antalet.

Undrar också; har du någon gång varit sån när ni varit hos dina föräldrar? Och din pojkvän har sagt ifrån? Skulle vara intressant att se hur dina föräldrar skulle reagera.

#17 Tack för det tipset om att komma på ett ord han ska säga. Värt att prova i varje fall. Och som svar på din sista fråga; Nej, jag har absolut aldrig betett mig så när vi varit hos mina föräldrar. Eller inför någon annan människa över huvud taget. Jag skäms verkligen över att bete mig så och det är bara min pojkvän som sett den sidan av mig.