Jag hade haft svårt att stanna kvar, då jag inte tänder på tjejer.
Hade stöttat han i det och så men tvivlar på att jag hade kunnat leva i en "lesbisk" relation tyvärr

Skulle bli förvånad, men samtidigt har jag själv gått i tankarna på att genomgå könskorrigering, men eftersom jag själv växlar mellan man/kvinna i könsidentitet så känns det som att det inte  är värt det riktigt, i alla fall inte i nuläget. Däremot har jag en väldigt stor förståelse för många av de känslor som ligger bakom ett sådant behov.

Skulle tycka att det vore bra att partnern vågar berätta om det och göra något som känns viktigt för denne. Självfallet!

Jag hade känt mig sviken och lurad. Hade blivit så ledsen över att ha levt i en lögn. Så det hade tagit tid för mig att acceptera. Men till slut hade jag stöttat som vän.

Sviken hade jag nog känt mig om inte han berättat hur han kände innan utan bara sagt att nu byter jag kön. Men stannat hade jag nog gjort om det hade känts bra för oss båda.

Saker & ting är sällan som man tror att de är. Jag hade troligen blivit mest förvånad och sannolikt är det en karamell som är rätt svårsmält. Fast det är nog omöjligt att sätta sig in i hur det exakt skulle kännas.

Jag skulle stötta hen till 100%

Känna mig lite ledsen över att hen inte vågat prata om det tidigare men samtidigt förstå hur svårt det måste ha varit för hen.

Jag skulle inte ha några problem med att fortsätta relationen om hen vill det också.

Ja jag hade känt mig sviken över att han inte sagt något under alla år tillsammans. Speciellt eftersom vi sett program om personer som gjort könsbyten och då pratat en del om den frågan

Jag hade blivit glad över att personen berättade och förstått helt hur svårt det är att berätta, då jag själv är trans och ska börja könsutredning. 

När jag berättade för min dåvarande partner att jag hade funderat över min könsidentitet och att jag ville starta en könsutredning så fick han en kall blick och svarade med ett vasst svar som skar djupa sår i mig som inte läkte på ett tag.

Jag fick höra hur jag var elak och känslolös som inte hade berättat detta när vi först började träffas och att jag var äcklig och att han aldrig skulle träffa mig mer. Sen tog han dom få grejer han hade hos mig och drog. Detta var killen som bara några timmar innan detta samtal hade gett mig frukost på sängen, gosat med mig och sagt att han alltid skulle älska mig vad som än hände.

Det är en grej som det här som kan göra att någon som är osäker på sin könsidentitet eller som vill genomgå en könskorrigering kan vara osäkra eller rent utav rädda för att berätta för deras partner eller familjemedlemmar eller vänner, rädsla för att förlora personer de älskar och bryr sig om.

Jag tror inte jag skulle känna mig sviken, men kanske lite besviken och ledsen över att h*n inte berättat det innan. Framför allt förvånad förmodligen. Men jag hade tyckt att det var starkt och bra av personen att äntligen erkänna det och påbörja ett könsbyte. 

Men jag tror inte jag hade kunnat fortsätta en romantiskt relation med personen, eftersom jag inte tänder på tjejer. I alla fall har jag aldrig gjort det hittills. Sen är det ju svårt att veta hur man skulle känna i den situationen. Men vi kanske skulle kunna behålla en vänskaplig relation. Det beror väl även lite på varför personen inte har berättat om det tidigare och så, handlar det om ett tillitsproblem kanske det är bättre att avsluta helt.

#8 Men du förstår väl att man känner sig lurad när man lagt flera år i ett förhållande med någon som sedan visar sig vara samma kön som du när du själv är hetero? 

Även om sånt är svårt att berätta är det väl inte ok att spela en roll i flera år. Som jag som är hetero hade ju då förlorat dessa år som jag kunde haft med någon som inte plötsligt byter kön och därmed avslutar förhållandet.

Jag tror helt på att man antingen är ärlig när man lärt känna varandra eller så startar man inte ett förhållande.  För det är inte rätt mot partnern.

#10 Nu skrev du inte till mig, men jag reagerar ändå på det du skriver. Hoppas det är OK.  

Bara för att man känner sig lurad behöver man inte kalla den andre för allsköns saker.  Och att det är just rädslan för sådana reaktioner som gör att många transpersoner aldrig berättar, eftersom de är rädda för att de som är i deras omgivning ska överge dem, kalla de för monster, äckel osv. Det är svårt nog att vara transperson, ännu svårare med det dömande som ofta följer med. 

Sedan kan jag absolut instämma i att ärlighet vara längst. Dock finns det situationer där det kan vara oerhört svårt att vara ärlig. Min partner har alltid vetat att jag är transperson och varit OK med det, men jag skulle ha full förståelse för att vissa saker kan vara oerhört svårt att komma ut med också. 

En fråga man kan ställa sig är, om ens partner är transperson men aldrig någonsin säger det, har den relationen ändå varit bra? För i så fall har ju denne inte "varit ärlig" och det i sig vore ju fel, men om man aldrig får veta det…? 

Det går att vrida och vända på det. Vad vore värst, partnern kommer aldrig ut och du är ihop med en som visar upp en fasad för dig, eller att partnern kommer ut och faktiskt är ärlig, även om det vore flera år in i ett förhållande?

#11 Nej jag menade så klart inte att man får bete sig som ett svin.

Men frågan om man aldrig får veta det.

Jämför det med otrohet. Om jag aldrig får veta har jag fått leva i något falskt och någon annan har tagit ett beslut som var mitt.

Jag hade känt mig ledsen för att hen inte vågat prata med mig tidigare men jag hade stöttat hen till 100%. Om det senare skulle visa sig att vi inte längre vill vara tillsammans så kan det bli så, men jag kommer aldrig att bete mig som att det vore hens fel. Det är otroligt svårt att komma ut som något annat än heterosexuell cisperson, jag skulle aldrig klara av att döma någon som äntligen vågar berätta.

Om jag hade haft en partner sen 15 år hade de varit rätt så läskigt (jag är ju bara 16!) Men har genomgått det att min partner (som är 2år äldre) ville byta kön efter 2år, jag känner själv inte att jag tillhör varken könsidentiteten kvinna eller man och jag har ännu inte riktigt kommit fram till vad det är som gör att jag gillar någon, men det är då inte könet utan personligheten (jag brukar se mig själv som demi då jag har svårt för nya människor) och jag hade det lite på känn, så jag stöttade honom igenom det och han har nyligen börjat med testosteron, dock höll det inte emellan oss (vilken jag antar inte är så himla ovanligt när det gäller tonåringar) men jag stöttar honom fortfarande och är stolt över honom för att han vågade berätta och lät mig stötta honom när han berättade för sin familj!

#10 självklart så förstår jag att man kan känna sig lurad och varför, det enda jag gjorde i min kommentar var att jag berättade min personliga händelse, hur vissa transpersoner kan känna över något sådant här och hur jag hade reagerat om min partner hade kommit ut till mig. 

Sen över det du skrev i #12 om att jämföra det med otrohet, det är en hemsk jämförelse, no offence.

Oftast när en transperson inte har berättat för sin partner tidigare eller från början av förhållandet så kan det bero på att personen har varit osäker och inte velat berätta ifall att det bara var en fas, det kan också vara att personen har förträngt dessa känslor och verkligen försökt leva enligt cisnormen eller helt enkelt inte vågat berätta då hen inte visste hur hens partner skulle reagera, för det vet man aldrig. Detta är såklart inte alla möjligheter, det är mest förslag på hur det många gånger ser ut. Sen är det självklart att det hade varit bättre att berätta så fort ni hade lärt känna varandra och startat ett förhållande.

Att jämföra en transperson med en person som aktivt har gjort valet att vara otrogen funkar inte, eftersom dem inte är i närheten av varandra. Skulle man jämföra en homosexuell person som efter flera år vågar komma ut med en person som erkänner ett mord. Nej, för det är helt olika saker. Den homosexuella personen kan inte rå för hur hen känner, medan personen som erkänner ett mord har valt att begå mordet och sedan erkänna det.

Sen är det såhär, varje gång jag och alla andra transpersoner (eller andra personer som är utanför cis och heteronormen) kommer ut så tar vi en stor risk. Vi vet aldrig hur personen vi berättar för kommer reagera, för vi vet inte hur de tänker inuti sina huvuden. De kan bli glada, ledsna, arga, aggressiva eller till och med ta till verbalt eller fysiskt våld. Det sista exemplet var rätt extremt, men det behövs tas upp, för det händer oftare än man tror.

Jag vet inte om det här ens går att läsa eller förstå, jag har sömnbrist och går på min sista energi för tillfället så ursäkta om jag är svår att förstå.

#15 Precis så tänker jag också, det innebär en risk, ibland liten och ibland stor. Jag själv väljer ganska noga vilka jag berättar för, just för att jag inte känner att det är såpass accepterat ännu att vara något annat än heterosexuell cisperson.

#15 Jag jämförde inte otrohet med det så som du trodde utan bara själva saken att förhållandet ju inte varit ärligt och på lika vilkor om man aldrig berättar. 

Jag hade antagligen blivit mer sårad av att den jag trodde jag delade allt med ,efter många år, berättar att han känner att han är en kvinna och vill bli det helt och hållet än om han erkände en otrohet.

Känslan av att den man litat på mest är den som gömt något så stort och viktigt istället för att vara ärlig eller gjort slut för min skull skulle vara förkrossande. Kan tillägga att jag är en väldigt accepterande person och är noga med att berätta hur viktigt kommunikation är i ett förhållande. Att det är viktigt att berätta om man stör sig på något, man vill testa något eller om man gjort något dumt. Att man hanterar saker direkt för då har man alla förutsättningar till att klara det mesta. skulle min påhittade partner komma dragandes med "jag vågade inte" hade jag faktiskt blivit arg. Arg för att det tydligen varit ok att låta mig leva i en falsk lycka så länge för att sedan krossa allt på en sekund, för att hans feghet var viktigare än min rätt till att göra ett val baserat på verkligheten. Det är oerhört egoistiskt att veta att man egentligen är kvinna och låta partnern tro det motsatta för att man är rädd att bli lämnad. För min partner hade vetat att jag aldrig skulle döma. Hade det kommit fram i början hade jag ställt upp till hundra procent, som vän. Och jag hade haft chansen till att hitta rätt man istället för att leva med fel.

Jag skulle inte alls reagera med negativa känslor om det ändå var så att partnern genuint älskade mig under alla dessa år. För då är det man haft ändå äkta, oavsett vilket kön personen anser sig ha. Om jag skulle kunna fortsätta ha en kärleksrelation med personen vet jag inte dock. Jag är öppen för tanken, men det är inte något jag kan svara på om jag inte hamnar i den situationen. Beror nog på hur mycket jag faktiskt älskar personen och hur mycket denne älskar mig. Men stöttande hade jag varit oavsett vad för det är ändå det absolut bästa att personen får leva sitt rätta liv och inte en lögn. Jag kan inte ens tänka mig vilken psykisk påfrestning sånt är för dessa individer. Skulle det däremot komma fram att jag bara varit något slags skydd och känslorna från partnerns sida aldrig varit äkta, DÅ hade jag blivit arg och sårad för det är riktigt fult att göra så mot nån annan, speciellt under så lång tid. Men då handlar det ju fortfarande inte om könsbytet i sig utan det faktum att partnern hållt fast mig och ljugit för mig om kärlek som egentligen inte finns, när jag hade kunnat hitta någon som älskar mig på riktigt.

Pratade om det med min man för inte alltför länge sedan faktiskt, plöjde igenom gamla Outsiders-avsnitt och då var det två separata personer som fötts med penis och därefter gjort könskorrigering, båda var gifta med Kvinnor och båda fruarna stannade kvar. Jag ser det inte som en lögn, kan inte förklara med ingående vid denna tiden på dygnet, men nej, ingen lögn i alla fall. Jag hade stannat kvar, utan tvekan. Å andra sidan har jag inga problem med att vara tillsammans med en kvinna.

#19 Ja om man inte bryr sig om kön förstår jag att man kanske inte ser det lika allvarligt som mig. För för mig innebär det ju ett slut och att man fått veta att partnern inte var den den utgav sig för att vara. Nu säger säkert någon att det fortfarande är samma person och jag håller inte alls med.

De jag känner som bytt kön har också ändrat personlighet. En del av det gamla finns kvar men det är verkligen en ny person. Som att dom äntligen kan vara sig själv.

#17 Som sagt, jag var extremt trött så jag kan ha missupfattat hur du menade det.

Jag förstår helt hur du tänker över hela grejen, även om jag inte delar det tänket. En grej som jag dock skulle vilja be om är att säga "genomgå könskorrigering" eller liknande istället för "byta kön" om det är möjligt för dig, det skulle uppskattas väldigt mycket.

Först blir man nog chockad ,men skulle vilja ha kvar honom som vän

#21 ska försöka tänka på det om det är viktigt.

Att det skulle innebära en förändring som inte gick obemärkt förbi, det är jag tämligen säker på. I mitt fall hade det med stor sannolikhet betytt att vi hade gått skilda vägar.

Jag tror att jag skulle stanna och stötta honom i det. Men det beror på varför han hållit tyst om det så länge. Om det var för att han struntade i mig och inte tyckte att det angår mig så skulle jag göra slut. Men om det var att han mådde dåligt och var livrädd att bli lämnad så skulle jag försöka sätta mig in i hur svårt det måste vara för honom.

Jag är verkligen inte lesbisk och tänder inte alls på tjejer men tror att jag skulle stanna för att jag älskar honom som person. Men omöjligt att veta egentligen.

Verkligen intressant att se hur vi tänker.

En del bryr dig inte om kön. Jag som är hetero skulle aldrig klara av att mannen gjorde bröst, könskorigerade, började sminka sig och allt som hör till. Jag hade blivit så avtändande och sett en helt annan människa.

Och du Milla 21 skriver att du inte tänder på tjejer men ändå hade stannat.

#26 Jag förstår precis hur du resonerar, Hera. Sedan tror jag att det är en sak att fundera kring en sådan fråga och att uppleva den i verkligheten. Dessutom är man ju två, så vem vet hur partner hade "förändrats"? Partnern hade, kanske, sett det som ett steg av många till ett helt nytt & annorlunda liv?

#26 Men milla älskar väl förmodligen fortfarande själva personen, personen som egentligen var en hon istället för hen till exempel är ju ändå samma person. Så tänkte jag. Utseendet efter en köns korrigering ändras dock, men hoppas att du förstår hur jag menar. Är stressad just nu, men kan förklara bättre om det begärs

#28 Jag känner som sagt personer som gjort detta och de blev nya personer. Bara lite av den förra kunde man märka. Så det gäller ju att man gillar den nya.

Jag hade nog blivit både ledsen och besviken. Ledsen över en förlorad relation, för jag skulle inte kunna leva med en kvinna i en kärleksrelation, och arg över att man inte kan berätta sådant tidigare. I min nuvarande relation har vi på 10 år pratat om det mesta och litar på varandra, att hålla sådant hemligt i 15 år känns som en stor lögn. Jag är ganska säker på att man har en känsla av att vara född i fel kön tidigt. Det är inget man bara kommer på när man vaknar en morgon.

#29 Kan tänka mig det.

Det heter könskorrigering, inte byte.

Jag tror inte att det hade spelat något större roll för mig;
1) jag är inte heterosexuell
2) jag har relation med ickebinär person, och om hen vill korrigera sin kropp så go for it. 
3) jag är transperson, även om jag inte har behovet av någon korrigering så kan jag relatera.

Jag skrev byte eftersom det för mig är att  yta kön från ett till ett annat. Men om du läst tråden så har en medlem redan förklarat.

Jag blir förvånad över hur många som inte hade sett det negativt. Att ens partner dolt vem den är i 15 år. Har svårt att se hur man kan ta det med en klackspark. 

Det handlar om att ha dolt något medvetet. Strunt samma vad det är egentligen det viktiga är att man dolt vem man är. Hur kan det vara ok?

#34 Om man ställs inför faktum, så har jag svårt att tro att någon tar det med en klackspark. Det är nog rätt svårsmält, skulle jag tro.

#34 eftersom det finns folk som inte anser att ens hela personlighet ugörs av vilket kön man är?

#34 Därför att jag kan förstå hur svårt något sånt kan vara att säga till nån annan.

Och vad #36 säger.

Jättesvårt att veta hur jag skulle reagera. Först och främst skulle jag nog bli chockad. Efter chocken lagt sig hoppas jag att jag hade stöttat hen i processen. Som vän då, tror inte jag hade kunnat fortsätta att vara partner i det läget. Men vet som sagt inte hur det skulle vara om det verkligen inträffade.

Om man föds som tjej och senare när man vuxit upp väljer att bli kille/man istället så är det visst ett byte av kön och inte bara en "korrigering". Varför är det fel att säga att en fd kvinna som blir man byter kön? Det är väl det som det är?

Jag hade gjort slut iaf. Inte så mycket pga själva könsbytet men mest pga lögnen - att han redan för 15 år sen ville vara kvinna men sa inget om det.

#39: för att korrigerar man sitt kroppsliga kön beror det på att man inuti redan är av det kön man vill ändra kroppen till. Annars skulle man knappast göra det ens om man fick. Eller skulle du?

Jag kan förstå den som blir lack på grund av lögn. Det är en naturlig reaktion. Men jag undrar hur många av dem (som inte säger att de hoppas de skulle stödja personen sedan) som kan sätta sig in i situationen att vara av ett annat kön än sin kropp, de sociala risker man löper då, den kamp man måste föra även med sig själv, den kamp man kanske i det längsta för för att bli "normal" eller intala sig att man är det, den skam man kan känna, eller att man kanske inte ens själv vet vad det är fråga om.

#40 Men har skrivit att de inte hade stöttat? Och kön är våra fortplantningsorgan. Så att man är kvinna i själen men har manligt könsorgan och sedan opererar sig till kvinnlig har man bytt kön.

#41 Det finns fysiskt, kroppsligt kön och könsidentitet. Det är enklare på engelska, där man skiljer på de orden. Det fysiska är "sex" och det som är med könsidentitet är "gender". På svenska kan ordet "kön" innebära båda sakerna.

Eftersom man korrigerar kroppen efter den könsidentitet man har så heter det könskorrigering, inte könsbyte. man korrigerar kroppen till vad den borde vara utifrån den man är. 

Dessutom, så är det många som inte ändrar något på sina könsorgan, utan t ex bara tar hormoner eller bara tar bort/skaffar bröst…

Jag står kvar vid min åsikt om byte. Men har inga problem att kalla det korrigering. Trots att jag inte förstår vad det spelar för roll. Man har fått det kön man vill och det är väl det viktiga. Inte om någon säger byte eller korrigering.

#43 För väldigt många transpersoner är det enorm skillnad mellan orden byte och korrigering. Att säga byte antyder att personen innan korrigeringen inte var "på riktigt" bland annat. Att innan du genomgått könskorrigering inte var den du själv identifierade dig som. Det blir, för många, ännu en sak som invaliderar deras identitet.

#41: det räcker gott att inte skriva att man (hoppas att man) hade stött. Särskilt i kombination med den oförståelse du visar i samma kommentar och #43. Märk väl, jag anklagar dig inte. Tillräcklig vänskap med rätt personer kan lära en.

Jag förstår inte er som säger att ni inte skulle klara av att vara med samma kön. Jag kan inte påstå att jag bryr mig om min sexualitet men har endast varit kär i killar så jag antar att jag skulle kallas hetero. Men skulle mitt livs kärlek råka vara tjej skulle jag väl knappast leta efter en snopp eller "stereotypiska killgrejer". Jag förstår inte hur det går att vara så trångsynt. Skulle ni på fullaste allvar välja bort er själsfrände bara för att personen ifråga inte har det kön ni önskar att hen hade??? Är det bara jag som tycker att det är ganska konstigt?

#46, vi har väl olika preferenser, är det så konstigt? Det är ju fantastiskt att bli attraherad av båda könen, men jag antar att du inte attraheras av allt? Varenda människa? Oavsett om det är en personlighet, ett utseende eller vad det nu än är så antar jag att du dras mer till vissa personer än andra? Jag antar att du också skulle kunna stryka ett antal personer enbart på vissa attribut, som ett i dina ögon oattraktiva sätt att vara? För mig är en av de otänkbara attributen att det är en tjej helt enkelt, precis som att jag aldrig skulle kunna vara med en kille av vissa typer. Det attraherar mig inte det minsta. Det är inget jag kan hjälpa, precis som man inte kan hjälpa om man som tjej enbart dras till tjejer, eller att man dras till personlighet oavsett kön. Jag kan inte ändra mina preferenser, det är så jag är. Jag har underbara tjejer i mitt liv, men det blir enbart vänskap. Blir jag kär är det i en man. Har aldrig haft romantiska känslor för en kvinna, aldrig känt minsta dragning, känslomässigt eller sexuellt till en kvinna. För min känns det helt fel i hela kroppen. Därmed absolut inte sagt att det är fel, min närmaste tjejkompis lever med en tjej och jag är så lycklig över att hon har funnit sin partner som hon älskar, spelar ingen roll i vem. Kärlek är fantastiskt oavsett och förtjänar respekt oavsett. Sedan har vi inte exakt samma preferenser och tur är väl det!

#46 Jag kan förstå hur du menar och har haft liknande funderingar själv. Kan jag bara vara med personer som jag ser/upplever som killar eller som har ett traditionellt manligt utseende, så är det väl egentligen ganska ytligt och konstigt. Så rent logiskt, håller jag absolut med dig. Det är personen man blir kär i, inte könet.

Men rent känslomässigt känner jag ju ändå som jag gör. För mig skulle det vara ett problem om jag inte kan tända på min partner. Jag har aldrig tänt på en annan person med "kvinnokropp" trots att jag älskat personen (som en vän) och tyckt att personen är underbar på alla andra sätt, och då kan jag ju bara anta att jag inte heller skulle kunna tända på en person som tidigare hade en "killkropp" men nu genomgått en könskorrigering och får bröst, snippa och ett kvinnligare utseende. Även om det råkar vara så att vi varit tillsammans länge och älskar varandra (personligen tror jag inte att det finns något som heter "själsfrände" dock). Så enligt mig skulle jag inte välja bort en partner pga av att personen har vissa kroppsdelar. Jag skulle dock välja bort en partner jag inte kan tända på eller uppleva som sexig och attraktiv, och hittills har det varit så att jag inte har haft sånna känslor för personer med  ett traditionellt kvinnligt utseende. 
På samma vis vet jag inte om jag kan bli kär eller ha romantiska känslor för en annan tjej. 

Sen är det ju såklart svårt att veta hur det skulle kännas när man väl är i den situationen. Skulle jag upptäcka att jag ändå kan tycka att min partner är sexig osv, och älska personen skulle jag såklart bli glad och gärna fortsätta förhållandet om h*n också vill det. 

Tycker du även att det är fel/trångsynt/konstigt att endast söka efter ett visst kön på exempelvis en dejtingsida?

#45 Jag skrev att jag efter sorgen och allt hade lagt sig så hade jag stöttat som vän. Och det är inte speciellt konstigt att man inte förstår något man själv aldrig upplevt. Eller konstigt att man avskyr svek, lögner och hemligheter oavsett vad det gäller. Man har skyldigheter i ett förhållande. En av dom är att vara ärlig även om jobbiga saker. Har aldrig sagt att det är enkelt att känna sig som kvinna i en mans kropp eller berätta. Det tar ändå inte bort att det måste göras. #46 Det är snarare trångsynt att som du inte förstå att kön har betydelse för många. Och som sagt flera gånger. Det är mer än könet som förändras. Jag hade valt bort min själsfrände SOM PARTNER. Det betyder inte att man inte kan fortsätta som vänner när det sjunkit in och man kommit förbi sveket. #44 De jag känner som korrigerat sa själva att dom inte kände sig som Kvinnor fullt ut fören efter hela alltet var gjort. Så det är ju olika hur man känner där.

#40. Men vad menar du med: "Eller skulle du?" Undrar du på riktigt om jag skulle byta kön? Eller vad. Svar nej i så fall. Jag född till kvinna och tänker inte byta.

#49 Ja, det är olika. Men även om man inte känner sig fullt ut som det kön man känner sig som, betyder inte att man inte känner sig som det könet ändå. Och jag förklarar bara att väldigt många transpersoner tar illa upp av ordet könsbyte, och att det är en anedning till att inte använda det.

#50: jag skrev: "korrigerar man sitt kroppsliga kön beror det på att man inuti redan är av det kön man vill ändra kroppen till. Annars skulle man knappast göra det ens om man fick. Eller skulle du?"

Med andra ord: om du psykiskt sett är kvinna – alltså: om du inte redan psykiskt sett var man – skulle du då ändra din kropp till manlig?

Kanske du skulle fundera över varför det var så svårt att förstå?

#49: där ser man. Men det föll bort i allt annat du har skrivit, som har gett åtminstone mig ett annat intryck.

Nej, det är inte konstigt att man inte förstår det man inte har upplevt. Jag skrev också att jag inte anklagar dig. Men några av oss försöker förklara.

Själv verkar du inte ha sett att jag skrev "Jag kan förstå den som blir lack på grund av lögn. Det är en naturlig reaktion.".

#52 Jag skulle aldrig ändra min kropp till annat kön oavsett. Jag föddes med ett kön och det är det jag ska leva med.

#54: du förstår fortfarande inte vad jag menar ser jag.

Men förstår du att om du aldrig skulle ändra din kropp, eftersom du redan känner dig som kvinna, då kanske du inte ska avfärda folk som bara det kön deras kroppar har?

#55 Jag skulle aldrig ändra min kropp oavsett sa jag. Och jag har inte "avfärdat" någon?

#56: hur vet du det? Är du transsexuell man?

Och jo, du avfärdar folk som bara det kön deras kroppar är av.

#57  Jag är kvinna. Och fattar inte varför du fortsätter tjafsa med mig.

Och jag sa att det var till största delen pga lögnen i  15 års tid jag skulle lämnat min partner, inte könsbytet i  sig

#58: jag tjafsar inte, jag försöker få dig att förstå något som är väldigt viktigt för en del människor.

Varför du skulle lämna din partner har jag aldrig diskuterat.

#53 Känns onödigt att förklara något jag inte undrat över. Har dock fått svar på mina frågor I tråden.

#57 Snälla använd inte ordet könsbyte, det står lite längre upp i tråden om varför. Könskorrigering är det korrekta ordet.

#61: antar att du menar #58? Jag är en av oss som har försökt förklara det. 😃

Oj! 🤪 Menade självklart #58!

# 33 - nej, det är inte ett byte som sker - det är en korrigering. Att kalla det för könsbyte är ungefär lika förlegad som att kalla "förskola" för "dagis"  (förutom att kalla det för dagis knappast skadar någon).

#33 Har sagt hur jag ser på det. Och som sagt använder jag nu det jag blev ombedd att göra.

Dagis sitter däremot så djupt inrotat att det kommer av bara farten. Och där känner jag att det är sak samma.

Går det inte att ändra i, tex. rubriken?

Jag skulle stanna kvar med min partner, är förälskad i honom som den person han är, humor, intressen mm mm och då det inte brukar förändras hade jag älskat honom som kvinna också. Att det tar 15 år att komma ut med kan vara för att man skäms inte vågar och så mycket mer än bara en lögn.

#67 Och i ett äkta förhållande pratar man om saker man säms över också, enligt mig. I min värld går ärligheten före allt. Det mår alla bäst i slutenden.

Intressant att flera säger att dom hade stannat. Jag undrar hur många som verkligen hade gjort det efter era män är Kvinnor fullt ut.

För vi kan ju bara säga vad vi tror.

#68: "Intressant att flera säger att dom hade stannat. Jag undrar hur många som verkligen hade gjort det efter era män är kvinnor fullt ut.

För vi kan ju bara säga vad vi tror. "

Visst är det så. Och detsamma gäller din idé om hur (jämförelsevis) lätt det borde vara för en transperson att vara "ärlig".

#69 Jag har ingenstans skrivit att det är lätt. Så hitta inte på saker är du snäll. Det förstår jag att det inte är. Men det är fortfarande ingen anledning till att vara oärlig mot den man älskar.

Ju längre man väntar ju mer förstör man för sig och sin partner. Älskar man vill man inte såra sin partner och då måste man ibland göra väldigt svåra saker. Tex berätta eller lämna.

#70: Du kanske kan vara snäll och inte heller hitta på saker, ifall vi ska segla på den bogen? Eller också läsa litet noggrannare. Jag skrev "jämförelsevis".

Det är rätt uppenbart att du tror att det är lättare än det är för många.

#71 Nej det gör jag inte. Men det är uppenbart att vi värderar olika saker. Du ser att rädslan över att berätta gör det ok att inte berätta medans jag ser att det inte är ok hur rädd man än är eftersom det involverar någon annan och förhållandet framtid.

Så nej. Jag tror inte det är lättare än vad det är för många. Verkligen inte. Det är något du TROR för att jag värderar annorlunda.

#72: nu hittar du på. Jag har inte skrivit att det är okej att inte berätta.

Men ibland har man inget annat val än att göra något som inte är okej. Jag vet inte om du vet hur det kan vara. Eller om du vet det så verkar det inte som om du kan tillämpa det på ett sådant här fall.

Man kan också säga: om den transpersonen var tillsammans med hade utstrålat litet mer öppenhet, kanske till och med litet mindre fördomar, eller varit litet mer rätt personlighet för sin partner eller något, kanske hen hade vågat berätta tidigare. Kanske mycket tidigare. Eller om partnern hade kunnat hjälpa hen att alls komma underfund med sig själv, för den delen.

Det finns situationer där det inte är lönt att leta efter moralisk skuld. Det betyder inte att någondera parten inte skulle ha rätt till sina känslor. Eller skulle ha kunnat handla annorlunda – den "orsakande" parten heller.

Jag älskar min tjej för att hon är en asbra person, och jag är övertygad om att hon hade vart precis lika bra som kille. Kön är totalt oviktigt för mig.
Jag kan inte tänka mig att jag hade blivit arg heller, snarare ledsen för personens skull då det måste vart riktigt jobbigt att inte våga/kunna matcha utsidan med insidan under så lång tid.

#73 Man har alltid ett val.

Finns inget som heter att man inte har något val.

#75: då har du inte upplevt det.

#76 Det är inte relevant.  I vårt land har man alltid ett val. Att påstå annat är ljuga och ta bort människans egna ansvar och egna ansvaret kommer vi aldrig ifrån.

Du har valet att berätta trots att du är livrädd för att bli lämnad och illa omtyckt av din partner. Berätta för bådas skull.

Du har valet att vara egoistisk och vänta 15 år för att slippa situationen.  Samtidigt som situationen kan bli 1000 gånger värre pga att man inte varit ärlig.

Det är inte som att din partner står med en pistol mot ditt huvud och säger "om du säger att du egentligen känner dig som ett annat kön skjuter jag" Då skulle jag gått med på att man inte har något val.

"Man kan också säga: om den transpersonen var tillsammans med hade utstrålat litet mer öppenhet, kanske till och med litet mindre fördomar, eller varit litet mer rätt personlighet för sin partner eller något, kanske hen hade vågat berätta tidigare. Kanske mycket tidigare. Eller om partnern hade kunnat hjälpa hen att alls komma underfund med sig själv, för den delen"

Varför alls bli tillsammans med någon som inte är öppen och har massa fördomar om man har denna hemlighet?  Då kan man ju redan från början lista ut att det inte blir bra.

Dessutom tror jag inte att en människa som är oärlig mot sin partner och lever som någon den inte är någonsin kan bli lycklig på riktigt.  Man kan spela "lyckliga familjen " men innerst inne skriker det riktiga jaget.

Jag förstår att många väljer den "enkla" vägen och döljer sig. Det är lättare att fly än att möta sina rädslor här i livet. Men jag tror dessa människor ångrar sig i efterhand nät de inser vilka konsekvenser valet har. 

Som tur är tror jag detta kommer bli mer och mer accepterat och förhoppningsvis vågar fler komma fram.

#77: jo, det är relevant i högsta grad. Ingenting går att diskutera med någon som bara inte förstår det.

Det där, ursäkta, tugget om "människans ansvar" och "man har alltid ett val" står mig upp i halsen. Inte ditt fel och ta det alltså inte som en beskyllning för räkmacka, men det är alltid vad sådana människor som har fötts på en räkmacka tar till. Livet är mer komplicerat än så och det är inte direkt som om vi som försöker få fram nyanserna förnekade att vi har ansvar och val (vilket räkmackorna hela tiden pådyvlar oss att vi gör).

Däremot är det väldigt mycket man måste ha överblick över innan man kan börja bedöma vad som är realistiskt och inte i detta. Innan dess bör man kanske vara rätt ödmjuk inför vad andra kan sitta inne med. Det är inte bara riktat mot dig, jag försöker vara det själv.

#78: där kan jag äntligen hålla med dig. Men vill påpeka, återigen, att du inte kan sätta dig till doms över folk så som jag tycker du gör i mittstycket. Å andra sidan gäller ju det där om att det är lättare att fly även dig (och mig). Troligen på fler sätt än vi vill tro.

#79 Det där "tugget " stämmer oavsett om man föds på en räkmacka eller en torr skorpa.  Valen man har är så klart olika beroende på förutsättningarna. 

Här skrev du ju ordagrant att man inte alltid har ett val. Så det är ju precis ett förnekande du gjorde och det fick mig att skriva det du ogillar ;)

I detta fall har du valet att berätta och vara ärlig tidigt trots att du är så rädd att du är på gränsen att låta bli eller att gå till andra sidan av gränsen och låta bli för att slippa tänka på det värsta som kan hända.

Nyanser förändrar inte det. Självklart är olika individer olika rädda. Därför gör man olika val i samma situation.  Val som man ångrar, val som man får negativa konsekvenser för en själv, val som man är glad man gjorde osv. Oavsett så valde man även om det kändes som att det var enda vägen då. Sedan väljer man att fortsätta på den vägen i 15 år och mår dåligt hela tiden av att luras och leva som någon annan. Tänk. 15 år fyllda med val.

Jag tycker att det ärlighet alltid är realistiskt men många gånger svårt. Jag är alltid ärlig och därför väntar jag mig samma sak tillbaka. Därför hade påhittade scenariot sårat så enormt mycket. Men jag förstår av tråden att en del känner att det inte är så farligt och det är ju ok även fast jag inte kan relatera till det.

I mittstycket syftar jag på att alla människor kan känna att det är lättare att fly. Så jag dömer inte. Och förhoppningsvis lär man sig av sina misstag.  

Och jag föddes inte på en räkmacka. Så mitt snack om våra val kommer inte från det ;)

#80: jag har förstått att du inte är född på en räkmacka, det var därför jag skrev som jag gjorde. Man kan ha det problem jag nämnde ändå: att kräva det orimliga av folk (eller byt ut "kräva" mot ett mildare ord om det passar bättre) därför att man inte ser tillräckligt av deras omständigheter och därför börja tala om "ansvar" och "val" även när det inte är det det är frågan om.

Vilket inte betyder att ansvar och val inte finns där någonstans. Vilket du fortsätter att inte förstå, så mina möjligheter att försöka få dig att göra det (förstå, inte hålla med) är nog uttömda.

#81 Att jag inte håller med betyder inte att jag inte förstår. Jag tycker helt enkelt att du har fel.

#82: det är väl jag och inte du som vet vad jag menar och möjligen kan se om du tar hänsyn till det i dina resonemang eller inte.

Ger upp detta tramset nu.  Jag håller inte med dig och lär aldrig göra heller. The end.

Hera, du förstår verkligen inte hur svårt det måste vara för en transperson att genom gå en könskorrigering.  Självklart får du känna dig sårad. Du har rätt till alla sorts känslor, men vill bara säga att måman måste inte ljuga om hela ens liv. Det handlar bara om ens kön. Alla kanske inte vet fullt ut vem de egentligen är och sedan när hen förstår att hen tex egentligen är en tjej så är det så med det. Ett par med en transsexuell i den situationen kan vara minst lika bra som ett par med cispersoner. Ville bara påpeka detta. Dessutom så är det helt okej att inte bli ledsen för att en person berättar vem den egentligen är. Det paret kan vara ärligt och fungera hur bra som helst som sagt. Tror att om en person ser detta så blir hen väldigt rädd för att tala sanningen. Känner också att det är bättre att berätta än att aldrig berätta.

ursäkta osammanhängande text

#85 Jag förstår att det är svårt. Precis hur det känns vet jag av förklarliga skäl inte. Precis som ingen annan som inte upplevt det heller kan förstå.

Ni skriver hela tiden att jag inte förstår.  Samtidigt accepterar  ni inte att kön är en stor del av ens person i min värld. Det gör all skillnad för mig. För hur ni än säger att det är samma person så är mina två erfarenheter av korrigering att även beteende och personlighet förändras. Så det är inte så enkelt som att man korrigerar könet och det i övrigt är som vanligt.

Och jag tänder på män. Inte Kvinnor. Nog vill man väl tända på sin partner? Det verkar också vara svårt för er som inte bryr er om kön att förstå att andra attraheras av det som ett kön har med på köpet. 

Jag tror inte man blir rädd av tråden. Två sidor kommer fram. Förhoppningsvis  tänker man till ännu en gång.

Och visst är det bättre sent än aldrig. Men jag föredrar ärlighet från början så det blir rätt. Det innebär inte att jag inte förstår att det är svårt. Bara att det är så jag värderar saker.

Här visas väldigt stor förståelse för hur en som vill operera sig känner och acceptans för att dölja det för sin partner. 

Det saknas helt förståelse för hur det faktiskt ofta påverkar partnern också. Hur dåligt den mår. Är dennes känslor inte viktiga?  Är den en hemsk person om den lämnar sin partner efter att sanningen kommit fram?

#87 Helt ärligt känner jag att om partnern lämnar enbart pga könskorrigeringen så är partnern transfobisk och ja, en "dålig" människa i mina ögon. Det är min personliga helt ärliga åsikt.

#87 beror lite på vem det är. förstår inte varför det är så hemskt? personen berättar sitt inre jag. visst, man kunde berätta innan men ändå. skulle ALDRIG lämna en person bara för hens läggning, kanske göra slut om känslorna försvinner pga det men inte lämna henom.

#88 Personen lämnar pga lögnen och eftersom den inte känner något för personer av samma kön. Det hoppas jag att du inte kallar transfobiskt.

#89 Förundras åter igen över hur olika vi värderar saker och ser på saker. Du förstår inte varför människor som tex jag hade tyckt det var ett stort svek och jag förstår inte hur man inte kan känna det. :)

Jag förstår om någon väljer att lämna helt. Att se den man älskade som sin man, gå runt som kvinna måste kännas helt absurt eftersom man var så säker på att det var en man. Och att se kvinnan blir en ständig ppåminnelse om det som varit och inte längre finns och man sörjer. Alla kan inte hantera förluster.

#86, #87: det där är inte sant för min del. Jag förstår alldeles utmärkt det du räknar upp. (Tycker också att #88 visar oförståelse åt andra hållet.) Resten har jag redan skrivit om ovan. Det är rätt naturligt att man koncentrerar sig på (och, när det vill sig illa, fastnar vid) det man upplever att den man talar med inte förstår. Det man upplever att båda förstår är inte problemet.

#91 Ser du #88 som förstående? Jag ser endast hur det saknas total empati för andra parten och går så till överdrift att man kallar det transfobiskt att lämna någon för att den gör en korrigering. 

Helt makalöst. 

Det är mycket av accepterandet många visar över situationen som jag inte förstår. Men jag skulle aldrig börja kalla folk saker eller säga att dom är dåliga människor för att dom inte känner som jag. För jag inser att alla har olika värderingar.

Jag skulle aldrig döma en person som utan vidare accepterade att partnern dolt det i 15 år och skulle fortsätta förhållandet. Det  skadar ju ingen.

Det är också märkligt att någon reagerade oförstående  på att man gillar ett specifikt kön och inte kan ha förhållande med sitt eget eftersom det inte väcker rätt känslor. Hur kan man vara helt ovetandes och oförstående för det när det var det normala förr och fortfarande är för många? 

Det finns väldigt många hetero på jorden. Och vill man ha acceptans för trans och könlös kärlek från fler kan man inte döma andra.  Det måste gå båda hållen. 

Jag kan inte förstå hur man kan bli kör i en kvinna när man är en kvinna. För det har aldrig hänt mig.  Men jag har aldrig ifrågasatt det för det.

Såg nu att du ändrat lite i ditt inlägg. Så strunt i mitt översta.

#93: jag lade till parentesen om #88, men det borde väl inte ha spelat någon roll för resten av det jag sa? Jag hade redan skrivit "för min del". Jag kan inte tala för någon annan.

#92: håller i stort sett med.

Ja, intolerans finns på båda håll. Vi måste alla jobba med att förstå folk som inte är som vi själva. Gäller även minoriteter. Frågan är bara hur man ska göra med allt som en länge förtryckt minoritet aldrig har fått chansen att bearbeta, därför att den har varit förtryckt. Man måste nog ha en del tålamod. Som den alltid har måst ha med majoriteten…

#88: Om man lever i en heterosexuell tvåsamhet och den ena parten korrigerar sitt fysiska kön till det motsatta, så blir det en homosexuell relation. Är man då "transfobisk" och "dålig" för att man inte blir homosexuell? Eller tvärtom, om man lever i en homosexuell relation som blir heterosexuell, är man då "transfobisk" och "dålig" för att man inte blir heterosexuell? 

Jag har inte mycket till könsidentitet, men jag har ganska tydliga sexuella preferenser och i dem ingår vissa traditionella kroppsliga könsattribut. Det är inte alls självklart (men inte heller otänkbart) att jag skulle vilja ha min korrigerade partner sexuellt. 

Ni som tycker att det inte gör någon skillnad, hur hade ni reagerat om partnerns fysik hade ändrats på något annat sätt som ni inte längre tänder sexuellt på partnern? Till exempel gått upp eller ned väldigt mycket i vikt, eller slutat tvätta sig och utvecklat fasansfull kroppsodör, genomgått en operation eller sjukdom som förändrar kroppen starkt eller liknande? Vad händer med kärleken om man tar bort den sexuella attraktionen?

Jag tror att den starka önskan att byta kön kan växa fram så småningom, antingen det beror på att man inte är säker på sin könsidentitet eller på att man av olika skäl har undertryckt sin önskan till och med inför sig själv. Därför skulle jag inte nödvändigtvis känna att jag levt i en lögn om min mångåriga partner berättade att hen ville byta kön. 

I Heras frågeställning hade dock partnern "alltid" känt så, och därmed hade ju hen dolt en viktig sida av sig i alla dessa år. Det hade jag blivit sårad av. Och om partnern dolt det för att hen inte litade på att det skulle gå att prata med mig om sådant, skulle jag bli än mer sårad. Då har ju partnern aldrig betraktat vår relation som viktig eller djup nog att ens önska sig eller värdesätta ömsesidig respekt. Det skulle jag ha svårt att förlåta.

#96 Kul att du läste mitt inlägg helt korrekt :)

#96, #97: ja, det kan vara bra att tydligt skilja på begreppen och borde kanske (till exempel) jag själv ha varit observantare på.

Å andra sidan tror jag inte jag hade resonerat väsentligt annorlunda ändå. Det är ofta så lätt att se det uppenbara i efterhand, fast det inte alls var uppenbart då. Även i fråga om hur man själv "egentligen" kände. Och det ännu mer när det gäller såhär stigmatiserade känslor, som man själv kan ha så svårt att identifiera, skulle jag tro.

Att man "visste det redan då" och "inte visste det redan då" flyter alltså ofta samman. Inte alltid, folk som är egennyttigt hänsynslösa finns överallt. Men jag tror inte de som medvetet bara ville ha en fasad är särskilt vanliga här heller.

#98 I detta fall gällde det ändå en person som var säker.

#99: om det hela gäller en viss bestämd person (inte lätt att veta då du formulerade frågan så allmänt) måste man nog gå på djupet med just den personens bevekelsegrunder för att kunna säga något meningsfullt.

Vilket man kanske inte bör göra så här pass offentligt, om de inte råkar vara väldigt lätta att "avpersonifiera".

#100 Poängen med hela tråden var att din partner vetat detta i 15 år och dolt det för dig. Varken mer eller mindre.

#101: om jag då tar det strikt på orden, med ordet "veta" tolkat på enklaste bokstavliga sätt, säger jag (för min del):

1. hen hade naturligtvis sina skäl, det har man alltid, men det är oärligt och att utnyttja den andra.

2. jag tror inte det finns mer än mycket, mycket få fall där det är så enkelt. (Jag tror också att nästan alla som svarade utgick från att det var mer komplicerat än så.)

Då har man inte svarat på min enkla och tydliga frågeställning.  Hur vanligt det är är inte relevant för i påhittade scenariot var det så ;)

Jag har svarat på det jag frågade om. Tråkigt om andra inte gjort det då. Då har vi ju inte diskuterat ämnet.

#103: nej, vi har kanske inte gjort det. ;)

Men enligt min erfarenhet är det så folk mest brukar göra (jag med). Man läser inte bara på raderna utan också mellan dem; och så länge man inte får veta, eller det är uppenbart, att det gäller ett abstrakt exempel oavsett verklighetsanknytning (t.ex. matematik, filosofisk logik eller någon fiktiv sorts varelser) söker man efter verklighetsanknytning och tillämpar den man finner.

Tycker det var klart som korvspad här. Men men. Då vet jag att vi diskuterat olika saker. Får väl lägga till nästa gång att man inte ska hitta på rader som inte står ;)

#105 jo, om man vill uttrycka det så. (Jag vet att vissa envisas med det… ) Och/eller kanske mer diplomatiskt "tänk inte på verklighetsanknytningen". Eller kanske (om så är) "diskutera verklighetsanknytningen separat om ni vill diskutera den, här är det bara det principiella jag vill åt".

Kanske man kan säga: när vi ser korvspad, och korvspadet inte befinner sig på en filosofibok, tänker sig de flesta av oss en korv. Vad ska man annars ha för nytta av spadet liksom?

#97 #103 Jag har utgått ifrån det du skrev i TS i min diskussion åtminstone. Sedan om andra inte gjort det må så vara. Jag vidhåller att det mest sannolikt inte skulle vara en dealbreaker för mig.

#107: här kanske man får vara uppmärksam på att vi menar olika saker med samma ord också. De komplikationer du tar upp i #2 och #11 kan för min del tänkas utesluta den enklaste bokstavliga tolkning jag talade om i #102. Alternativt kan de förstås räknas till att "ha sina skäl", men för att kunna veta det mer exakt måste man nog ha ett visst konkret fall framför sig.

Om jag aldrig sett några tecken på det tidigare skulle jag gissningsvis bli väldigt chockad och förmodligen behöva lite tid för att smälta det. Inte att jag skulle bli arg eller så, men helt enkelt chockad och bara känna att jag måste få lite tid till att gå igenom alla känslor och tankar. Därefter skulle jag stötta fullt ut. Om relationen kan fortsätta eller inte vet jag inte. Nu är jag inte heterosexuell och bryr mig inte vad som finns i byxorna hos partners alls, men det kanske förändrar annat som gör att vi inte kan fortsätta som romantiska partners. Men skulle finnas kvar som vän, skulle stötta, skulle inte döma och inte försvinna ur deras liv. Har vänner som är trans och med vissa av dem fick jag inte reda på deras känslor kring det efter en tids vänskap och det var för min del inga problem alls.

Jag har ingen aning om hur jag skulle reagerat men jag älskar min pojkvän såpass mycket att jag i alla fall hade gett det en chans. Jag tror mig själv vara straight(helt ärligt så vet jag inte då jag endast varit i relationer med män) men jag älskade ju personen innan och könet har enligt mig inte en så stor betydelse. Visst hade jag känt mig sviken över det faktum att min pojkvän inte pratat med mig om det men det är en såpass stor sak så jag hade nog samtidigt förstått släppt det ganska snabbt. Kan förstå att man kanske inte alltid vågar prata om det bara så 😕

#108 Jag utgick från TS frågeställning, men jag vet inte om det framgick. Kan dock tycka det vore tragiskt om någon utgår från att jag inte gjort det… Hade jag inte utgått från TS frågeställning hade jag däremot självklart sagt det. 

Eftersom man bara kan utgå från sig själv i vad man tror att man skulle känna, så är det också det jag gjort.

#111: tror jag förstår vad du menar, men det krux jag ser är att man kan tolka redan TS' frågeställning olika. (Vilket jag också tycker tråden visar.)

Hur tror du att du skulle känt om din partner sedan 15 år plötsligt berättar att den vill byta kön och alltid känt så?

Hade du känt dig sviken? Hade du tyckt det var starkt och bra? Hade du känt dig lurad?

Nej, jag hade inte känt mig sviken.

Ja, jag hade tyckt att det var starkt och bra att hen äntligen vågade säga det till mig.

Nej, jag hade inte känt mig lurad.

Jag hade självklart blivit förvånad och ställd. Det skulle vara en stor omställning i livet. Däremot är jag bisexuell (eller pansexuell, osäker) och hade förhoppningsvis älskat partnern, så jag hade stannat i relationen.
Jag hade inte känt mig lurad eller sviken, jag hade varit stolt över att hen vågade komma ut. Det är vanligt att transpersoner försöker trycka undan vem de är och passa in i "cisnormen" (som andra redan skrivit)

För mig hade det inte ändrat själva relationen så mycket, mer än att vi fått köpa fler sexleksaker antagligen. Förhoppningsvis hade personen velat stanna med mig också

#114 Jättebra skrivet, håller med.

Jag skulle älska hen oavsett kön

#116 Och du hade inte alls brytt dig om att du inte fått veta något under dessa 15 år som din partner vetat att den vill korrigera och levt "under falskt kön"?

#117 Jo, det hade gjort mig lite ledsen att hen inte sagt det tidigare så jag kunde säga rätt pronomen.

#117 Det kan ju mycket väl handla om en person som inte mentalt klarar av att ens erkänna det för sig själv, då är det extremt svårt att erkänna det för en partner. Jag har en barndomsbekant som blev sexuellt utnyttjad av män under barndomen och efter det intalade hon sig att hon var lesbisk för hon var helt enkelt livrädd för män. Hon hade många relationer, allvarliga relationer, med tjejer under en lång tid, flera år, innan hon kunde säga som det var ens till sig själv. Nog visste hon under alla de åren att hon inte var lesbisk men hon kunde inte hantera tanken på att vara ensamstående möjligtvis resten av sitt liv pga denna rädsla för män så hon valde att leva som om hon var lesbisk. Rätt mot hennes partners? Kanske inte, men det handlade inte om att hon ville göra andra illa, hon mådde bara så dåligt i sig själv.

Samhället diskriminerar fortfarande kraftigt mot transexuella och många människor blir äcklade, arga, osv, när folk kommer ut som trans. Det är inte konstigt att så många känner att de måste gömma det från omvärlden, t.o.m. från sin familj eller sina partners. En vän till mig har blivit övergiven av hela sin familj pga det - jag klandrar honom inte för att han numer har svårt att berätta för någon om det.

Det är inte alltid så svart på vitt.

#119 Som SKRIVET. Här handlar det om någon som har erkänt för sig själv men valt att hålla det hemligt för sin partner.

#120 Och denna fiktiva person kanske valt att hålla det hemligt pga en kvävande rädsla för att deras partner och resten av deras omgivning ska vända sig emot dem. Det är fruktansvärt nog att se sig själv naken och äcklas av att man ser fel könsdelar varje gång, och utöver det vara livrädd för att sin partner ska äcklas om man erkänner hur man känner. Det är inte svart och vitt. Jag har hemskt svårt att tro att någon endaste människa villigt och välmående skulle gå i femton år och hata att folk använder fel pronomen, att man har felkönade kläder på sig, att man tar av sig kläderna för att duscha och ser fel könsdelar, osv. Om de kände att de kunde skulle de förmodligen så fort som möjligt börja leva utefter rätt kön.

#121 Och jag anser inte att man är fri från ärlighet och ansvar bara för att man är rädd  när man är två i förhållandet. 

Du kan skriva en hel novell. Det ändrar inte MIN syn på det. Hur jag hade känt om det hade varit min partner.

Det kanske är svårt att förstå om man inte har erfarenhet av det.

Jag förstår  så kom inte dragandes med det. Tvärt om verkar du inte förstå att alla inte känner som du trots att dom förstår. Du vet. Olika personer, olika värderingar.

Och min åsikt är att det handlar på en brist av förståelse om man har den åsikten. 😉

Hera, ledsen, men som jag försökte förklara tidigare: det här är vad som händer när man kommer med ett orealistiskt exempel. Folk läser inte sådant här som om det vore ett filosofiskt problem med A ⇒ B ≡ Y och så vidare. Vill man ha ett svar som gäller enbart den renskalade abstrakta principen utan ens de mest uppenbara komplikationer som verkligheten bjuder på är det bättre om man formulerar sig renskalat abstrakt så att folk inte kommer att tänka på verkliga människor.

(Själv tycker jag annars det ger mycket mer i sådana här sammanhang att diskutera realistiska situationer, men det är jag det.)

#125 Dito.

Jag har ju svårt att tro att jag i  så lång tid som 15 år inte hade märkt något alls på min partner ifall han egentligen känt sig som kvinna så länge. Kan verkligen förhållandet ändå kännas bra liksom. Borde man inte märka på partnern att han inte mår bra om han går omkring i fel kropp. För man kan ju inte må bra av att leva så tänker jag. Som sexlivet kan väl inte vara bra för en som låtsas vara i ett annat kön än han/hon känner sig som?

Jag vill tro att man som livskamrat och partner hade märkt att något var riktigt fel betydligt tidigare.

#128: det vill jag också tro. Men så finns ju de som det kom som en blixt från klar himmel för att partnern ville skiljas. En mindre djupgående sak, men också mycket mindre undangömd och stigmatiserad, och som på det viset borde vara lättare även för den andra parten att se.

#128 Kan homosexuella leva med motsatt kön och skaffa barn och spela hetero kan man säkerligen spela en roll även i detta fallet utan att partnern märker det.